Mammaledig punkt nu

Det var inte en dag för tidigt, men nu är jag mammaledig. Jag har inte satt någon som helst prestige i att jobba ”till slut”, och kanske snarast antagit att jag kommer att bli tvungen att bli sjukledig före moderskapsledigheten tar vid, men faktum är att det gick bra.

Jag har en väldigt flexibel och förstående arbetsplats och har fått anpassade arbetsuppgifter och mycket distansarbete, så det har fungerat fint att kombinera med det heltidsjobb det är och har varit att hålla blodsockret i schack.

Babykläder

Blodsockermässigt är det ändå verkligen läge att bli ”ledig” nu. Vissa dagar har jag så segt blodsocker att jag måste ta insulin en halv till en timme före jag äter om blodsockret är lite högt, och då är det bra att kunna anpassa schemat helt till diabetesen. I kombination med att byka och förbereda det sista till babyn är det också ungefär vad jag orkar med just nu.

”Har blodsockret stabiliserat sig?”

Maken till det stabila blodsocker jag har får man leta efter just nu. Ni vet den där frågan man får ibland som typ 1-diabetiker, ”har blodsockret stabiliserat sig nu?” och man kväver en suck inombords, för när blir en typ 1:as blodsocker någonsin stabilt. Men faktiskt, det kanske är att vara gravid i tredje trimestern som krävs!

Blodsockerkurva diabetes typ 1

Det är förstås alla hormoner som bidrar, för jag skulle verkligen inte säga att jag var mindre noggrann med blodsockret i första trimestern och ändå hade jag betydligt svajigare kurvor då. Nu är det liksom som om man äntligen får belöning för att man gör alla rätt, för en gångs skull.

Men segt är det ju. Allt är lite annorlunda. Bland annat tar jag nästan alla bolusdoser med insulinpenna, och helst ungefär en halv timme (eller minst femton minuter) före måltider, för att kurvan ska hållas jämn. Just nu är min basal nästan uppe i det dubbla (en dryg enhet ifrån bara), och bolusdoserna är oftast lite mer än fördubblade. Lite svårt att veta hur man ska dosera är det, men det är ändå tacksamt eftersom kroppen verkar vara med på noterna. Det lär bli något att minnas och tänka tillbaka på när amningen tar vid och blodsockerbergochdalbanan antagligen blir ett faktum, om min kropp nu följer ”regelboken” för hur blodsockret ska (eller kanske snarare brukar) bete sig generellt.

Seg, segare, segast

I tredje trimestern upplever jag verkligen att mitt blodsocker är seeegt. Och det är egentligen ganska bra, för det innebär att det inte blir så många tvära kast, varken upp eller ner.

Dexcom G4 Blodsockerkurva

Det är väl antagligen insulinresistensen som bidrar, för om blodsockret är lite högre är det också svårare än vanligt att få ner det. Jag måste ofta ta till både bolus och basal för att det ska sjunka. Ibland använder jag insulinpennor också.

Nu, i vecka 31, har jag ändå inte behövt öka på basaldoserna på ett bra tag. Efter den stora höjningen vid jul har jag faktiskt bara justerat minimalt, och just nu är doserna inte riktigt de dubbla jämfört med före graviditeten. Jag var ju så rädd för att hamna på en trippel höjning (eller ännu mer), men det kanske aldrig behöver gå så långt med tanke på att slutet av graviditeten redan hägrar – om än fortfarande någonstans i horisonten.

Någon annan som är seg är jag själv. Jösses alltså! De allra mest vardagliga ting, som att ta sig till jobbet, handla, laga mat och gå ut med hunden känns nästan övermäktiga just nu. I skrivande stund har jag bara en månad kvar tills min mammaledighet börjar, så jag siktar på att hålla ut tills dess. (Och vila en massa mellan varven!)

Spy galla

Somliga dagar, alltså. Ni vet de där när det känns som om allt är emot en, och minsta lilla motgång räcker för att man ska vilja dra något gammalt över sig och aldrig kasta av sig det igen. Då kan det vara bra att ha en blogg, där man kan spy lite galla ibland.

Born 2019 blodsockerkurva

Gränsvärdena är inställda på 3,5 och 6,7.

Jag tycker att det känns som om alla känslostämningar är gånger tusen under graviditeten. Någon säger en endaste liten negativ sak, och jag fastnar i den och ältar i det oändliga. Som igår, när jag var till sjukhuset för att kolla upp mig och den lilla. Allt såg bra ut; barnet ligger i mitten av normalkurvan gällande tillväxten och ultraljudet visade att allt ser perfekt ut med måendet i magen. Själv mår jag ”gravidbra”, alltså inga konstigheter förutom vissa graviditetsrelaterade småkrämpor (känningar i ryggen, blodtrycksfall, kramper i benen och sånt trevligt som ju hör till, men som inte är allvarliga på något sätt).

Ändå måste det påpekas av endokrinologerna* att jag har blodsockervärden under 4 ibland. Och det är ju inte bra! Nej, för de ska ju vara mellan 4 och 7 (max 8). Jovisst, jag vet. Men jag vet också hur förbaskat svårt det är att hålla dem inom de här snäva marginalerna. Jag klarar det inte utan att gå under 4 ibland (och över 7-8 ibland också, men det är mer sällan).

Och jag blir så trött på att det alltid ska hittas något att klanka ner på. Höga värden är definitivt inte bra, men låga värden är inte heller bra för att barnets hjärna behöver socker och energi nu. Jag vet hur det ligger till, men jag gör mitt bästa och jag skulle verkligen behöva få lite mer förståelse för det arbete jag faktiskt gör. Det kanske finns någon som mår bra av att få ”konstruktiv” kritik i den här formen, men jag är sannerligen inte den personen. Just nu skulle jag bara behöva få pepp och stärkande ord för att orka.

Born 2019 (1)

Definitivt begränsad upplaga på denna!

Mental pepp får jag inte från endokrinologerna – det är ett som är säkert. Istället söker jag den på annat håll. Och försöker hämta den från styrkan jag själv besitter inombords. Med fokus på den lilla och det fina som förhoppningsvis ska komma lite senare.

*Läkarna gör säkert sitt bästa, och de är säkert duktiga, men som sagt: jag är lite känsligare än vanligt just nu. Jag vet att jag inte borde ta åt mig så mycket, men säg det till gravidhormonerna.