Vårens händelser

Den som har följt mitt liv och leverne på Att vara etta vet att våren var en omvälvande period för mig. Från lycka och glädje till största sorg, på en väldigt kort tid.

Blåsippor

Då var det så tungt och jobbigt att jag inte klarade av att gå närmare in på det, men jag nämnde att jag kanske kommer att berätta någon gång. När tiden är inne.

Det är den nu. Nästa inlägg tänker jag ägna åt något som egentligen känns fruktansvärt personligt – på gränsen till privat – men som jag samtidigt upplever att är oerhört viktigt att lyfta upp i ljuset och tala om. Jag återkommer. Det är en lång historia.

Identitetskris

Jag har insett en hel del om mig själv och min diabetes sen jag började blogga. Ytterligare en dimension medförde min forskning om sjukdomsberättelser om diabetes typ 1. Man skulle kunna tro att det bara är givande och upplyftande med nya insikter, men det är mycket som inte har varit så lätt att inse för mig.

Bland annat har jag mer och mer börjat förstå varför jag ofta har så svårt att hantera möten med sjukvården. I mötet med läkarvetenskapen är jag patient, jag är på sätt och vis i underläge, och jag är (eller betraktas åtminstone som) mer eller mindre sjuk.

Det här är svårt för mig, eftersom jag i min vardag oftast betraktar mig själv som allt annat än sjuk. Jag har alltid haft svårt att identifiera mig själv som en diabetiker, för jag är ju inte en sån (vad nu det ska betyda!).

MariaJohanssson

I möten med sjukvården triggas tankar kring min sjukdom och mitt liv som jag har svårt att förlika mig med. Jag klarar mig bra i min vardag (bara jag får mitt vårdmaterial!) och jag ser inte min autoimmuna diabetes som ett hinder, men när jag konfronteras med en (tillskriven) identitet som sjuk blir det jobbigt.

Är det någon annan som har liknande tankar kring det här?

Ett oskrivet blad

2018 hoppas jag kunna maxa riktigt ordentligt. Det är så mycket jag vill hinna göra och jag ser verkligen fram emot året. Nästan hela 2018 är ännu ett oskrivet blad i min bullet journal, och det är både härligt och lite, lite skrämmande.

Jag är inte den som vågar säga att någonting som ska hända kommer att bli fantastiskt och magnifikt, för det vet man ju inte. Jag hoppas och önskar, men jag vågar inte säga det förrän det har hänt. Jag vet inte om det hänger ihop med min diabetes och rädslan för vad som ska hända med min hälsa i framtiden – eller så är och har jag alltid varit sån till min personlighet. Haha. Pessimist? Nja, realist snarare. En vet ju aldrig vad som händer, eller hur? På gott och ont – men kanske mest gott faktiskt. Nog är det ju ändå ganska underbart att inte veta vad livet ska föra med sig.

Södertull Malmö

Inte hade jag i början av 2017 kunnat tro att jag skulle bo i Lund i september och sitta vid Södertull i Malmö och filosofera över livet tillsammans med en katt i brons.

När jag blickar tillbaka på mitt 2017 kan jag ändå säga att det har varit fantastiskt. Så mycket som jag aldrig hade kunnat drömma om i början av året hände, bland annat gästforskartiden i Lund. Visst har året också innehållit en del negativa händelser, men de har till all lycka lett till någonting positivt i slutändan. Jag har fått må brafaktiskt bättre än någonsin – och det är nästan ändå det viktigaste. Med facit i hand var 2017 verkligen fantastiskt, det vågar jag säga nu.

Jag hoppas att det oskrivna bladet 2018 blir lika fantastiskt.

I väntans tider

Vad gör man medan man går och väntar på botemedlet? Man går inte och väntar på det, tänker jag.

Att vara etta

Jag försöker, i den mån det är möjligt, att leva mitt liv så som jag själv vill. Om det är något som känns svårt att göra med min typ 1-diabetes försöker jag hitta lösningar till hur jag ska kunna göra det ändå, eller så gör jag någon variant av det jag vill. Det mesta är möjligt.

Med det sagt, finns det såklart en del saker jag helt enkelt inte får göra. Jag får inte bli polis (vilket grämde mig som ung), jag får inte bli pilot eller yrkeschaufför, och när jag skulle ha velat det fick jag inte dyka (men reglerna för dykning med diabetes typ 1 verkar ha ändrats).

Med ett nytt år framför mig har jag funderat en del på vad jag skulle vilja göra i år. Är det något min diabetes hindrar mig från att göra? Svaret är nej. Jag kommer inte på en enda sak jag inte kan göra på grund av min diabetes. Däremot är en del saker mer riskfyllda och en del väljer jag bort just för att de inte känns värda risken, men i grund och botten kommer jag inte på någonting min sjukdom verkligen stoppar mig från att göra. Den är ett hinder på vägen – absolut, alla gånger och alla dagar i veckan! – men jag upplever att jag kan ta mig runt eller under hindret om jag inte kan ta mig över det.

Hur ser ni andra med diabetes på det här? Är det något ni skulle vilja göra men inte gör på grund av diabetes typ 1?

För vem?

Ibland reflekterar jag över hur jag uttalar mig om min sjukdom, speciellt här på bloggen. Jag beskriver mitt liv med diabetes typ 1 utan att försköna det, men samtidigt finns det många olika infallsvinklar, och många olika perspektiv jag kan berätta om samma verklighet ur.

Ibland är jag till exempel mer än lovligt trött på min diabetes. Den känns som den värsta kroniska sjukdomen i universum och jag skulle kunna göra vad som helst för att få bli av med den. Ibland går det hyfsat, och jag kan till och med tycka att det är helt okej att leva med diabetes typ 1.

Vilket perspektiv jag framställer min sjukdom ur påverkar naturligtvis bilden jag förmedlar. Hur är det att ha diabetes typ 1, egentligen? Tja, ibland är det helt okej, ibland är det mindre okej. Och där kommer Att vara ettas målgrupp in. Vem skriver jag för? För alla, vill jag påstå. Jag vill dela med mig av mitt liv med diabetes typ 1, men det är samtidigt svårt att göra på ett rättvist sätt. Om jag har nydiagnostiserade eller föräldrar till barn med diabetes typ 1 i åtanke vill jag kanske inte framställa sjukdomen som det helvete den faktiskt kan vara ibland. Samtidigt vill jag inte förminska sjukdomen för dem som inte vet någonting om den och inte känner någon som lever med den. Då känns det kontraproduktivt att glatt hojta ”Jag kan göra allt jag vill trots min kroniska sjukdom!”, även om det är en bild jag också vill förmedla.

”Kan du inte bara skriva som det är då?” undrar kanske någon. Jovisst. Det försöker jag göra. Men det är så mycket, diabetes typ 1 är så mycket, och på så olika vis vid olika tillfällen. Det är nästan omöjligt att förmedla på ett rättvist sätt. Det enda jag kan göra är väl att fortsätta försöka.

Sånt funderar jag på i höstmörkret, medan mitt blodsocker dansar tango.

Höstmörker

Det kom ett mejl…

Som bloggare funderar man givetvis ibland över vem som döljer sig bakom läsarsiffrorna i statistiken. Vissa av er känner jag, och det är alltid lika roligt när någon kommer fram och berättar att hen läser Att vara etta bekanta som obekanta!

En del av er läsare känner jag inte, men ibland händer det att jag får ett mejl av någon, och det värmer alltid lika mycket. Periodvis har jag inte tid att svara på mejlen lika ingående som jag skulle vilja, men ni ska veta att varje kontakt betyder väldigt mycket för mig. Det är väl lite så när man bloggar om en sjukdom och tankar och känslor kring den, att det också kan väcka många tankar och känslor hos andra.

Jag har själv märkt att sjukdomsbloggandet kan sätta igång tankeprocesser som man inte trodde att man hade inom sig, och det verkar som om det samma kan gälla när man läser en blogg om livet med en kronisk sjukdom (och kanske känner igen sig, eller tvärtom inte alls gör det).

Violer

Det jag vill ha sagt med det här inlägget är i vilket fall som helst att jag är så tacksam för alla som läser och kommenterar och hör av sig, på ett eller annat sätt. Tack för det!