Möviken runt 2018

Jag fascineras över att en kvinna i min – ändå relativt mogna – ålder kan vara så otroligt dum att hon nekar att vara nöjd med sin insats utifrån de förutsättningar hon har. Och ja, självklart talar jag om mig själv. I år hade jag inga prestationsinriktade mål på Möviken runt, jag ville bara genomföra loppet och gå i mål. Delta och ha roligt. Och det hade jag! 

Möviken runt 2018 diabetes

Ändå grämde det mig i efterhand att jag sprang på en bottentid. I år valde jag dessutom att delta som motionär och inte i tävlingsklassen, så min tid registrerades bara i min egen klocka, men tydligen räckte det för att mina tävlingsinstinkter skulle racka ner på min prestation.

Även om min tid var ca två minuter långsammare än min hittills sämsta tid på rutten, borde jag kunna inse att det var mer än bra gjort. Om någon annan berättade att hon har gått igenom det jag har genomlidit under våren skulle jag aldrig vara så hård mot vederbörande, men mot mig själv går det tydligen bra – och jag vet att jag inte är ensam om att känna så här. Fasiken, här finns verkligen mycket att jobba på för mig och alla andra som känner igen sig. Good enough, lagom räcker och så vidare.

Möviken runt 2018 Blodsockerkurva

Blodsockermässigt kan jag verkligen säga att jag vann. Bästa kurvan någonsin, såväl före som under loppet. Jag inledde med ett blodsocker på 7 och avslutade på 7, vilket egentligen är helt fantastiskt när jag tänker efter. Nästan 11 kilometer löpning och inte en topp eller dal på kurvan. (Att blodsockret sjönk lite för mycket några timmar efteråt beror på en lite för sent intagen lunch, men sånt får man leva med.)

Möviken runt 2018

Det roligaste i år var att jag hade en bundsförvant med mig till loppet! En av deltagarna i Motionera med diabetes har blivit så biten av löparflugan att hon valde att ställa sig på startlinjen tillsammans med mig på Möviken runt. Jätteroligt! Förhoppningen är att kunna delta i flera lopp tillsammans framöver.

 

Tredje gången gillt – Kuntovitonen 2018

20180526_112212.jpg

I stekande solsken var det så dags igen. Tredje året på raken: Kuntovitonen! Det var ett glatt gäng som drog på sig de nya teamskjortorna som LokalTapiola Sydkusten hade sponsrat oss med i år.

IMG-20180526-WA0007.jpg

Min kära Dexcom G4 satt där den skulle på armen, men strax före och under loppet behagade den tappa kontakten, förmodligen för att just det här exemplaret hade gått över garantitiden på en vecka. Det gjorde inte så mycket för mig den här gången; jag kände mig lugn med att springa en sträcka på 5 km, och en vanlig blodsockermätare har jag givetvis alltid med mig, så det blev några extra stick i fingrarna istället.

20180526_112422.jpg

Eftersom det var så rysligt varmt (kvicksilvret låg på 29 grader när vi sprang förbi en termometer på Paavo Nurmi-stadion!) drog några av oss – däribland jag – av oss teamskjortorna och sprang i enbart våra AnnaPS-linnen som vi hade under skjortorna.

Det är så praktiskt – nu hade jag min insulinpump i den ena sidofickan och min mobil samt några druvsockertabletter och miniaskar russin i den andra. Inga midjebälten, ingen väska – så skönt! Dessutom kan jag lita på att insulinpumpen ligger tryggt i den djupa fickan och inte riskerar att ramla ut.

IMG-20180526-WA0002.jpg

Under och efter loppet lyckades vi alla lite olika i blodsockerkampen. Någon slutade på ett ganska högt tvåsiffrigt värde och en annan (jag) råkade dosera lite för mycket insulin efteråt, så jag fick klämma i mig en hel del kolhydrater för att få upp blodsockret igen. Så kan det gå! Glada var vi ändå efter avklarat lopp, som alla tog sig runt med den äran i hettan.

20180526_112815.jpg

Visst är det en form av kamratstöd att göra saker tillsammans med andra i liknande situation, och veta att man inte är ensam i blodsockerkampen. Att kunna dela tankar och tips med varandra. Alla som deltog i år har inte diabetes typ 1 själva, men alla har någon mycket nära koppling till sjukdomen. Våra armband i olika färger kommer från Diabetespuoti.

Bra jobbat team Motionera med diabetes, vi gjorde det igen!

Den viktigaste pusselbiten stavas CGM

Min teori om varför det har börjat gå bättre och bättre med mitt blodsocker under lopp var väl hyfsat genomtänkt, men jag missade någonting mycket viktigt, faktiskt den viktigaste pusselbiten i sammanhanget: min CGM!

Utan min CGM, med sensorn som kontinuerligt mäter och skickar vävnadsglukosvärdet till pumpen, skulle jag aldrig ha lyckats så här bra. Och jag menar ALDRIG. Utan min CGM skulle jag visserligen ha vågat mig på att springa 10 km:s lopp (det har jag till och med gjort) men aldrig längre sträckor än ca 10 km och ca en timme sammanhängande motion, och aldrig med så bra blodsockervärden som nu.

imgp0910-kopia

Den lilla sensorpluppen: den viktigaste pusselbiten i mitt diabetesliv!

På mitt första lopp (då jag ännu inte hade pump och CGM) blev jag väldigt förvånad när jag mätte ett blodsocker på 19 (normalvärdet för en frisk person är 4-8) före start. I lördags hade jag 7,4. Skillnaden är milsvid. Varför? För att jag tack vare min CGM kan se hur blodsockerkurvan rör sig, och har lärt mig hur jag kan försöka parera blodsockerhöjningar och -sänkningar tack vare den.

Så även om jag har fått någon form av tävlingsvana och kan tacka den uteblivna adrenalinkicken för en bättre blodsockerkurva, måste jag ändå rikta mitt största tack till min CGM. Den gav mig lite av friheten tillbaka. Den lät mig börja leva, istället för att bara överleva. Den är den viktigaste pusselbiten i mitt liv med diabetes typ 1.

Kaarinan syysmaraton 2016

En iskall vind, bara några ynka plusgrader, och så jag, med hosta och rosslig andning – hur ska det gå? hann jag tänka flera gånger innan jag ställde mig på startlinjen till 10 km:s sträckan på Kaarinan syysmaraton 2016.

Men så sjöng hon:

det finns en fara i att aldrig hitta vägen
det finns nåt vackert
med att vandra den ändå

Melissa Horn, alltså. Och just så blev det för mig på loppet. Det finns något vackert med att vandra den ändå. Vägen, som skulle ha varit 21,1 km, men som blev 10. Och det var något vackert i det ändå. Det var definitivt rätt beslut för min del, den här gången.

Jag gick ut ganska långsamt, men stadigt, och höll samma tempo hela vägen, med bara en liten ökning på slutrakan. Kroppen orkade bra, men andningen var tung och jag hostade och rosslade en del. Jag har aldrig skrivit vilka tider jag springer på (förutom i någon kommentar på en rak fråga då någon undrade) eftersom det inte har känts relevant, men samtidigt vet jag att jag själv är jättenyfiken på folks tider och att det säkert finns åtminstone en handfull som är intresserade av mina tider. De är ju offentliga, och går att läsa i resultatlistan. (Jag kom på plats 61 av 132 i damklassen.)

En av orsakerna till att jag har valt att inte fokusera så mycket på tider här på bloggen är att de tider jag springer på är superlångsamma för någon – och supersnabba för någon annan. Om jag skriver att jag är missnöjd med mina tider känns det som om jag dissar någon annan, som vill uppnå de tider jag springer på, medan en tredje kanske skrattar gott åt de tider jag har. Dessutom är jag själv så tävlingsinriktad att det grämer mig att jag inte har snabbare tider själv, och jag försöker därför att inte fokusera så mycket på den biten för att få bort känslan av att jag hela tiden borde kunna prestera bättre (som jag har skrivit lite mer om här).

2016-10-23-09.45.47.jpg.jpg

Trött och sliten, men ändå ganska nöjd efter loppet. Och jepp – jag har klippt håret. Jag tröttnade på luggen och kapade rejält. Nu är det kort!

Men hur gick det med blodsockret då, undrar säkert några av er otåligt. Och där kan jag säga att jag nog gjorde mitt bästa lopp någonsin, blodsockermässigt. Jag inledde med 7,4 och en stadig pil rakt fram, och avslutade med 6,7 och en pil snett ner, som stabiliserade sig vid 6,5 så snart jag slutade springa. Bättre än så har jag nog aldrig lyckats på ett lopp, och jag har en teori om varför. Orkar ni läsa mer? Here we go:

De senaste loppen jag har sprungit har jag sluppit adrenalinkicken och den påföljande blodsockerhöjningen som jag alltid hade förut. Och jag tror att jag vet varför. Alla lopp jag har sprungit på senare tid har varit sådana som jag har sprungit tidigare. Jag har vetat hur allt går till på plats, känt till banorna och varit trygg i det jag gör. Jag har fått en större vana, en rutin. Jag tror att det är därför jag har sluppit stresspåslaget under de senaste loppen, och det har gjort allt så mycket lättare för mig blodsockermässigt. Fortfarande är det naturligtvis meckigt – även nu stod jag och langade in russin 15 minuter före start, och basalminskningarna är alltid lite av en gissningslek (hur mycket, hur långt i förväg?), men överlag har det gått bättre och bättre ju fler lopp jag har utsatt mig för.

20161022_114119.jpg

Vad kan man lära sig av detta som typ 1-diabetiker då? Kanske att utsätta sig för flera lopp, eller flera saker man vill göra, för att med tiden komma underfund med hur man ska göra på bästa sätt. Man kanske inte alltid vet vilken väg man ska vandra, men man vandrar den ändå.

Beslutet

Nej. Nej, nej, nej! Det var min första tanke när jag drabbades av infektionen Orvar under min arbetsresa, som jag skrev om för ett litet tag sen. Nej, inte nu. Inte bara för att jag var på arbetsresa, utan också för att det var så nära inpå mitt halvmaratonlopp.

På lördag går Kaarinan syysmaraton av stapeln. Men jag kommer inte att springa 21,1 km. Inte i år. Jag tog en kort joggingrunda på 4 km häromdagen, och kunde konstatera att det inte kommer att fungera att springa ett halvmaraton redan på lördag; det går bara inte. Jag har fortfarande lite hosta, och när jag springer blir den värre. Dessutom blöder jag näsblod ibland – inte kul när man ska springa långlopp. (Förmodligen inte speciellt hälsosamt heller.) Mitt blodsocker är visserligen på mer normala ”diabetesnivåer” sen ett bra tag tillbaka, så jag har nog ingen pågående infektion i kroppen, men riktigt återhämtad är jag inte ännu.

Så det blir inget halvmaratonlopp för mig i år. En sån urladdning så det inte är klokt. Det är ju det här loppet jag har tränat till hela året. Men samtidigt är jag ingen OS-idrottare och det här är bara ett lopp som jag skulle ha sprungit för att det är roligt, på skoj. Det är inte hela världen om jag missar det (försöker jag intala mig åtminstone).

imgp2133

Däremot tänkte jag försöka våga mig på att springa 10 km. Jag vet inte om det är dumt, jag kanske inte borde springa något lopp alls i det här skedet, men jag tänker att jag kan gå lite emellanåt om jag inte mår bra. 10 km är ju ändå en ganska rimlig sträcka, som man kan jogga sig igenom om det behövs (för att jaga tider kommer det ändå inte att kunna bli tal om).

Så här kan det också gå. Trist, men världen går inte under för det. Och jag kan se framåt. Det kommer nya lopp, nya möjligheter. Och där kommer du som läsare in i bilden. Kan du tipsa mig om det bästa lopp du har sprungit? Det kan vara var som helst i världen – det gör ingenting om det så är på Tjotahejti, bara tipsa mig! Var ska jag springa framtida lopp? Helst 10 km eller ett halvmaraton, men vad som helst duger. Hit me!

Pargasloppet 2016

Hur gick det på Pargasloppet igår, undrar säkert många. Det gick riktigt bra! Blodsockermässigt kunde det knappast ha gått bättre, kurvan var stabil omkring 9 hela loppet igenom och det får definitivt godkänt i min värld!

Prestationsmässigt sprang jag 45 sekunder långsammare än ifjol, då min blodsockerkurva dessutom var uppe vid 14-15, så det var väl egentligen inte ett toppenlopp på så sätt, men jag hade bra flyt och allt kändes mycket bättre än ifjol rent fysiskt (vilket förstås kan ha att göra med att mitt blodsocker var lägre den här gången).

Så istället för att gräma mig över att jag inte sprang snabbare än så här i år försöker jag fokusera på det som egentligen spelar någon roll: nämligen att jag deltog, att min kropp överhuvudtaget orkar med sånt här, och att min diabetes inte hindrar mig från att göra något jag vill. Jag är bra på att dissa mig själv och alltid tycka att jag kunde ha presterat bättre*, men det får det banne mig börja vara nog med! Lite fler klappar på den egna axeln och lite fler ”bra jobbat” istället för ”bättre kan du” tycker jag att jag, och så många andra med mig, är värda.

* Det är klart att man kan vilja prestera bättre – inget fel i det. Men då ska man ge sig själv rätt förutsättningar för det, och kanske inte vilja prestera bättre på alla områden i livet, alltid. För min egen del är jag helt säker på att jag skulle kunna springa mycket snabbare än jag gör nu, om jag verkligen satsade på det. I dagsläget gjorde jag så gott jag kunde, utifrån de förutsättningar jag har och har givit mig själv just nu, med hänsyn till allt möjligt annat som pågår i mitt liv.

Running for diabetes awareness-skjortan blev luftad, och jag tror till och med att den fastnade på bild i vimlet. För en öppen diabetes! 

Pargasloppet

På söndag har jag ett litet lopp inplanerat igen. Det är dags för Pargasloppet, ett 10,35 kilometers lopp som löps i min hemstad Pargas. Sträckan är relativt tung, tycker jag, med en del backar – men i väldigt vacker miljö. Ifjol filmades hela sträckan när loppet fyllde 50 år, så ta en titt själv, vetja!

Jag har inte tränat specifikt inför Pargasloppet, utan springer det mer som en kul grej. Om jag lyckas slå min fjolårstid skulle det förstås vara ett plus i kanten, men det är ingenting jag räknar med. Jag tror att jag ska springa i min Running for diabetes awareness-blus, men det beror förstås på vädret. Lite mer synlighet för diabetes i såna här sammanhang skadar ju aldrig!

Har jag några läsare som ska springa Pargasloppet? Idag är sista dagen att förhandsanmäla sig, men man kan givetvis också anmäla sig på plats på söndag. Kanske vi ses där!