Äntligen fler sensorer

Om man ska se någonting positivt i det jag har gått igenom (och det ska man väl alltid försöka göra?) så är det att jag numera äntligen prioriteras gällande Dexcom-sensorer. Äntligen, säger jag! Det var sannerligen inte en dag för tidigt!

Dexcom G4

Tidigare har jag haft läkarremiss på en sensor per månad. Dexcom 64-sensorerna är godkända för användning en vecka, men kan startas om så de kan hålla ungefär två, tre veckor. Det här innebär att jag har haft det ganska knapert med sensorer, så knapert att jag till och med har uppsökt den svarta marknaden (men det talar vi inte högt om). Helt oacceptabelt att man som typ 1-diabetiker ska förvägras vårdmaterial för att kunna ta hand om sig på bästa sätt i dagens Finland, men så har det varit.

Nu prioriteras jag äntligen. Framöver ska jag få två sensorer per månad. Inte för att det jag har gått igenom initialt hade något med min diabetes att göra, men det har påverkat – och påverkar fortfarande – mitt blodsocker, och jag är jättetacksam över att jag sent omsider får så många sensorer jag behöver.

Ärvda diabetesprylar

Det finns en (kanske bara just en enda?) fördel med att vara fler med diabetes i släkten, och det är att man kan få ärva (eller låna) nödvändiga diabetesprylar om man råkar vara i behov av sådana.

Blodprovstagare

Häromdagen gick min blodprovstagare sönder. (Blodprovstagare förresten, det låter ju inte klokt, men det verkar kunna användas som begrepp.) Ni vet, den där manicken som man stoppar en lansett i och som pickar hål i huden på fingertopparna så man får ut lite blod och kan mäta sitt blodsocker. Den. Den viktiga lilla grejen gick sönder, och jag stod där som ett fån. Jaha, nu då? Som tur var fanns det resurser på nära håll, hela tre blodprovstagare kunde jag få, med en gång.

Gissa om jag blev glad när jag såg att en av dem var en gammal favorit, som jag inte har sett eller använt på flera år! Den i mitten på bilden ovan är den bästa, tycker jag. Det gör inte lika ont att sticka med den som med manicken nederst. Den har jag haft de senaste åren men jag har aldrig riktigt gillat den. Visst är det skillnad på de här verktygen också!

Ömsesidig respekt

Mitt inlägg om sprutans symbolvärde kan väcka en hel del tankar. Vissa kan tycka att det är riktigt obehagligt med sprutor, och det får man som diabetiker ha förståelse för, tycker jag. Jag hade inte heller så varma tankar inför injektioner när jag själv insjuknade, men jag var så illa tvungen att vänja mig – utan sprutorna skulle jag ju ha dött. Jag har vänner och bekanta som upplever att de mår dåligt av att se sprutor, nålar och blod, och det är självklart någonting jag respekterar.

Blodsockermätare

Samtidigt måste jag ta hand om mig själv och min diabetes, och för att kunna göra det behöver jag handskas med sådant som involverar sprutor, nålar (och ibland blod). Till syvende och sist handlar det väl ändå om ömsesidig respekt. Jag trycker inte upp sprutor och nålar i ansiktet på någon, och den som tycker att det är obehagligt kan titta bort medan jag använder mitt vårdmaterial. Det går snabbt och kan göras diskret, utan att det ska behöva döljas (eller jämföras med ett tampongbyte!).

Anser jag. Vad anser du?

Den blodiga sidan

Diabetes typ 1 är mycket, både fysiskt och psykiskt. En sida jag aldrig har visat här är den blodiga sidan, men den existerar, den också.

Idag bytte jag infusionsset, och när jag drog loss den gamla kanylen från magen möttes jag av en blodfylld nål (i plast) och något som nästan såg ut som ett blåmärke där nålen hade gått in. Det gjorde inte ont, men det såg inte så roligt ut. (Jag besparar er den synen.)

Nålar

Diabetes är en massa stick i fingrar (som tur är lite färre stick för min del nuförtiden när jag har min CGM), injektioner och applicering av diverse mätsystem. Allt inbegriper subkutana ingrepp i huden, och allt kan inbegripa blod. Jag tycker att det är lite motbjudande, men det är ju också en sida av diabetes. Den sidan tror jag ändå att jag låter bli att visa upp så mycket i bildformat, för att inte skrämma bort känsliga läsare. Den är nämligen inte så vacker, den blodiga sidan av diabetes.

Diabetes for dummies

Med anledning av gårdagens inlägg tänker jag idag presentera Diabetes for dummies, eller vad ALLA bör veta om diabetes:

– En person med diabetes (oavsett typ) som har lågt blodsocker måste få i sig något sött som höjer blodsockret, t.ex. druvsockertabletter, sockerbitar, juice, mjölk eller annat som finns tillhands. OBS! Stoppa aldrig något i munnen på en medvetslös person, ring 112 direkt. För närmare råd vid hypoglykemi (= lågt blodsocker), se Diabeteshandboken.

Druvsocker

Första hjälp för en diabetiker med lågt blodsocker: druvsocker.

– Högt blodsocker hos en person som saknar egen insulinproduktion kan vid insulinbrist leda till ketoacidos, ett livshotande tillstånd. Sjukhusvård krävs, läs mer här.

– Diabetes mellitus består av flera sjukdomar, där den gemensamma nämnaren är högt blodsocker. De olika diabetessjukdomarna (bland annat typ 1, typ 2, LADA, MODY, sekundär diabetes, graviditetsdiabetes) tar sig olika uttryck och behandlas lite olika. Sjukdomarna är därtill väldigt individuella.

– Man kan inte bli frisk från den autoimmuna sjukdomen diabetes typ 1 och insulinbehandling (med sprutor eller insulinpump) krävs livet ut för att personen ska överleva.

Vad tycker ni andra med diabetes, finns det något annat jättejätteviktigt som alla borde veta? Fyll gärna på i kommentarsfältet, och sprid inlägget!

När någon annan (inte) sköter ens diabetes

Jag har diverse rädslor och farhågor i bakhuvudet gällande min diabetes typ 1. En av dessa rädslor är att jag inte ska kunna ta hand om min diabetes själv av en eller annan anledning (plötslig olycka, annan sjukdom, hög ålder – dylikt). Det händer ofta att jag hör och läser om allmänhetens okunskap om diabetes, och jag vet också att det samma kan gälla sjukvårdspersonal som inte specifikt arbetar med diabetes mellitus. Folk vet generellt väldigt lite om diabetes, tyvärr.

Några klargöranden innan jag går vidare. Jag har största respekt för vårdpersonal, som antagligen i de allra flesta fall gör sitt bästa och strävar efter god vård för patienterna. Men ändå blir det så fel ibland. Är det på grund av okunskap? Otillräckliga ordinationer? Tanklöshet? Jag vet inte, men nu vet jag tyvärr att allmänsjukvården av en person med diabetes kan vara skrämmande dålig, på skrämmande nära håll.

Lågt blodsocker

Blodsockervärdet på bilden har ingenting med texten att göra, mer än att det också är ett mycket lågt uppmätt värde.

Vi kan säga som så, att om jag tidigare har varit lite rädd för att hamna på en allmän avdelning på ett sjukhus och inte kunna ta hand om min egen diabetes, så är jag numera mycket rädd. Om man är på sjukhus som diabetiker ska man väl inte behöva kontrollera så att man blir tilldelad rätt sorts insulinpenna av vårdpersonalen (så det inte blir kortverkande istället för långverkande, vilket kan ha livshotande konsekvenser). Man ska väl inte heller upprepade gånger behöva ligga på så låga blodsockervärden som 1,6-1,9 mmol/l (inte minst eftersom det är direkt livsfarliga värden, speciellt när den det berör inte själv förmår ta något sött för att höja dem). Om man är på sjukhus med en insulinbehandlad diabetes som pendlar mellan högt (högsta uppmätta värdet på sjukhuset 26) och lågt (lägsta uppmätta värdet 1,6) ska man väl inte behöva vara rädd för att hamna i insulinchock för att blodsockret mäts så sällan (enligt ordinationen bara fyra gånger per dag). Om man är på sjukhus som diabetiker och har ett så pendlande blodsocker borde man väl kunna serveras någon form av anpassad kost för att åtminstone försöka stabilisera blodsockret – om man så vill och önskar?

Men jo. Visst måste man själv kontrollera att rätt spruta ges. Visst kan man upprepade gånger ha blodsockervärden på 1, och visst mäts blodsockret fortsatt bara fyra gånger per dag – enligt ordination. Och man får visst inte någon anpassad kost. Så kan det gå till när någon annan (inte) sköter ens diabetes. 

Jag har funderat mycket på om jag ska skriva något om det här på bloggen, dels av respekt för personen det berör, dels för att jag inte är ute efter att smutskasta sjukvården. Samtidigt är det ett problem ute i samhället, och att jag har tagit del av ett specifikt fall på nära håll är bara ytterligare ett bevis på hur utbrett det är. Vården av personer med diabetes måste bli bättre!

En tidig julklapp

Paket

Visst är det roligt att få paket! Som insulinpumpsbehandlad typ 1-diabetiker får jag en stor kartong fullpackad med saker ungefär var tredje månad.

Julklapp

Innehållet består av tillbehör till insulinpumpen och annat vårdmaterial, så som teststickor att mäta blodsockret med. Kanske inte vad jag önskar mig i julklapp allra mest, men i väntan på att min högsta önskan ska gå i uppfyllelse (ett botemedel, tusen tack!) är det inte fy skam.