Morgonbesvär

Sedan några dagar tillbaka har jag fått problem med mitt blodsocker på morgonen. Det bara sjunker och sjunker! Eller snarare vill det inte stiga, inte ens efter frukost…

Blodsockerkurva morgon

Imorse tog vi oss en rejäl sovmorgon, och när vi skulle ut på en söndagspromenad i det härliga höstvädret trodde jag att blodsockret skulle hålla sig uppe – men icke!

Gårdshund

Snart nog var det nere på 3 igen, och min trogna lilla kompis fick vänta på sin matte medan vi avvaktade att det dumma blodsockret skulle höjas. Såna här gånger hatar jag min diabetes för att den sinkar mina planer, och jag mår ju inte direkt bra när blodsockret beter sig så här heller.

Oktobersol

Men vem kan vara arg när oktobersolen silar sina värmande strålar på en genom träden? Inte jag i alla fall! Naturens krafter håller mig på benen, så är det verkligen. Och snart nog kunde vi gå vidare, med ett lite – men bara snäppet – högre blodsocker. Det blir till att sänka basalen ytterligare på morgonen, tror jag bestämt. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Diabetes typ 1 lämnar en sannerligen inte sysslolös, det finns alltid något att analysera och förändra!

Oktober

En morgon i september

Egentligen tycker jag att det är lite jobbigt att veta att vi har en hel lång vinter framför oss, men samtidigt finns det så mycket vackert med hösten.

Septembermorgon

Igår klev vi upp till en strålande septembermorgon. Att mitt blodsocker dessutom var mer än bra bidrar alltid till att jag blir på gott humör. Motsatsen gäller tyvärr om det är tvärtom, då får jag verkligen jobba på den mentala biten. Mitt mående i det fallet är antagligen lika mycket psykiskt som det är fysiskt.

September

Men igår hade jag alltså inga problem, mer än att det blev lite svårt att veta var man skulle sätta fötterna på promenaden. Det har svämmat över lite här!

Septemberskog

Som tur är kan man alltid gå i skogen. Där var det torrare om labbarna. Fortfarande dåligt med kantareller dock.

Septemberpromenad

Vår vanliga runda går förbi utsiktsbänken och postlådan med gästboken. Där brukar Ebba med jämna mellanrum granska hur många förbipasserande som har pausat vid vår bänk och skrivit något i boken. Det är faktiskt ganska många turister från när och fjärran som har skrivit ner en hälsning medan de har stannat och beskådat Mattholmsfladan. Gör det du också om du har vägarna förbi!

Djup vårpromenad

Den senaste tiden har varit förbaskat tung, och då syftar jag inte bara på att jag har haft mycket på jobbet. Jag är ganska dålig på att upprätthålla fasader, men allt kan man helt enkelt inte skriva om på en öppen blogg – speciellt inte sånt som också berör andra. Att gå igenom tuffa perioder i livet gör väl alla i olika sammanhang, och något positivt med att vara på botten är att det – klämkäckt nog – bara finns en väg därifrån: uppåt. Så småningom, tids nog. Kanske.

Vårpromenad (3)

Det enda som är klart är att ingenting är konstant, varken lycka eller olycka. Allt är i ständig förändring. Det är våren ett så fint bevis på; allt vaknar till liv igen efter ett långt mörker. Jag samlar alltid krafter i naturen, och en vårpromenad är ett av de bästa sätten att göra det på.

Vårpromenad (1)

Solgula tussilagon och smutsiga små hundtassar, som fortfarande orkar gå och springa och gräva. Tacksamheten för det är stor.

Vårpromenad (5)

Nosen börjar bli grå, men den är riktad framåt. Mot nya äventyr!

Vårpromenad (4)

Kanske mot nya dofter i form av vitsvanshjortar? Jepp! Vi såg en flock på sju stycken på en åker. Något av det bästa med att vara ute och gå, tycker Ebba.

Vårpromenad (2)

Och så blåsipporna. Mina favoritblommor. Ge mig några blåsippor i en dikesren (inte plockade!) och jag förvandlas omgående till en lite lyckligare själ. Till all lycka har mitt blodsocker varit jättebra, trots att jag själv inte är på topp fysiskt eller psykiskt just nu. Det är alltid något att glädjas åt, det också.

Pelle, Calle och jag i Uppsala

Uppsala Domkyrka

Under seminariedagarna i Uppsala hade jag inte tid till så mycket annat än jobb, men jag passade på att stanna kvar ytterligare en dag för att hinna upptäcka staden lite på min fritid. Det var ett bra val!

Uppsala diabetes

Först passade jag på att slänga upp benen och ta igen mig lite på hotellet. Jag tränade också, och även om redskapen lämnade en del övrigt att önska fick jag upp flåset på en konditionscykel och kunde lyfta några vikter för att uppnå den efterlängtade motionseffekten på mitt blodsocker. Det var verkligen välbehövligt efter allt stillasittande på seminariet!

Pelle Svanslös Uppsala

Det blir ofta många promenader när man reser, om man som jag föredrar att promenera dit man ska (de gånger det är möjligt). Det är vardagsmotion när den är som bäst för mig, och ett av mina effektivaste sätt att hantera blodsockret på i den eviga kampen. På vägen till universitetet stötte jag på Pelle (han utan svans, ni vet) och Calles fotspår syntes också här och där (även han utan svans, naturligtvis).

Jag gjorde också något annat blodsockervänligt i Uppsala, men mer om det imorgon!

Skärgårdsmarschen 2018

Också i år har jag tänkt delta i Skärgårdsmarschen, motionskampen mellan skärgårdskommunerna i Åboland. Den startar imorgon (13.1) och pågår till 21.1.2018, så det finns alla chanser att delta. Inte nog med att man får motion och kanske en bättre kondition på kuppen, man kan dessutom vinna riktigt fina pris. Det kanske kan vara en bra morot för någon som inte skulle komma sig ut annars?

Skärgårdsmarschen

Marschsättet är valfritt, så jag tänker logga både löpning och gång (och förhoppningsvis även skidning, bara vi får lite mer snö först!). Jag tycker om vandring och promenader, det är ett ganska skonsamt sätt att röra sig på och dessutom är det superbra för mitt blodsocker.

Skärgårdsmarschen 2018

Någon annan som ska delta i marschen? Hopihopi kanske? Vi måste väl bidra till att Pargaskorvarna vinner över Kimitosvinen – eller hur? Haha!

Vandring på Sattmarksleden

Min favoritrunda när det gäller vandring i Pargas är Sattmarksleden, som startar vid Sattmarks kaffestuga. Man kan välja mellan olika långa rutter, och vi varierar ganska friskt. Ibland blir det en utfärd med picknick, ibland en vanlig söndagspromenad. Idag blev det en förmiddagspromenad i det underbara vädret.

IMGP6084

Sol i december. Det händer inte varje dag. Man riktigt kände hur livsandarna fick ny kraft av solens strålar.

IMGP6092

Utsikten vid gravröset från bronsåldern är magnifik. Det här kan man verkligen kalla en kulturvandring i historisk miljö. När man skalar bort alla dagens prylar är det inte svårt att föreställa sig hur det kan ha tagit sig ut här förr. Åh! (Jag är lite svag för sånt där.)

IMGP6095

Men med en hund som Ebba får man leva i nuet.  – Hallå matte, ska vi inte gå någon gång? Vad står du och glor på? Kom igen!

IMGP6099

Träden hade isdroppar som reflekterades av solen. Nästan som julgransljus, fast vackrare.

IMGP6103

Idag valde vi mellanrundan, alltså den som är 5,5 km lång. Det kändes lagom, fast Ebba skulle nog gärna ha tagit den längre rutten. En gårdshunds energi alltså…

IMGP6111

Inne i skogen skuggades solen av träden, men ute på de öppnare partierna värmde den till och med lite. Det här är livet!

IMGP6114

Jag lyckades bra med blodsockret under vandringen. Jag hade en temporär basalminskning inställd på pumpen, och blodsockret steg bara lite långsamt. 1-0 till mig alltså! Nu ska jag bara försöka lyckas lika bra på löprundan i eftermiddag. Löpning är lite svårare för mig att parera med blodsockret, men jag har ju oändliga möjligheter att öva mig eftersom blodsockerkampen aldrig tar slut.

Med diabetes typ 1 på The Tall Ships Races

Den som bor här i trakten har knappast kunnat undgå att The Tall Ships Races pågår för fulla muggar i Åbo just nu. Själv är jag inte så mycket för själva programmet och ståhejet runt omkring, men fartygen – oj, oj, oj!

Följaktligen tog jag mig in till stan för att titta på skeppen idag. En otroligt vacker syn att se de gamla (och även de lite nyare) segelfartygen i Aura å.

The Tall Ships Races Åbo 2017

Min vana trogen lämnade jag bilen lååångt ifrån, och gick till området längs ån, där fartygen ligger ankrade. Även om jag är van vid att promenera långt måste till och med jag erkänna att det blev väldigt mycket gående den här gången.

Shtandart

Men det var det värt när man möttes av den här synen! Fregatten Штандартъ, en kopia byggd 1999 av den ryska flottans flaggskepp Shtandart, som byggdes 1703. (Det är förresten när man möter kyrilliska bokstäver så här i vardagen man som bäst inser vilken otrolig nytta man har av att ha läst lite ryska. Штандартъ uttalas alltså Shtandart.)

Muikkoja

Jag hade inte tänkt äta på området, men mitt blodsocker tyckte annorlunda. Efter det myckna promenerandet landade jag i beslutet att ta en tidig lunch bestående av en fisktallrik med lax, rotsaker och mujkor (siklöjor). Det var ett mycket gott beslut, bokstavligen.

Sedov

Jag satt och åt mitt emot den fyrmastade stålbarken Sedov, världens största segelfartyg. Det var mäktigt! Tänk att Sedov har seglat i snart hundra år och fortfarande är så imponerande. När jag ser de gamla segelfartygen kan jag inte låta bli att fantisera om hur det kan ha varit ombord när det begav sig…Jag önskar att jag hade fått vara med då, men vid närmare eftertanke skulle jag förmodligen aldrig ha släppts ombord med min diabetes förr i tiden. Vid närmare eftertanke är ju också den bild jag har av tiden då extremt romantiserad, men jag kan inte låta bli att fascineras av livet på havet förr, helst i Eric Newbys Sista seglatsen-anda.

Tall Ships Races

Jag hann inte se hälften så mycket som jag hade velat, så frågan är om jag inte måste ta mig till stan en gång till, innan jag förstås beger mig ut till Erstan för Parade of Sails på söndag. Den här gången kan jag ändå inte skylla enbart på mitt blodsocker, för det var egentligen mycket samarbetsvilligt, utöver den lilla uppmaningen om att äta lunch – men det ska man ju göra ändå, förr eller senare.