Lyckans ost på paddeltur

Det förefaller synnerligen märkvärdigt att jag inte ger mig ut och paddlar oftare än jag gör, för när jag väl gör det, är det något av det härligaste en människa kan ta sig för en varm sommardag.

Paddling kajak

Skamligt är egentligen ordet för hur sällan jag paddlar, med tanke på att jag bara behöver kolla att kajaken inte är upptagen, skjuta ut den från stranden och äntra den. (Plus givetvis minska på basaldosen i insulinpumpen, se till att jag inte har så mycket aktivt insulin i kroppen och packa en arsenal med diabetesprylar att ha med mig, men det vet ju alla som följer Att vara etta vid det här laget. Det är livet med diabetes typ 1, det.)

Paddeltur svanar

En vacker – och mycket varm – julimorgon plumsade jag så i det våta, för att ta en ordentlig paddeltur. Det första jag möttes av på den spegelblanka sjön var ett svanpar med två ungar, som gled fram i sakta mak. Jag seglade förbi på behörigt avstånd för att inte störa den lilla familjen.

Paddling diabetes mellanmål

Jag hade minskat på basaldosen i pumpen före jag gav mig ut, men mitt blodsocker sjönk ändå snabbare än förväntat, så jag tog mig en paus på böljan den blågröna och mumsade i mig en banan som jag hade tagit med för att höja blodsockret.

Paddling med kajak

Snart var jag beredd att greppa paddeln igen, och färden fortsatte. Jag hade bestämt mig för att den här turen skulle bli en riktig söndagstur, så jag stannade och fotograferade, doppade händerna i vattnet och njöt av utsikten mer än något annat. Om jag tar i allt vad jag orkar har jag paddlat den här rutten på en timme och fyrtiofem minuter (om jag minns rätt), men idag tog det närmare tre timmar. Helt planenligt, här skulle njutas!

Paddling hav

Och det fanns, som vanligt, så mycket att njuta av! Sådana här stunder slås jag av vilken lyckans ost jag ändå är, som kan göra sånt här trots min diabetes. Det är verkligen inte lätt att ha diabetes typ 1 alla gånger och jag tycker att man måste få beklaga sig och förbanna den eländiga sjukdomen ibland, men det finns också stunder när jag är så tacksam över att jag fortfarande får må så bra, och att jag faktiskt kan göra det mesta jag vill (med en del planering).

Paddling Pargas
Paddling är, sanna mina ord, livet på en pinne! En av orsakerna till att jag gillar min hemstad så mycket är just naturen. Den åboländska skärgården är helt fantastisk – och jag får bo här. Typ 1-diabetes eller inte, naturen finns alltid där (även om jag oroar mig väldigt mycket för klimatförändringar och allt som hör till det, men nu ska jag inte förstöra det här inlägget med sådana dystra tankar. Man får försöka dra sitt strå till stacken och bidra till en mer hållbar värld så gott man kan). 

Paddling med diabetes typ 1

Fortare än kvickt (ja, eller efter tre timmar, men allt är ju relativt) var jag vid hemstranden igen. Armarna fick sig en rejäl omgång, fast det var så gott som vindstilla och således inte så tungt att paddla. Jag testar förresten ett nytt ställe för min Dexcom igen. Den här gången har jag placerat klumpen på insidan av armen, och även om den skaver lite mot kroppen är det faktiskt inte alls ett så dumt ställe. Vi får se hur länge sensorn hålls kvar här, jag är inne på dag sex nu. Jag kom förresten tillbaka från paddelturen med en riktig flytvästbränna, underbart. Haha!

Paddling i Pargas

Förspilld hjärnkapacitet

Imorse vaknade jag som vanligt av en glad trudelutt från alarmet på min telefon. Det första jag gjorde när jag hade öppnat ögonen var att greppa insulinpumpen, som låg bredvid mig i sängen. I princip det första jag gör varje morgon är att greppa pumpen, för att kolla blodsockerkurvan från sensorn. Innan jag mäter blodsockret manuellt med ett stick i fingret, för det är i princip det andra jag gör. Varje morgon.

Och just imorse slog det mig med sån kraft: Vilken otrolig mängd hjärnkapacitet man använder på allt diabetesrelaterat som typ 1-diabetiker. Mitt blodsocker var lite högt imorse, sensorn visade 8 och blodsockermätaren 9,4 och direkt var jag igång och började analysera. Varför är blodsockret så högt? Vad kan det bero på? Hur ska jag gå tillväga för att få ner det, utan att det sjunker för mycket? Hur många enheter insulin ska jag ta till frukosten nu?

Analysera blodsockerkurva

Dagens blodsockerkurva. Varsågod att analysera!

Det är ju sjukt slitsamt, när man tänker efter. Förspilld hjärnkapacitet, som kunde användas till något mycket bättre. Det här eviga analyserandet och planerandet. Vissa dagar tänker jag knappt på det, vissa dagar stör det mig mer. Som idag. Men jag kom på orsaken till det förhöjda värdet. Efter en del analyserande. Efter utnyttjande av hjärnkapacitet, som kunde ha använts till något mycket bättre.

Stabilt nytt år

Mellan rätterna som jag tillagar till kvällens middag tänkte jag titta in här och passa på att önska alla Att vara ettas läsare ett gott och stabilt nytt år. Må blodsockret vara så stabilt som möjligt för er alla, speciellt för er/oss med diabetes som sliter i den eviga blodsockerkampen.

Bullet journal

Själv satsar jag förresten på en bullet journal år 2018 (utöver alla mina andra anteckningsböcker). Bullet journals är förmodligen väldigt old news vid det här laget, men jag har varit sugen på en redan långt tidigare, när Tanja skrev om sin. Jag har tänkt få utlopp för min kreativitet i min, och innehållet i den är redan så pass privat att den förmodligen aldrig kommer att figurera på bloggen igen. För den som vill planera, strukturera och styra upp sina tankar (kanske om diabetes) inför 2018 tycker jag det är en jättebra grej. Testa själv, vetja!

Ha det så bra ikväll allihop! Gott nytt 2018!

Acklimatisera sig igen

Att det skulle ta ett tag för mitt blodsocker att acklimatisera sig i Sverige hade jag räknat med, men att det samma skulle gälla när jag kom hem igen var mer otippat.

Blodsockerkurva

Jag har haft hoppigare blodsockervärden än vanligt sen jag återvände från Lund. Basaldosen har jag ställt tillbaka som den var före jag åkte, men det ser nästan ut som om jag skulle behöva justera den lite igen.

Man har inte brist på fritidssysselsättningar när man har diabetes typ 1 – det är då ett som är säkert. Alltid finns det något att analysera och justera, för att öka chanserna att få bra blodsockerkurvor.

Planering typ 1

Ibland undrar jag om diabetes typ 1 egentligen borde heta något annat. Något i stil med planering typ 1. För det är exakt vad den här sjukdomen går ut på. Planering, planering, planering.

Jag har väldigt bra blodsockervärden nuförtiden. Ett HbA1c som nästan motsvarar en frisk persons. Jag mår utmärkt (för det mesta). Men det kräver sin kvinna. Det kräver enormt mycket planering.

För att hålla blodsockret på en bra nivå planerar jag som en galning. Jag förutser, analyserar och tänker mig in i olika sorters situationer, för att kunna optimera insulindoserna och hålla mitt blodsocker så stabilt som möjligt.

imgp2867

Veckoplanering, dagsplanering, en massa kalendrar och anteckningsböcker – vardag för mig

När jag umgås med friska personer inser jag hur sjukt mitt eget liv egentligen är. Vem annan är tvungen att fundera på om man ska ta hundpromenaden före eller efter middagen flera timmar i förväg? Vem annan måste räkna ut hur mycket aktivt insulin man har i kroppen för att man ska kunna utföra ens de vardagligaste av sysslor?

När jag är ensam går det automatiskt. Men när jag ska jämka ihop min tid med någon annans blir det genast svårare. Och det blir så tydligt att jag, om jag vill försöka ha bra blodsockervärden, måste planera allt. För att jag har planering typ 1, eh nej förlåt, diabetes typ 1.

Ge inte upp. Ge aldrig upp.

imgp2648-kopia

Ibland glömmer jag nästan vilken lång väg jag har gått för att kunna träna så mycket som jag kan med min diabetes idag. Från att ha frågat min läkare om hjälp och råd, och fått svaret ”Jag rekommenderar dig inte att springa ett halvmaraton” till att ta tag i det själv och slutligen faktiskt göra det. Och till att fortsätta träna aktivt; för att jag mår så bra av det, och för att det är så roligt.

Det är många faktorer som har spelat in för att det går någorlunda bra för mig nuförtiden, och en av dem är att jag har blivit en fena på att planera och analysera min diabetes. Jag har ett antal anteckningsböcker, fyllda från pärm till pärm med anteckningar om matintag, insulindoser och motion. (Och övrigt mående, byten av infusionsset, sensorstarter etc.)

imgp2654-kopia

Jag är ganska analytiskt lagd, och tycker om att skriva, så jag det känns inte jättejobbigt att föra anteckningar. Däremot har det kanske blivit lite av en tvångshandling för mig, och nuförtiden försöker jag att kanske inte alltid skriva ner allt jag gör. (Hallå! Get a life, liksom).

imgp2656-kopia

Även om det går hyfsat bra för mig att träna med min diabetes nu, har det inte alltid gjort det. Alla dagar är heller ingen dans på rosor, och jag får fortfarande kämpa för att få till träningen blodsockermässigt vissa dagar. Då kan jag titta tillbaka i en av mina anteckningsböcker, där jag har skrivit något jag fortfarande får påminna mig om ibland när det känns som om allt går åt skogen med blodsockret och jag bara har lust att kasta in handduken:

Ge inte upp. Ge aldrig upp.

Gör inte det du heller. Ge inte upp. Ge aldrig upp.