Graviditet som prestation

Genom alla år med typ 1-diabetes har jag sett en graviditet som något stort och skrämmande, ett projekt som kommer att innebära en massa, massa jobb. Så har det förvisso också varit, men vad jag mer och mer har börjat inse är att jag mest har fokuserat på graviditeten som prestation. Fokus har varit så starkt på att nu är det bara att kämpa som gäller, att jag nästan har glömt bort vissa väsentligheter. Så som att graviditeten faktiskt inte (bara) är en prestation.

Med typ 1-diabetes blir det väl lätt så att mycket handlar om blodsockret under en graviditet, men det är också viktigt att komma ihåg att de 9 månaderna inte enbart är ett projekt som ska ros iland med så goda ”resultat” som möjligt.

7S0A8141

Foto: Matilda Saarinen Fotografi

En graviditet är ju de facto något som man inte alltid kan påverka. Visst, jag kan göra så gott jag kan genom att försöka hålla blodsockret innanför ramarna, men huruvida mitt barn blir friskt och normalstort eller inte är inte enbart upp till mig och min prestation. Det finns ju faktiskt helt friska mödrar som får stora eller små barn, friska eller sjuka, oavsett hur väl de har ”skött sig” och ”presterat”.

Som typ 1:a har jag kanske allt för mycket tagit på mig något slags ansvar för att det skulle vara mitt fel om allt inte går bra, och det är trots allt ganska orealistiskt. (För att inte säga orimligt tungt att bära på.)

7S0A8147

Foto: Matilda Saarinen Fotografi

Nu har vår lilla till all lycka hållit sig inom alla normalkurvor som finns, och har åtminstone hittills verkat vara en frisk och – väldigt – pigg krabat. Men om så inte skulle ha varit fallet, då? Jag är helt säker på att jag skulle ha anklagat mig själv, och det kommer jag antagligen att göra om något går snett, fast jag vet att jag inte skulle ha kunnat göra mer än jag har gjort. Det kanske är vanligt för alla väntande mödrar att känna så, men jag har ändå en känsla av att jag som typ 1-diabetiker har ännu större press och prestationsångest flåsande i nacken.

Faktum är väl ändå att allt inte är i mina händer. Och att graviditeten inte är – eller i alla fall inte borde vara – ett projekt där jag ständigt ska prestera så gott jag kan. Så många andra faktorer påverkar vilken liten människa mitt barn blir, och nu på slutrakan börjar jag mer och mer inse att projekt graviditet inte är det mest väsentliga här. Min prestation med blodsockret är betydande och viktig under graviditeten – absolut! – men det är inte den som är det centrala. Det är inte något slags ”toppresultat” som är slutmålet, utan barnet, det nya lilla livet som påverkas av så mycket annat än bara min diabetes, och som är älskad från första stund oavsett storlek, form och hälsostatus.

Projekt graviditet, med förlossningen som slutmål, är inte det som spelar störst roll. Viktigast är barnet, och det som kommer efter graviditen. Det är lätt hänt att man glömmer det när man är gravid och kämpar med blodsockret och diabetes typ 1, tror jag.

Prestationskrav vid diabetes typ 1

Ibland känns det som om livet är en enda prestation. Det gäller förmodligen för allt fler i dagens samhälle, men jag upplever det extra starkt kopplat till min typ 1-diabetes. Nu är allt så transparent och synligt – på ett helt annat sätt än det någonsin har varit förr.

Maria Johansson diabetes

Ta blodsockerkurvorna till exempel. Förr hade jag ingen aning om på vilken nivå mitt blodsocker låg om jag inte mätte det, men nu ser jag kurvan hela tiden. Jag skulle aldrig vilja vara utan min CGM, men visst för det med sig en viss press och stress och vilja att prestera finare blodsockerkurvor när man ser dem 24 timmar om dygnet. Det är såklart bra för kroppen med ”normala” blodsockervärden på ett rent fysiskt plan, men kanske inte alltid på ett psykiskt. För det ligger ett sjuhelsikes jobb bakom låga och stabila blodsockerkurvor, åtminstone bakom mina.

Diabetes prestation

Nuförtiden när jag kastar upp fötterna på sofflocket (eller i sängen) följer blodssockerkurvan med. Det gjorde den ju i och för sig alltid förr i tiden också, skillnaden är bara att jag kan se den om jag vill nu. Den är bara ett klick bort. Och det stressar mig lite grann, för det finns alltid något att förbättra i blodsockerkampen.

Hur är det med er andra som har diabetes typ 1, stressas ni av er diabetes och era blodsockerkurvor?