Snubbla på slutrakan

Vad du än gör, bli inte sjuk! Det har varit mitt mantra under graviditeten. Och jag har lyckats förvånansvärt bra. Tills nu. För nu snubblade jag på slutrakan, och det rejält.

Diabetes förkylning (2)

Hela veckan har jag varit så gott som sängliggande i världens kanske elakaste förkylning. Antagligen har den varit etter värre eftersom jag dessutom är gravid i vecka 33 och allt är tyngre än vanligt oavsett. Men ändå – det har verkligen varit en dunderförkylning! Och ännu skulle jag inte säga att jag är frisk, men jag ser i alla fall ljuset i tunneln nu.

Diabetes förkylning (3)

Anledningen till att jag inte har velat bli sjuk under graviditeten är förstås inte att jag inte skulle klara av en förkylning. Nej, det är naturligtvis för att infektioner och sjukdomar brukar påverka mitt blodsocker så att det är nästan omöjligt att hålla på rimliga nivåer. Med en infektion i kroppen är det nästan alltid konstant vid 10 och omöjligt att få ner. Inte bra för barnet i magen!

Diabetes förkylning (1)

Men nu har jag faktiskt *peppar, peppar* lyckats hålla nere blodsockret. Det har varit under 7 så gott som hela tiden. Jag har tryckt in insulin i sådana mängder att jag nog aldrig har tagit så mycket insulin förut. Basalen har gått på +100% och korrigeringsdoserna har varit många och stora, men det har gått.

Någon bra kombination att vara sjuk i samband med insulinresistens i sista trimestern har det sannerligen inte varit. Fortfarande går basalen på +50% och jag hostar som en gammal borstbindare (Eller hostar de förresten? De kanske bara svär? Och röker? Men det börjar man väl hosta av på sikt så vi säger det ändå), men det ska nog ta sig. Och sen ska jag verkligen jobba på att gå i mål utan ytterligare infektioner, för det här önskar jag verkligen ingen gravid diabetiker – och inte mig själv heller en gång till!

Inte bara sjuk

Ibland kommer jag in i perioder när jag vill låta min diabetes ta så lite plats som möjligt. Inte så att jag inte tar hand om mig, men så att jag ger den så lite tankekraft som möjligt, utifrån den sjukdom den är.

Det är nämligen så, att min diabetes oftast inte känns som en sjukdom för mig i vardagen. Jag kollar blodsockerkurvan, tar insulin och beräknar doser i stort sett dygnet runt, men i mitt vardagsliv fokuserar jag inte på att det är en sjukdom, diabetes typ 1, jag hanterar. Det är mitt liv och min hälsa jag handskas med.

Då blir det ibland lite kontraproduktivt att ha en blogg som på sätt och vis utgår ifrån sjukdomen. Det är liksom lite svårt att komma ifrån sjukdomstänket i en blogg som handlar om diabetes. Och ibland vill man bara fokusera på något annat än det ”sjuka” i en sjukdom.

Det kanske låter knäppt och virrigt, jag vet inte. Mina tankar är lite ostrukturerade gällande det här, känner jag. Eller så kanske ni andra med diabetes känner igen er? Ibland känner man sig sjuk, men ibland är man mindre sjuk, och man är definitivt inte bara sjuk.

Bukett

Inget inlägg utan en bild, även om den är hur malplacerad som helst. Den här buketten band jag i somras, när jag övade mig inför att göra min brudbukett. Hur den slutliga buketten blev kan den som vill beskåda bland annat här.

Som ett brev på posten

Att jag ogillar sådant som kan påverka blodsockret negativt är väl allmänt känt vid det här laget, men ibland har man inget val. Antibiotikakuren jag intog för borreliosen är över, men till följd av den försvagades mitt immunförsvar, et voilá: Som ett brev på posten kom några av de negativa biverkningar man kan få av starka antibiotikakurer: svampinfektion och en förkylning utan dess like. Väldigt trevlig uppladdning inför Möviken runt nästa lördag! (Ni hör ironin, va?)

Vätskesystem löpning

Utöver att det naturligtvis är tröttsamt att inte må bra, går jag miste om motionseffekten på blodsockret när jag inte kan träna. Nu börjar förkylningen småningom avta, fast igår testade jag ett mycket lugnt pass på gymmet och kunde konstatera att jag nog inte är helt frisk ännu. Det får bli lugn yoga några dagar till innan jag kör igång hundraprocentigt med löpning och gymträning igen.

Den här gången startade förkylningen på ett konstigt sätt; pang bom på bara. Jag brukar alltid få en förvarning av blodsockret, som stiger vid infektion, men nu hade jag plötsligt bara ont i halsen en kväll och så nästa dag var förkylningen ett faktum. Det förhöjda blodsockret kom inte förrän några dagar in i snorandet. Synnerligen märkvärdigt! Å andra sidan kan jag inte säga att jag direkt har någon rutin på att vara förkyld. Sist jag hade en förkylning var visst i mars 2017, så jag ska nog egentligen bara hålla truten och inte klaga. Knappt en förkylning per år är väl inget att bråka om, kan man tycka.

Just nu kliar det ändå i kroppen efter att få springa, inte minst för att jag har införskaffat ett nytt vätskesystem till löpningen. En 2 liters vätskeblåsa med slang för en billig peng, bara för att testa hur det kan fungera på långpass. Ebba gav i alla fall systemet klart godkänt.

Vätska löpning

Identitetskris

Jag har insett en hel del om mig själv och min diabetes sen jag började blogga. Ytterligare en dimension medförde min forskning om sjukdomsberättelser om diabetes typ 1. Man skulle kunna tro att det bara är givande och upplyftande med nya insikter, men det är mycket som inte har varit så lätt att inse för mig.

Bland annat har jag mer och mer börjat förstå varför jag ofta har så svårt att hantera möten med sjukvården. I mötet med läkarvetenskapen är jag patient, jag är på sätt och vis i underläge, och jag är (eller betraktas åtminstone som) mer eller mindre sjuk.

Det här är svårt för mig, eftersom jag i min vardag oftast betraktar mig själv som allt annat än sjuk. Jag har alltid haft svårt att identifiera mig själv som en diabetiker, för jag är ju inte en sån (vad nu det ska betyda!).

MariaJohanssson

I möten med sjukvården triggas tankar kring min sjukdom och mitt liv som jag har svårt att förlika mig med. Jag klarar mig bra i min vardag (bara jag får mitt vårdmaterial!) och jag ser inte min autoimmuna diabetes som ett hinder, men när jag konfronteras med en (tillskriven) identitet som sjuk blir det jobbigt.

Är det någon annan som har liknande tankar kring det här?

Inget promenadsällskap

Hund

Som jag skrev tidigare har den förra veckan varit tung, eftersom den bland annat har innehållit en stor operation, förknippad med mycket oro. 

En stor nackdel operationen har inneburit är också att jag inte har haft något promenadsällskap. Konvalescenten har dessutom krävt övervakning så till den grad att jag inte ens har kunnat ta mina vanliga promenader ensam om jag så hade velat, och det syns på mitt blodsocker.

Blodsockerkurva

En hög, men stabil kurva har jag haft. Den har också påverkats av en dunderförkylning, som bröt ut så där lagom opassligt som förkylningar alltid tenderar att göra. Urk! Nu hoppas vi på bättre och friskare tider för alla i det här hushållet.

Beslutet

Nej. Nej, nej, nej! Det var min första tanke när jag drabbades av infektionen Orvar under min arbetsresa, som jag skrev om för ett litet tag sen. Nej, inte nu. Inte bara för att jag var på arbetsresa, utan också för att det var så nära inpå mitt halvmaratonlopp.

På lördag går Kaarinan syysmaraton av stapeln. Men jag kommer inte att springa 21,1 km. Inte i år. Jag tog en kort joggingrunda på 4 km häromdagen, och kunde konstatera att det inte kommer att fungera att springa ett halvmaraton redan på lördag; det går bara inte. Jag har fortfarande lite hosta, och när jag springer blir den värre. Dessutom blöder jag näsblod ibland – inte kul när man ska springa långlopp. (Förmodligen inte speciellt hälsosamt heller.) Mitt blodsocker är visserligen på mer normala ”diabetesnivåer” sen ett bra tag tillbaka, så jag har nog ingen pågående infektion i kroppen, men riktigt återhämtad är jag inte ännu.

Så det blir inget halvmaratonlopp för mig i år. En sån urladdning så det inte är klokt. Det är ju det här loppet jag har tränat till hela året. Men samtidigt är jag ingen OS-idrottare och det här är bara ett lopp som jag skulle ha sprungit för att det är roligt, på skoj. Det är inte hela världen om jag missar det (försöker jag intala mig åtminstone).

imgp2133

Däremot tänkte jag försöka våga mig på att springa 10 km. Jag vet inte om det är dumt, jag kanske inte borde springa något lopp alls i det här skedet, men jag tänker att jag kan gå lite emellanåt om jag inte mår bra. 10 km är ju ändå en ganska rimlig sträcka, som man kan jogga sig igenom om det behövs (för att jaga tider kommer det ändå inte att kunna bli tal om).

Så här kan det också gå. Trist, men världen går inte under för det. Och jag kan se framåt. Det kommer nya lopp, nya möjligheter. Och där kommer du som läsare in i bilden. Kan du tipsa mig om det bästa lopp du har sprungit? Det kan vara var som helst i världen – det gör ingenting om det så är på Tjotahejti, bara tipsa mig! Var ska jag springa framtida lopp? Helst 10 km eller ett halvmaraton, men vad som helst duger. Hit me!

Tips på huskurer mot förkylning?

Fy för den lede vilken förkylning det här verkar vara! Jag känner mig knappt bättre alls, även om jag inte har feber just nu.

imgp2159-kopia

Själv är jag en stor användare av diverse huskurer för att bli av med förkylningar så fort som möjligt. Jag hinkar té med ingefära, äter färska havtorn på min chiapudding och drar på rejält med vitlök på smörgåsen (till Patrics stora förtjusning – eller inte) för att få upp motståndskraften mot infektionen.

Jag skulle gärna dricka mitt té med honung i, men det är nästan omöjligt då mitt blodsocker redan är uppe på alltför höga nivåer när jag har en infektion i kroppen. När insulinet är som vatten, ni vet. Då får jag vara extra noga med att hålla födointaget så blodsockervänligt som möjligt.

imgp2168-kopia

Havtornssaft är mums vid förkylning, både för smaklökarna och kroppen.

Har du några tips på huskurer mot förkylning som du brukar använda dig av? Dela gärna med dig – jag behöver all hjälp jag kan få för att mota bort det här eländet!