Träning i nionde månaden

Den är närmast obefintlig, träningen just nu. Om man inte betraktar blotta existensen av en gravid kvinna i nionde månaden som träning. Och det kanske man ska, med tanke på vilken belastning det är för kroppen att bära en nästan fullbakad bebis. Vår lilla är visserligen ingen jätte – långt ifrån. Viktuppskattningen var drygt 2500 gram i vecka 36+2, så barnet ligger fortfarande på normalkurvans undre del, men det är ändå en hel del extra att bära på för mig.

Styrketräning gravid.jpg

Styrketräning har det blivit ungefär en gång per vecka den senaste tiden. Det är himla skönt att vara på gymmet och jag känner mig alltid stark där, men allt runt omkring är omständligt. Om jag säger att det jobbigaste med att gymträna är att få på stödstrumporna efteråt så förstår ni säkert. Pust!

Styrketräning Dexcom.jpg

Blodsockerkurvan är mestadels som ett rakt streck. Jag befarar att jag aldrig någonsin kommer att uppleva något liknande, men jag njuter så länge det varar. Lite komiskt med tanke på hur rädd jag var för att bli insulinresistent, och så visar det sig att mitt blodsocker fungerar bättre än någonsin just då. Men det är ju skönt att det inte är tvärtom. 

Promenaderna med Ebba kan jag ta som vanligt, men nu känner jag av benhinnorna ganska rejält, och jag har en del kramper i benen. I övrigt är det mest av allt ett dagsverke att få saker och ting gjorda, men å andra sidan har jag väl egentligen ingen brådska heller.

Träning i tredje trimestern

Ni kan ju säkert gissa hur det går med träningen för mig nu i tredje trimestern, när bara vardagssysslorna och hundpromenaderna känns som träningspass i sig. Följaktligen har jag så gott som skippat all konditionsträning, och försöker nöja mig med att tänka att promenader räcker mer än väl för att täcka den biten nu.

Det går ganska bra för mig att promenera fortfarande, bara jag inte går jättelånga sträckor. Några kilometer i taget går finfint, men bär jag på något samtidigt kommer sammandragningarna som ett brev på posten.

Isgata

Springa skulle heller inte komma på fråga nu, när vägarna är rena isgatorna här. (Ebba bryr sig inte om det, dock. Jag fattar inte att en 11-årig hund fortfarande kan ha så mycket energi! Fullt ös jämt bara.)

Annars försöker jag komma iväg till gymmet två gånger i veckan. Där kör jag mitt gravidträningsprogram, som bland annat inkluderar en del benpress, tåhävningar, höftlyft, lite benböj och olika rodd -och armövningar. Anpassat enligt dagsform, givetvis.

Februarisol

Yoga försöker jag också orka med, för jag vet hur bra kroppen mår av det. Tillsammans med en hel del meditation och andningsövningar visualiserar jag också barnet och förlossningen. Det slutar nästan alltid med att jag bölar, för att jag är så tacksam över att få gå igenom det här. Det har aldrig varit någon självklarhet för mig att få bära ett barn och vara gravid. Att jag nu får göra det, och att vi båda två mår bra, känns faktiskt nästan för otroligt för att vara sant.

Träningsfokus

Nu är jag igång med mitt nya träningsprogram! Som jag skrev tidigare har jag anlitat en PT som har gjort ett nytt styrketräningsprogram till mig, och sen en tid tillbaka följer jag det. Det är jätteroligt! Efter de första passen hade jag sån träningsvärk att det kändes som om jag aldrig hade tränat tidigare, men det beror förstås på att många av övningarna tränar muskler jag bara har snuddat vid tidigare i styrketräningen. I övrigt är såväl marklyft, benböj som bänkpress fortfarande med i programmet – precis som förut. Jag gillar att träna med fria vikter.

Fokus just nu är alltså på styrketräningen, i en ganska lagom liten dos. Jag tränar två pass i veckan på gymmet, springer/joggar en gång och kompletterar med så mycket yoga jag orkar (vanligen ett eller två pass per vecka).

Yogamatta

Jag yogar bara hemma för tillfället. Lugna, meditativa pass med mycket stretch.

Mitt blodsocker gillar konditionsträning – speciellt löpning – men jag har faktiskt inte upplevt att jag mår sämre utan det jag brukar kalla motionseffekten fast jag tillfälligt har skurit ner på den mer kvalitativa löpningen. Allt hänger förstås ihop med en massa annat (när är kroppen någonsin okomplicerad?), och jag är fortfarande inne i en ganska låg period när det gäller blodsockernivån, så det underlättar naturligtvis också.

Det känns lite konstigt – mest mentalt – att inte springa så mycket, men jag går hundpromenader med Ebba varje dag och det är ju också någon form av lågintensiv konditionsträning.

Hur tränar du just nu?

Träningen, då?

Det är väldigt länge sen jag har skrivit något träningsrelaterat inlägg, men det beror inte på att jag inte har tränat utan på en massa andra saker. Dels har jag själv fått prioritera om min träning och mina träningsmål lite grann, och dels har jag reflekterat mycket över vilken bild jag egentligen förmedlar om träning utåt.

Det har varit tal om träningshets och kroppshets på flera olika håll den senaste tiden. I Träningspoddens senaste avsnitt diskuterades huruvida träningsprofiler hetsar med sin aktiva livsstil, och Mia Skäringers briljanta serie om kroppshets tar upp träningen och det negativa som följer på att aldrig känna att man gör tillräckligt.

Och mitt i det här står jag. Som dels vill uppmuntra till rörelse, motion och träning, men samtidigt inser hur nära gränsen jag själv kan hamna i att känna att jag aldrig gör tillräckligt. Jag har hållit igång löpningen, styrketräningen och yogan som förut, men det känns hela tiden som om dagarna och veckorna inte räcker till och som om jag borde träna mer, och mer strukturerat.

Kettlebell

Nu har jag på sätt och vis erbjudits en chans att prioritera om, och det kommer jag också att göra. Jag har fått ett nytt styrketräningsprogram av en PT, som ska hjälpa mig att nå en – förhoppningsvis – sund och bra balans i min träning, anpassat efter mina behov just nu. Vilka mål jag har med styrketräningen får jag återkomma till, men just nu är det här läget med min träning.

Hur tänker du kring träning? Känner du dig hetsad att träna och som om du inte räcker till? Vill du läsa om min träning på Att vara etta eller påverkar det dig negativt?

Träna för hälsa

Nytt år, nya träningsplaner. Eller något ditåt. Min yogautmaning är slut sen ett tag tillbaka, och även om det är skönt att yoga varje dag tycker jag i längden inte om pressen som följer när det är något man har bestämt att man måste göra.

Jag har funderat mycket över hur jag ska lägga upp min träning framöver. Mitt problem är att jag vill göra allt. När jag springer uppfylls jag av runners high-endorfinerna och vill bara springa, och när jag styrketränar på gymmet (och faktiskt både ser och känner framsteg) vill jag bara fortsätta maxa på gymmet. Lägg till yogan, som gör så underbart gott för både kropp och själ, et voilà: vi har en omöjlig ekvation! Inte minst för att jag har – eller i alla fall vill ha – ett liv utöver träningen också.

Det är ett delikat problem, för träning och motion är ju superbra för min diabetes och för hälsan överlag, men det får inte heller bli för mycket av det goda. Min kropp säger ifrån ibland, och faktum är att det är ganska svårt att kombinera lite tyngre styrketräning med löpning (eftersom träningsvärken kan vara ganska brutal vissa dagar).

Sports gym

Nytt årskort på gymmet. Det blev samma gym, men nytt kort!

Vad göra? Svårt, svårt. Vad jag har kommit fram till – men planerna kan ändras – är att köra på ungefär som förut, med sammanlagt fem pass per vecka av styrketräning, löpning och yoga. Det är väl någon form av träning för hälsa, och inte så mycket för prestation. Skulle jag vilja bli en bättre löpare borde jag satsa mer på det, och likadant om jag skulle vilja uppnå bättre resultat med min styrketräning, men just nu är jag inte beredd att skära ner på det ena till förmån för det andra.

Hur tänker du? Hur tränar du just nu, och varför?

Styrketräning i Stadsparken

Ingen gymträning på en hel månad. Så visste jag att det skulle bli när jag åkte till Lund. Möjligen skulle jag ha kunnat ordna med ett gymkort här, men det kändes inte som högsta prioritet inför min vistelse i Skåne.

Stadsparken Lund gym

Istället har jag tagit mig till utegymmet i Stadsparken några gånger. Det är ju inte som ett fullt utrustat gym, men det finns i alla fall något att lyfta och hänga i, och det bästa är att det är gratis och öppet dygnet runt för vem som helst.

Stadsparken Lund utegym

Jag har joggat till Stadsparken, tränat lite i gymmet, och sen joggat tillbaka till lägenheten där jag bor. Det fungerar bra i teorin, men att träna på eftermiddagarna har varit jättesvårt för mig sen jag kom till Sverige. Det är som om hela basalprogrammet i insulinpumpen inte är anpassat till min kropp längre, och jag har höga blodsockervärden på förmiddagarna och låga på eftermiddagarna. Otroligt störande!

Stadsparken Lund

Annars är det ett ganska bra träningsupplägg. Stadsparken är fin att springa i, även om jag kan sakna lite längre rundor utan asfalt. Tanken är att jag ska ta mig ut till Skrylle och springa långpass där snart. Då hoppas jag verkligen på ett mer samarbetsvilligt blodsocker.

Träna hårt, ät bra – dö ändå

Jag vägrar säga att sommaren börjar vara över, men tittar man ut genom fönstret undrar man nog stundtals om hösten redan är här. Regnbyar och blåst som påminner om höststormar sveper över nejden, allt medan kalendern fortfarande visar sensommar.

I vilket fall som helst tycker jag att det är dags att strukturera upp höstens träningsplaner så här till pappers (eller till skärms, vad säger man nuförtiden egentligen?). Just nu tränar jag till Kaarinan Syysmaraton, som går av stapeln i oktober. Jag satsar på att springa halvmaratonsträckan, vilket innebär att det blir mitt andra halvmaratonlopp. Det grämer mig lite att jag missar Pargasloppet i år eftersom jag är i Lund, men det kan inte hjälpas. Av samma anledning har jag inte heller möjlighet att delta i Tallinn Marathon, som låter väldigt lockande. En annan gång, kanske.

För att komma i halvmaratonform tänker jag springa två till tre gånger i veckan, och fortsätta med styrketräningen två gånger i veckan. När jag åker till Lund blir det en naturlig paus i styrketräningen, så i september blir det fullt fokus på löpning (och lite kroppsstyrka, tänker jag mig). Det lär visst finnas något utegym i Lund, så jag ska nog ta mig dit också. Just nu är det paus i yogalektionerna jag går på, så jag yogar hemma. Minst ett kvalitativt yogapass i veckan vill jag få till, eftersom jag vet hur bra min kropp mår av det.

Yoga

Jag yogar sällan på bryggan hemma, men medge att det blir fina och meditativa bilder med yogamattan och -redskapen där.

Jag har också ett litet, hemligt mål med min styrketräning just nu. Ska jag avslöja det? Ja, men okej då! Jag tränar för att klara av räckhäv (även känt som chins eller pull-ups). Jag klarar inte ett enda utan gummiband just nu, men jag övar på den excentriska fasen och kan hänga i en hollow position ganska länge. Just nu tränar jag därför det, samt assisterade räckhäv med gummiband. Mitt hemliga mål är att klara av tre räckhäv till jul. Om det är ett för högt uppsatt mål återstår att se…

Jag hoppas förresten att ingen känner sig hetsad av mina inlägg om hur jag planerar att träna. Avsikten är enbart att – om möjligt – inspirera andra med diabetes, och visa att man kan träna hårt med diabetes typ 1. Själv tränar jag för att må bra, för att det är roligt, och för att det underlättar för mig i blodsockerkampen. Motionseffekten ger mig ett stabilare blodsocker. Man behöver absolut inte träna så mycket som jag gör, och man ska också ha i åtanke att jag bara har djuren (och i någon mån mannen) att ta hänsyn till när jag strukturerar min träning. Jag kan med andra ord lägga nästan så mycket fritid jag vill på att träna i det här livsskedet, och det är det självklart inte alla som kan p.g.a. barn och familj etc. Var sak har sin tid, helt enkelt.

Dessutom är det ju som grabbarna i Styrkelabbet säger: Träna hårt, ät bra – dö ändå. Om du vill träna samtliga dagar i veckan – gör gärna det, men känn dig inte tvingad. Vi ska ju alla dö ändå.