Ömsesidig respekt

Mitt inlägg om sprutans symbolvärde kan väcka en hel del tankar. Vissa kan tycka att det är riktigt obehagligt med sprutor, och det får man som diabetiker ha förståelse för, tycker jag. Jag hade inte heller så varma tankar inför injektioner när jag själv insjuknade, men jag var så illa tvungen att vänja mig – utan sprutorna skulle jag ju ha dött. Jag har vänner och bekanta som upplever att de mår dåligt av att se sprutor, nålar och blod, och det är självklart någonting jag respekterar.

Blodsockermätare

Samtidigt måste jag ta hand om mig själv och min diabetes, och för att kunna göra det behöver jag handskas med sådant som involverar sprutor, nålar (och ibland blod). Till syvende och sist handlar det väl ändå om ömsesidig respekt. Jag trycker inte upp sprutor och nålar i ansiktet på någon, och den som tycker att det är obehagligt kan titta bort medan jag använder mitt vårdmaterial. Det går snabbt och kan göras diskret, utan att det ska behöva döljas (eller jämföras med ett tampongbyte!).

Anser jag. Vad anser du?

Sprutans symbolvärden

Just nu jobbar jag med en vetenskaplig artikel, där jag bland annat behandlar sprutans symbolvärden. Flera av intervjupersonerna i mitt material uttrycker en ovilja inför att ta sitt insulin offentligt (t.ex. på caféer och restauranger). Omgivningens blickar, och i vissa fall till och med kommentarer, pekar på en samhällelig diskurs kring sprutan som ett föremål som får andra värden än de rent medicinska. Sprutor sammankopplas bland annat med droger, och får många negativa konnotationer.

Insulinspruta

Diskursen belyses också i det uttalande Katrin Zytomierska gjorde för en kort tid sedan i sin podcast Mitt i livet, där hon ganska kraftigt yttrade sig om hur äckligt hon tyckte att det var när hon råkade se en kvinna injicera medicin med en spruta på en restaurang. Hasse ”Kvinnaböske” Andersson bemötte Zytomierskas uttalande, och likaså Peter Jihde (klicka på namnen för att läsa mer på Aftonbladet).

Insulinpump infusionsset

Zytomierska betonade kvinnans kroppsform ”jag blir exponerad för hela den här fläskiga magvalken”, och jämförde injicerandet av insulin med att applicera en tampong – det gör man helt enkelt inte offentligt. Kombinationen av ”jättesprutan” och kvinnans ”jättetjocka mage” hävdar Zytomierska är orsaken till varför hon reagerade så starkt.

Som forskare tycker jag att det här är otroligt intressant. Som typ 1-diabetiker och privatperson tycker jag att det är otroligt sorgligt. Så många gånger har jag som barn och ungdom och ung vuxen gått undan för att ta mitt insulin. Så många gånger har jag tagit insulinsprutan senare än jag borde, bara för att jag inte har velat ta min livsnödvändiga medicin offentligt. Bara på grund av åsikter som Katrin Zytomierskas.

Synlig diabetes

En osynlig sjukdom är onekligen praktisk ibland. I synnerhet vid tillfällen när man inte vill vara ”annorlunda”. Då är det skönt att det inte står DIABETES TYP 1 i pannan på en, det måste jag medge.

Diabetesarmband

Några av mina diabetesarmband. Det var visst några stycken, och det finns fler… 

Av olika anledningar kan det ändå vara bra att synliggöra sin autoimmuna diabetes. Vid akuta nödsituationer föreställer jag mig att ett diabetesarmband kan vara en livräddare, och genom åren har jag samlat på mig ett antal diabetessmycken. Ett för varje tillfälle, det har jag faktiskt. Det är minst lika viktigt för mig att de är snygga som att de är ändamålsenliga. Ett armband för löpturen, ett för galamiddagen (som jag förvisso sällan är inbjuden till, men när jag blir det är jag redo!).

Använder du diabetessmycken? Varför/Varför inte?

Blå november

Blå november

Det börjar vara dags att byta ut det rosa bandet mot den blå cirkeln på jackan. Rosa oktober blir blå november – i min värld. Det skulle vara fantastiskt om det kunde vara så för fler; tänk om vi kunde få lika många blå cirklar som rosa band på folks jackor!

Diabetes blå pin

Faktum är ändå att min blåa ring har tappat sin nål på baksidan, så nu kan jag faktiskt inte ens fästa den på jackan. Skamligt! Det är International Diabetes Federation som ligger bakom den blå cirkeln, och därifrån kan man visst beställa pins i 10 pack, men så många behöver jag inte.

Har någon tips på var jag kan få tag på en ny blå cirkel (med betoning på en)?

Om att presentera sin diabetes

Jag tycker att det är jättesvårt att ta upp att man har diabetes på ett naturligt sätt bland nya människor. Ibland går det enkelt, som när insulinpumpen larmar och man kan säga ”åh, det är bara min insulinpump, jag har diabetes” eller när sensorn på armen syns och någon frågar vad det är. Men annars – när ska man säga det egentligen?

”Hej jag heter Maria och jag har typ 1-diabetes” faller sig liksom inte naturligt för mig. Jag vill helst ha en anledning till att berätta att jag har sjukdomen. Alltid behöver man förstås inte säga det heller, men ibland kan det ju vara bra att folk i ens omgivning vet om det.

Maria

Här i Lund har det blivit ganska självklart att jag har talat om att jag har diabetes typ 1 när jag har berättat om mitt avhandlingsområde. Inom de kulturvetenskapliga ämnena är det lätt hänt att man kommer in på reflexivitet och positionering, och i samband med det brukar jag alltid nämna att jag själv har diabetes typ 1.

Hur gör ni andra med diabetes när ni presenterar er sjukdom? Gör ni det?

Dop efter dop

Den här helgen har jag varit på dop i dagarna två. Jag har också fått anledning att omvärdera min åsikt om hur Dexcom-klumpen tar sig ut under en av mina finklänningar, den som jag våndades lite över i vintras.

Dexcom sensor

Så illa ser det väl inte ut, eller hur? Faktum är att sändaren knappt syns där bakom spetstyget i verkligheten. Visserligen tejpade jag runt den med Leukoplast och inte med mitt knallrosa kinesiotejp (som nog skulle ha synts igenom som ett utropstecken), men sändaren i sig är ju så gott som osynlig.

Dexcom CGM

Det var värst vad många dop du går på, sa en bekant till mig. Och ja, det har blivit en del av den varan på sistone. Dels har Patric många syskon och ännu fler syskonbarn, dels har jag fått den stora äran att bli gudmor till några goda vänners barn. Vilken tur, så cyborg-jaget får öva sig på att komma över fåfängan.

Cyborgen övervinner fåfängan

I vintras var jag på ett dop, där jag medvetet struntade i att applicera en ny Dexcom-sensor på armen, bara för att jag inte ville förstöra helhetsintrycket av min nya klänning. Jag lät fåfängan bestämma, helt enkelt.

I helgen fick jag anledning att göra om, och göra rätt (om man nu kan se det så?). Ett annat dop, en annan klänning.

Cyborg

Diskret är det inte. Vackert är det väl inte heller. Men det är så den här cyborgen ser ut. Det är inget statement, det är bara jag som behöver mina syntetiska kroppsdelar för att må så bra som möjligt. Och till det hör att ibland klä upp sig i en ärmlös klänning och känna sig fin i den, trots att jag väl kan klassas som en cybernetisk organism. Lite coolt är det ju ändå, eller hur?

Klänning

Fast egentligen är jag bara en helt vanlig människa, som vill kunna klä mig i vad jag vill och känna mig i fin i vad jag vill. Om det råkar vara i en ärmlös, tight klänning – då ska det få vara så. Och om jag samtidigt kan bidra till en öppen diabetes, och berätta för folk vad jag har på armen, är det desto bättre.