Ett mindre lyckat experiment

Hur gick mitt lilla experiment med Dexcom G4 på bröstet? undrar ni förstås ivrigt. Nja, inte så bra, kan jag tyvärr meddela.

Dexcom bröst

De första dagarna fungerade sensorn felfritt, men redan på dag fyra började den tappa kontakten. Dag fem meddelade den sensorfel och slutade fungera av sig själv. Jag testade att starta om den, men då visade den bara ??? så det var tyvärr helt finito. Dessutom lossnade den lilla tråden från själva sensormojängen när jag hade dragit ut den, och det känns ju lite så där med tanke på att den i värsta fall kunde ha blivit kvar under huden. Usch, det vill man ju verkligen inte riskera!

Dexcom G4 sensorfel

Det irriterar mig att experimentet misslyckades eftersom jag gillade att ha sensorn på bröstet. Den var knappt i vägen alls, och jag kände mig mycket friare eftersom den inte stötte i någonstans eller kändes utsatt på något sätt. Den låg tryggt under dubbla lager kläder, för det mesta i alla fall.

Nu vet jag inte om jag vågar ge brösten en ny chans, eller om jag ska återgå till armarna direkt. Eller om jag testar någon annan kroppsdel som omväxling. Svåra val man har…

Dexcom på bröstet

Jag har ett litet dilemma. Ett uteslutande estetiskt dilemma, som inkluderar att jag vid ett tillfälle vill hitta en annan plats för min Dexcom än mage, arm eller lår. Hur löser man det?

Jag genomsökte nätet och olika diabetesgrupper efter tips på var man kan skjuta in sensorn, och hittade att flera – kvinnor i första hand – använder brösten. Varför inte jag också? Jag använder ju redan armarna (som inte är godkända att ha sensorn på), så varför inte testa ett annat icke-godkänt ställe, när jag ändå är igång?

Dexcom G4 bröst

Aj aj aj! Eller?

I skrivande stund har jag följaktligen en sensor på mitt ena bröst. Lite på utsidan, mot armhålan. Det kändes konstigt att skjuta in den, men det var inte direkt smärtsamt. ”Aj aj! aj! Det där måste göra ont!” har jag fått som kommentar på sensorns placering, men faktum är att den nästan sitter tryggare här än på utsidan av armen, där den riskerar att stöta in i diverse dörrkarmar och personer.

Dexcom G4 på bröstet

Finn en Dexcom!

Nu återstår att se hur Dexcom fungerar på bröstet. Funkar systemet lika bra som på armarna har jag möjlighet att låta huden där vila och dessutom slippa ha en Dexcom-klump på endera arm i tid och otid.

Här är det antagligen på sin plats med en brasklapp: Om du testar detta är det på egen risk! Dexcom är inte godkänd för användning på bröstet och bloggskribenten varken uppmanar till eller ansvarar för eventuella följder om du testar. Jag kan återkomma till hur det fungerar för mig efter att jag har utvärderat resultatet, men det är bara i egenskap av privatperson och absolut inga rekommendationer för hur systemet ska användas.

Med det sagt är det kul att testa något nytt! Jag har läst om sådana som har haft Dexcom på vaderna, men det om något tyckte jag lät smärtsamt. Ryggslutet och rumpan har jag också prövat, men där fastnade sensorn i byxorna varje gång jag drog ner dem, och i längden blev det lite småjobbigt.

Har du testat att ha sensorn någon annanstans än där den ”ska” vara? Vilket ställe på kroppen föredrar du?

Det där på armen – Dexcom G4

Ibland glömmer jag att många som läser Att vara etta inte lever nära diabetes typ 1. Ju längre jag har bloggat, desto mer trampar jag på i mina egna spår och förbiser att det är ett flertal som faktiskt inte vet vad det är tanten – och jag – har på armen. Idag tänkte jag därför förklara vad CGM-systemet jag använder är för något. CGM står för kontinuerlig glukosmätning (continuous glucose monitoring) och jag använder mig av en produkt som heter Dexcom G4. Jag får allt via sjukvården, för närvarande två sensorer per månad (äntligen!).

Dexcom G4 sändare

Det som syns utanpå armen är alltså en sändare, den jag håller i på bilden ovan. Den kopplas ihop med en sensor, som mäter blodsockret (eller egentligen vävnadsglukosvärdet, det är ca 5-10 minuters fördröjning på vävnadsglukosvärdet jämfört med ett stick i fingret, så det är en viss skillnad på vävnadsglukos och blodglukos) och skickar det till en annan enhet, i mitt fall min insulinpump. I pumpen kan jag se blodsockerkurvan (eller ja, vävnadsglukoskurvan) och med pilar följa vartåt blodsockret är på väg.

Dexcom G4

Sensorn består av en tunn tråd, som skjuts in under huden. Den syns lite dåligt på bilden för den är så liten. Varje sensor är godkänd för användning sju dagar, men jag startar om mina och använder dem så länge det går. Nuförtiden har de hållit omkring två veckor på mig om jag har dem på armarna, fast de egentligen bara är godkända att användas på magen. Jag applicerar mina sensorer själv, det är ingen konst när man har lärt sig hur man ska göra (klicka här för att i text och bild se hur jag applicerar en sensor). Och ja – ibland gör det ont att skjuta in den, ibland blöder det, men för det mesta går det ganska lätt och smärtfritt.

Blodsockerkurva insulinpump

När sensorn är på plats under huden behöver den två timmar på sig att starta upp, och sen ska den kalibreras med två blodsockervärden innan den börjar fungera. Ibland kan det dröja ett tag innan den visar rätt värden, men generellt tycker jag att systemet fungerar väldigt bra på mig. Sensorn ska fortsätta kalibreras med blodsockervärden två gånger per dag med tolv timmars mellanrum, vilket innebär stick i fingrarna och inmatning av blodsockervärdet i handenheten (i mitt fall pumpen).

Vad är det som är så bra med CGM, då? För min del skulle jag säga att larmen är något av det bästa. Jag älskar att få larm om när blodsockret stiger eller sjunker kraftigt, eller om det går under den inställda gränsen för högt eller lågt. På så sätt kan jag undvika farliga situationer så som insulinkänningar och ketoacidos, och har möjlighet att parera med mat och insulin beroende på vad som behövs. Det är en stor trygghet. Självklart är det också skönt att inte behöva sticka sig i fingrarna lika ofta som när jag inte har CGM. Visserligen är Dexcom G4 inte godkänd för att ersätta blodsockermätaren, och jag måste alltid ha i bakhuvudet att sensorn inte nödvändigtvis visar rätt värden, men oftast har jag så pass bra koll att jag vet när det lönar sig att dubbelkolla med ett blodsockervärde, och det är ganska sällan det behövs för mig.

Fråga gärna om du undrar över något gällande CGM-systemet och Dexcom G4!

Det svåra valet

Nu står jag inför det svåra valet att bestämma mig för hur jag ska gå vidare på insulinpumps- och CGM-fronten. Garantin på min Animas har gått ut, och jag lever på ”lånad tid”. I klartext innebär det här att om min pump får något fel nu, får jag ingen ny.

Vad jag kan välja mellan är följande alternativ:

  1. Fortsätta med min nuvarande Animas och sensorering med Dexcom G4 – utan garanti
  2. Medtronics MiniMed 640 G och sensorering med Enlite
  3. Omnipod och Freestyle Libre

Inget av alternativen känns riktigt bra. Jag skulle vilja fortsätta med min Animas, mest för att det är så praktiskt att få sensorkurvorna rakt i pumpen. Och definitivt för att jag då får fortsätta med Dexcom, som jag älskar. Dessutom ska jag äntligen börja få tillräckligt med sensorer, så det känns himla trist att behöva avstå från det. Men det känns väldigt osäkert, eftersom garantin för pumpen inte är i kraft längre. Vad gör jag om pumpen går sönder? Vågar man ha en insulinpump utan garanti?

20180510_190918.jpg

Dexcom G4 är inte direkt diskret, men funktionen är enastående!

Medtronics pump låter lite lockande, men jag är inte alls sugen på sensorering med Enlite. Sist jag testade Enlite-sensorerna visade de blodsockervärden som var helt uppåt väggarna och inte alls stämde överens med verkligheten. Men det kan ju ha förändrats…

Omnipod känns lite klumpig, även om man slipper slangen. Och Libre är säkert bra, men jag har vant mig vid larmen som Dexcom ger, och avstår ogärna från den funktionen.

Jag har sneglat väldigt mycket på Tandems t:slim insulinpump, som är kompatibel med Dexcom G5. Den känns som ett perfekt alternativ, men hittills har ingen distributör tagit in den i Finland. Innan den är upphandlad och tillgänglig vid mitt sjukhus lär det väl ha gått några år, och jag vet inte om jag vågar vänta så länge med en pump utan garanti.

Vad ska man göra? Hur skulle du göra om du var i min situation?

Äntligen fler sensorer

Om man ska se någonting positivt i det jag har gått igenom (och det ska man väl alltid försöka göra?) så är det att jag numera äntligen prioriteras gällande Dexcom-sensorer. Äntligen, säger jag! Det var sannerligen inte en dag för tidigt!

Dexcom G4

Tidigare har jag haft läkarremiss på en sensor per månad. Dexcom 64-sensorerna är godkända för användning en vecka, men kan startas om så de kan hålla ungefär två, tre veckor. Det här innebär att jag har haft det ganska knapert med sensorer, så knapert att jag till och med har uppsökt den svarta marknaden (men det talar vi inte högt om). Helt oacceptabelt att man som typ 1-diabetiker ska förvägras vårdmaterial för att kunna ta hand om sig på bästa sätt i dagens Finland, men så har det varit.

Nu prioriteras jag äntligen. Framöver ska jag få två sensorer per månad. Inte för att det jag har gått igenom initialt hade något med min diabetes att göra, men det har påverkat – och påverkar fortfarande – mitt blodsocker, och jag är jättetacksam över att jag sent omsider får så många sensorer jag behöver.

Mer om HbA1c

Det där med HbA1c är ganska komplicerat, tycker jag. Inte så att det är någon kärnfysik direkt, det är ju ett medelvärde av blodsockret under de tre senaste månaderna, men det komplicerade ligger i att bara titta på hur HbA1c ser ut. Låt mig illustrera:

Högt blodsocker

Igår hade jag ingen sensor påkopplad, och mätte blodsockret enbart med stick i fingret. Då kan jag mötas av så här roliga värden. 15,9 är ingenting jag gillar att ha i blodsocker, men när jag inte har min CGM kan det gå fort både upp och ner och jag kan inte gasa eller bromsa med insulin och/eller mat – för att jag inte är medveten om på vilken nivå mitt blodsocker ligger.

Givetvis mäter jag blodsockret (vanligen minst 10 gånger per dag när jag inte har sensor) men det hjälper inte på långt när så bra som när jag får larm om vart det är på väg, och kan gira för de tvära kasten. Höga och låga blodsockervärden om vartannat sliter oerhört på kroppen, både i stunden och på långsikt.

Har jag då flera värden på 15, men lika många på 2-3 blir medelvärdet (HbA1c) ändå ganska hyfsat. Och jag får ett ganska bra HbA1c trots att blodsockret kan pendla kraftigt (och trots att jag mår uselt). Att enbart gå efter HbA1c är inget hållbart system, om nu någon skulle få för sig att fråga mig vad jag tycker. Haha! Lite lätt frustrerad och förbaskad här. Men det är min personliga erfarenhet och åsikt och den står jag för.

Panik i kubik

Kanyl

Panik! Där ligger kanylenensam på lakanet i sängen. Den, som borde vara fast på min kropp!

Nu har det hänt mig också, för första gången sen jag fick min insulinpump. Att vakna med en kanyl bredvid sig i sängen är ingenting jag kan rekommendera. Gissa om hjärtat slår några extra slag när man inser att insulinet som borde ha pumpats in i kroppen istället har tickat på rakt ut i sängen. Det handlar inte om många droppar, men de där dropparna är skillnaden mellan liv och död för mig, så det är väl inte så underligt om man får hjärtat i halsgropen när man upptäcker en sån sak.

Kanyl böjd

Till all lycka hade jag min sensor, så jag var nog inte så länge utan insulin. Sensorn larmade om att blodsockret var på väg uppåt så jag märkte det redan vid 9, och kunde åtgärda problemet. Det var bara att skjuta in en ny kanyl, dosera insulin och vänta på att blodsockret skulle sjunka. Tacka vet jag sensorn! Den är ovärderlig på så många sätt, och nu har jag ytterligare en sak att lägga till listan.