Äntligen i mina händer

Budkavlen 2018 (1)

Nu är min första vetenskapliga artikel tryckt och publicerad! Det är ändå en väldigt speciell känsla – och en mycket skön sådan. Som ett konkret bevis på allt arbete jag har lagt ner på sjukdomsberättelserna om diabetes typ 1.

Budkavlen 2018 (2)

Artikeln finns i den etnologiska och folkloristiska tidskriften Budkavlen, och kommer också att publiceras elektroniskt inom kort. Jag länkar givetvis här på bloggen så snart det är gjort, så kan den som vill klicka sig in och läsa hela artikeln, inklusive de övriga intressanta bidragen.

Budkavlen 2018 (3)

Artikeln är egentligen den andra jag har skrivit, men den första har genomgått en lång referee-process och är ännu inte publicerad. Medan den här behandlar diabetes typ 1 ur ett kulturanalytiskt perspektiv är den andra artikeln mer en berättelseanalys, så de är ganska olika. Jag ser fram emot att jobba vidare på båda fronterna i min avhandling! Det finns så mycket att utveckla, som inte ryms med i en förhållandevis kort artikel.

Slutet på en era

Så var höstens sista forskarseminarium med folkloristerna över. De senaste två dagarna har jag fått ta del av så många kloka texter och diskussioner, och som vanligt är jag uppfylld av inspiration och en stark känsla av att det här är något jag vill fortsätta med för alltid. (Givetvis inte som evighetsdoktorand, men förhoppningsvis med folkloristisk och kulturvetenskaplig forskning i någon form och utsträckning, tills jag blir gammal och grå).

Höstens sista seminarium innebär också slutet på en era för min del. Det var mitt sista seminarium som doktorand på heltid. Vid årsskiftet går jag tillbaka till min ordinarie tjänst som utbildningsplanerare och redaktör, och får fortsätta med avhandlingsarbetet om sjukdomsberättelser om diabetes typ 1 vid sidan av arbetet.

När man arbetar med en vetenskaplig avhandling har man ibland en känsla av att man inte åstadkommer någonting. Det är ofta ett steg fram och två tillbaka, men när jag sammanställde och rapporterade de två stipendiatåren till min handledare insåg jag att jag ändå har åstadkommit en hel del.

Allt material är insamlat och transkriberat (hurra och halleluja!), och som det ser ut nu kommer båda mina vetenskapliga artiklar att hinna publiceras på det här årets sida (jippi!). Jag har avklarat alla obligatoriska kurser, deltagit i en massa seminarier och konferenser, och inte minst fått flera möjligheter att berätta om diabetes och min avhandling i olika medier och sammanhang. Gästforskarutbytet i Lund var grädden på moset och en tid jag aldrig kommer att glömma.

På så sätt känns det ändå fint – men otroligt vemodigt – att sätta punkt för den här tiden. Snart börjar en ny, som jag ser fram emot med stor förväntan!

Novembervy

Jag har lite svårt för avslut och hänger gärna fast vid det gamla och invanda, men det är ändå med stor tillförsikt jag fortsätter vandra vägen fram, utan att veta vad som väntar runt nästa krök.

Snart i en tidskrift nära dig

Äntligen! Äntligen! Äntligen! Snart ska min första vetenskapliga artikel publiceras! Tjoho! När jag påbörjade mitt doktorsavhandlingsprojekt anade jag nog inte riktigt hur långa de vetenskapliga processerna är i artikelskrivandet, van som jag är vid lite snabbare ryck i dagstidnings- och nyhetsbrevssvängen. Men snart så!

Budkavlen 2018

Det är givetvis artikeln om kropp, hälsa och sjukdom i personliga erfarenhetsberättelser om diabetes typ 1 jag talar om. Jag har precis läst slutkorrekturen, och gjort de sista ändringarna i interpunktion och annat småkrafs.

Budkavlen

Artikeln kommer att publiceras i en elektronisk tidskrift, så den är öppen för alla att läsa. Jag lovar att länka till slutresultatet när jag får tillgång till det!

Möten med sjukdomen

Igår och förrgår var jag på folkloristernas forskardagar vid Åbo Akademi. Det är alltid lika intensivt, och lika inspirerande! (För den som inte vet så arbetar jag med en doktorsavhandling i nordisk folkloristik om sjukdomsberättelser om diabetes typ 1.)

Den här gången presenterade jag ett förslag till disposition av analysen, som jag har klurat över en del. Efter seminariedagarna känns det som om jag har kommit en bra bit på väg gällande hur jag ska lägga upp analysen i avhandlingen. Upplägget spelar ju en ganska stor roll när man presenterar en text, och nu tror jag att det kommer att bli något i stil med:

Möten med sjukdomen

Möten med vardagen

Möten med omvärlden

Möten med vården

Jag kommer att utgå ifrån det materiella och vad det symboliserar i varje underkapitel. Just nu lutar det mot att det blir anamnes, spruta, (diabetes)smycken och blodsockerkurva för respektive del. Den första delen är inriktad på diagnosberättelserna och är en mer traditionell berättelseanalys, medan de senare är mer kulturanalytiska.

Insulinpenna

Det låter säkert virrigt när det presenteras så här lösryckt, men jag tror att det kan bli riktigt bra. Om inte får jag ta mig en funderare till!

Nedstämd och hoppfull

Nu är det länge sen jag har delat med mig av något om mitt avhandlingsprojekt om sjukdomsberättelser om diabetes typ 1. I dagsläget har jag kommit till transkriberingen av den intervju jag gjorde med en av forskarna på Clinical Research Centre i Malmö i maj förra året.

Transkribering

En direkt transkribering av intervjun, där forskaren berättar om genotyper och möjliga bakomliggande faktorer till att ett barn riskerar att insjukna i diabetes typ 1.

Jag är ännu osäker på omoch i så fall hur – jag ska använda mig av intervjun i min egen avhandling eftersom den skiljer sig så mycket från de övriga intervjuerna (som är personliga erfarenhetsberättelser), men jag är glad att jag gjorde den. Jag minns fortfarande känslan när jag klev ut genom dörrarna på CRC. Den beskrivs nog bäst med ordet hoppfull. För det var just hoppfull jag kände mig, efter att ha fått höra om allt som görs för att vi en dag ska få en lösning på gåtan med typ 1-diabetes.

Ibland känner jag mig nedstämd när jag jobbar med intervjuerna. Vissa av dem behandlar svåra saker som sjukdomen har förorsakat i personernas liv, och eftersom jag väldigt lätt kan relatera till berättarna är det väl bara naturligt att jag påverkas. Men ibland blir jag glad och upprymd, för det finns trots allt så mycket glädje, så mycket hopp och kämparanda att hämta ur ett liv med diabetes typ 1.

På tantens arm

Nu är jag äntligen hemma igen från min resa! Konferensen var otroligt intressant och givande på så många olika sätt. Det är sådana här stunder jag verkligen känner att jag älskar mitt jobb!

Ethnocon

Mitt eget framträdande inföll på konferensens sista dag, vilket gjorde att jag var lite smånervös hela tiden fram till dess. Blodsockret påverkades ändå inte nämnvärt av den lilla stressen, och så här i efterhand känner jag mig mycket nöjd med min insats – om man nu får säga det själv utan att låta väldigt dryg, haha. Nej, men ni vet när man är lite pirrig inför något, och så gör man det ändå. Den känslan efteråt. Bästa.

EthnoconHealthMatters

Presentationen behandlade det som fanns på tantens arm, fast den här gången på engelska. Jag redogjorde bland annat för ett kulturanalytiskt perspektiv på medicinteknologiska hjälpmedel – i det här fallet en CGM-sensor – med utgångspunkt i en personlig erfarenhetsberättelse. Jag hade en kortärmad skjorta när jag stod framför publiken, och på min arm fanns en likadan sensor som ”tanten” i citatet hade. Det kändes bra. Några år tidigare skulle det inte ha gjort det.

Mot Uppsala

I skrivande stund är jag – kanske något oväntat för Att vara ettas läsare – på väg från Stockholm mot Uppsala. Där väntar årets största händelse för nordiska etnologer och folklorister: 34th Nordic Ethnology and Folklore Conference.

Jag deltar i konferensen för första gången, och ska presentera min forskning om sjukdomsberättelser om diabetes typ 1. Som jag nämnde igår är det alltså en otroligt intensiv och spännande vecka jag har framför mig! Jag är sessionsledare för Health Matters tillsammans med två andra forskare som jag lärde känna vid Lunds universitet, så det känns ännu mer ansvarsfullt – och kanske också ännu mer nervöst – att åka på konferens den här gången.

Uppsala

I februari låg Uppsala i vinterskrud – nu ska det förhoppningsvis vara aningen varmare. Jag stannar veckan ut eftersom jag passar på att besöka goda vänner efter arbetsdagarna, så nu kommer jag att ligga lite lågt med bloggen ett tag framöver. Konferens, borrelios och antibiotika ovanpå allt annat i den dagliga blodsockerkampen blir nog fullt tillräckligt för mig.

Säg gärna hej om du läser Att vara etta och råkar stöta på mig i Uppsala eller Stockholm!