In på bara skinnet

Det blir lätt ganska naket och utlämnande när man bloggar om livet med en sjukdom, har jag märkt. En kronisk sjukdom som diabetes typ 1 lämnar såväl fysiska som psykiska spår i den som drabbas, och därför upplever jag det viktigt att också berätta om den psykiska delen av sjukdomen, så som den ter sig för mig.

FlipBelt

När jag går till läkaren handlar allt nästan uteslutande om den fysiska delen av min sjukdom. Det är måtteneheter (HbA1c, vikt, blodtryck etc.) och sådant som kan greppas, vägas och mätas. Väldigt sällan frågar någon hur jag mår, eftersom det är underförstått att jag mår bra så länge alla måttenheter visar att jag gör det.

Jag vet inte om jag saknar sjukvårdens stöd när det gäller den psykiska biten – eller jo förresten, det gör jag nog, men jag har skaffat det stödet på annat håll. Bland annat genom andra som lever med samma sjukdom, och genom den här bloggen.

Får du stöd av din läkare när det gäller att orka med den psykiska delen av diabetes? Eller har du som jag skaffat dig det själv?

När man inte orkar

Diabetes typ 1 kan vara en väldigt tung sjukdom på många sätt. Ett av dem är att man aldrig kommer ifrån den. Diabetes typ 1 är ett projekt man måste underhålla tjugofyra timmar om dygnet, ett oavlönat arbete man aldrig får semester ifrån.

Vad gör man när man inte orkar längre? När man vill ta en paus, men det inte går? Jag är väldigt dålig på att svara på de frågorna, eftersom jag hittills inte har kommit så långt att jag har känt att jag verkligen skulle vilja kasta in handduken vad gäller min diabetes. Det har varit nära flera gånger, men jag har till all lycka alltid kommit ur det.

Träd

Jag vet att många med diabetes typ 1 mår dåligt. Depression lär förekomma dubbelt så ofta bland diabetiker som bland icke-diabetiker. Det är ingenting jag är direkt förvånad över, tvärtom förstår jag det mycket väl. Det här kan vara en skitjobbig sjukdom, på ren svenska.

Vad gör du när du känner att du inte orkar med din diabetes? Hur ska man göra för att orka?