Anpassad motion

Idag har jag varit på ett möte om anpassad motion, i egenskap av motionsansvarig i Diabetesföreningen i Åboland. Projektet ”Anpassad motion i svenskfinland” arbetar för att den finska anpassade motionen ska bli mer jämställd, inte minst ur ett språkperspektiv. De svenskspråkigas behov har inte fått tillräckligt med uppmärksamhet, men det ska projektet alltså försöka råda bot på.

I samband med det här funderade jag lite på hur jag själv ser på mitt motionerande, och min sjukdom gör ju definitivt att mitt motionerande hamnar i kategorin ”anpassad”. Min funktionsvariation är inte synlig, men det är väldigt mycket som behöver klaffa för att jag ska kunna träna som typ 1-diabetiker.

Novemberfrost

Jag tränar oftast ensam. Som på gårdagens löppass i helt underbar novemberfrost. 

För mig har tröskeln till att träna i grupp därför alltid varit ganska hög, och jag tränar nästan uteslutande individuellt. Så har det alltid varit för mig, även om jag vet att det finns lagidrottande typ 1:or också. Men nog är det himla knepigt när man vet att man är en del av ett lag och att ens blodsocker riskerar att förstöra inte bara för en själv, utan för hela laget. Därför har jag – oftast –  valt bort det.

Därmed inte sagt att jag aldrig tränar i grupp. Den närmaste gruppträningen jag har inbokad är något jätteroligt! I januari kommer nämligen Lovisa ”Lofsan” Sandström till Pargas, och jag har självklart anmält mig till såväl föreläsningen som träningspasset. Risken finns att mitt blodsocker vägrar samarbeta på först en tvåtimmars föreläsning och sedan ett lika långt pass, men jag ska göra mitt bästa för att få det att funka!

Träningsfokus

Nu är jag igång med mitt nya träningsprogram! Som jag skrev tidigare har jag anlitat en PT som har gjort ett nytt styrketräningsprogram till mig, och sen en tid tillbaka följer jag det. Det är jätteroligt! Efter de första passen hade jag sån träningsvärk att det kändes som om jag aldrig hade tränat tidigare, men det beror förstås på att många av övningarna tränar muskler jag bara har snuddat vid tidigare i styrketräningen. I övrigt är såväl marklyft, benböj som bänkpress fortfarande med i programmet – precis som förut. Jag gillar att träna med fria vikter.

Fokus just nu är alltså på styrketräningen, i en ganska lagom liten dos. Jag tränar två pass i veckan på gymmet, springer/joggar en gång och kompletterar med så mycket yoga jag orkar (vanligen ett eller två pass per vecka).

Yogamatta

Jag yogar bara hemma för tillfället. Lugna, meditativa pass med mycket stretch.

Mitt blodsocker gillar konditionsträning – speciellt löpning – men jag har faktiskt inte upplevt att jag mår sämre utan det jag brukar kalla motionseffekten fast jag tillfälligt har skurit ner på den mer kvalitativa löpningen. Allt hänger förstås ihop med en massa annat (när är kroppen någonsin okomplicerad?), och jag är fortfarande inne i en ganska låg period när det gäller blodsockernivån, så det underlättar naturligtvis också.

Det känns lite konstigt – mest mentalt – att inte springa så mycket, men jag går hundpromenader med Ebba varje dag och det är ju också någon form av lågintensiv konditionsträning.

Hur tränar du just nu?

Träningen, då?

Det är väldigt länge sen jag har skrivit något träningsrelaterat inlägg, men det beror inte på att jag inte har tränat utan på en massa andra saker. Dels har jag själv fått prioritera om min träning och mina träningsmål lite grann, och dels har jag reflekterat mycket över vilken bild jag egentligen förmedlar om träning utåt.

Det har varit tal om träningshets och kroppshets på flera olika håll den senaste tiden. I Träningspoddens senaste avsnitt diskuterades huruvida träningsprofiler hetsar med sin aktiva livsstil, och Mia Skäringers briljanta serie om kroppshets tar upp träningen och det negativa som följer på att aldrig känna att man gör tillräckligt.

Och mitt i det här står jag. Som dels vill uppmuntra till rörelse, motion och träning, men samtidigt inser hur nära gränsen jag själv kan hamna i att känna att jag aldrig gör tillräckligt. Jag har hållit igång löpningen, styrketräningen och yogan som förut, men det känns hela tiden som om dagarna och veckorna inte räcker till och som om jag borde träna mer, och mer strukturerat.

Kettlebell

Nu har jag på sätt och vis erbjudits en chans att prioritera om, och det kommer jag också att göra. Jag har fått ett nytt styrketräningsprogram av en PT, som ska hjälpa mig att nå en – förhoppningsvis – sund och bra balans i min träning, anpassat efter mina behov just nu. Vilka mål jag har med styrketräningen får jag återkomma till, men just nu är det här läget med min träning.

Hur tänker du kring träning? Känner du dig hetsad att träna och som om du inte räcker till? Vill du läsa om min träning på Att vara etta eller påverkar det dig negativt?

Diabo.fi

Nu är höstterminen igång med besked, och det är också Diabetesföreningen i Åboland! Vi har massor med program i vårt utbud, bland annat våra motionsgrupper med två gånger vattengymnastik per vecka, en konditionssalsgrupp och en för bowling. Inte illa, va?

Diabo.fi

Gå in på Diabo.fi och bekanta dig med föreningen, eller håll dig uppdaterad på Facebook. En programpunkt vi har som ligger nära i tiden är en jubileumskryssning till Mariehamn söndagen den 28 oktober. Mer information och anmälningsförfarande hittas på Facebook.

Träna med diabetes i värme

Träning diabetes värme (2)

Något bra mitt tidsmässigt usla Möviken runt-lopp förde med sig är en enorm lust att springa. Jag är sugen på att träna korta och långa intervaller, långpass, distanspass, backträning – allt! Något mindre bra är att detta sammanföll med tidernas värmebölja…

Vad gör man då, om man som typ 1-diabetiker dessutom känner av medelhavseffekten på blodsockret? Tja, jag vet visserligen inte vad man gör, men jag vet vad jag gör!

Träning diabetes värme (1)

Och det jag gör är att jag springer antingen riktigt tidigt på morgonen eller riktigt sent på kvällen. (Alternativt tränar lågintensivt och lugnt vid varmare tidpunkter på dygnet.) Jag ställer helt enkelt telefonen på ringning i ottan och kliver upp, eller så väntar jag tills det är lite svalare. Ingetdera är egentligen optimalt; på morgonen är jag ganska seg och det blir inte direkt någon kvalitetsträning, och på kvällen är jag oftast slö efter en varm dag, men det är bra mycket bättre för mig än att inte träna alls, och så får jag utlopp för min iver att springa!

Jag har testat min vätskeblåsa och haft med vatten på långpass, men jag är inte riktigt nöjd med arrangemanget. Ryggsäcken skumpar väldigt mycket, men det är förstås smidigt att kunna dricka direkt ur slangen medan man springer i höga temperaturer. I övrigt försöker jag tänka på att dricka mycket under dagen, och att få i mig salter. Förstås sänker jag insulindoserna mer än vanligt också, eftersom jag är känsligare för insulin i värmen (men observera att det är individuellt!).

Träning diabetes värme (0)

Jag har förresten ett intervallträningstips till er som tycker att det är jobbigt att springa intervaller, oavsett temperatur ute:

Ta en näve små stenar, lika många som intervallerna du ska springa, och så släpper du en sten för varje intervall. Om du ska springa 10 intervaller tar du 10 stenar och räknar ner. En intervall gjord, en sten mindre. 10-9-8-7-6-5-4-3-2-1. På så sätt lurar du hjärnan till ett positivt tänkande, istället för att tänka 1 intervall gjord, hela 9 kvar o.s.v. Lite som att fokusera på att man redan har sprungit 15 minuter av 30, istället för att tänka att man har 15 minuter kvar av ett halvtimmespass. En form av mental träning, helt enkelt.

Jag brukar ofta göra så här och tycker att det fungerar jättebra. Dessutom får man något att fokusera på, vid sidan av hur ansträngande det är att springa intervallerna – speciellt nu i hettan. Testa!

Lyckans ost på paddeltur

Det förefaller synnerligen märkvärdigt att jag inte ger mig ut och paddlar oftare än jag gör, för när jag väl gör det, är det något av det härligaste en människa kan ta sig för en varm sommardag.

Paddling kajak

Skamligt är egentligen ordet för hur sällan jag paddlar, med tanke på att jag bara behöver kolla att kajaken inte är upptagen, skjuta ut den från stranden och äntra den. (Plus givetvis minska på basaldosen i insulinpumpen, se till att jag inte har så mycket aktivt insulin i kroppen och packa en arsenal med diabetesprylar att ha med mig, men det vet ju alla som följer Att vara etta vid det här laget. Det är livet med diabetes typ 1, det.)

Paddeltur svanar

En vacker – och mycket varm – julimorgon plumsade jag så i det våta, för att ta en ordentlig paddeltur. Det första jag möttes av på den spegelblanka sjön var ett svanpar med två ungar, som gled fram i sakta mak. Jag seglade förbi på behörigt avstånd för att inte störa den lilla familjen.

Paddling diabetes mellanmål

Jag hade minskat på basaldosen i pumpen före jag gav mig ut, men mitt blodsocker sjönk ändå snabbare än förväntat, så jag tog mig en paus på böljan den blågröna och mumsade i mig en banan som jag hade tagit med för att höja blodsockret.

Paddling med kajak

Snart var jag beredd att greppa paddeln igen, och färden fortsatte. Jag hade bestämt mig för att den här turen skulle bli en riktig söndagstur, så jag stannade och fotograferade, doppade händerna i vattnet och njöt av utsikten mer än något annat. Om jag tar i allt vad jag orkar har jag paddlat den här rutten på en timme och fyrtiofem minuter (om jag minns rätt), men idag tog det närmare tre timmar. Helt planenligt, här skulle njutas!

Paddling hav

Och det fanns, som vanligt, så mycket att njuta av! Sådana här stunder slås jag av vilken lyckans ost jag ändå är, som kan göra sånt här trots min diabetes. Det är verkligen inte lätt att ha diabetes typ 1 alla gånger och jag tycker att man måste få beklaga sig och förbanna den eländiga sjukdomen ibland, men det finns också stunder när jag är så tacksam över att jag fortfarande får må så bra, och att jag faktiskt kan göra det mesta jag vill (med en del planering).

Paddling Pargas
Paddling är, sanna mina ord, livet på en pinne! En av orsakerna till att jag gillar min hemstad så mycket är just naturen. Den åboländska skärgården är helt fantastisk – och jag får bo här. Typ 1-diabetes eller inte, naturen finns alltid där (även om jag oroar mig väldigt mycket för klimatförändringar och allt som hör till det, men nu ska jag inte förstöra det här inlägget med sådana dystra tankar. Man får försöka dra sitt strå till stacken och bidra till en mer hållbar värld så gott man kan). 

Paddling med diabetes typ 1

Fortare än kvickt (ja, eller efter tre timmar, men allt är ju relativt) var jag vid hemstranden igen. Armarna fick sig en rejäl omgång, fast det var så gott som vindstilla och således inte så tungt att paddla. Jag testar förresten ett nytt ställe för min Dexcom igen. Den här gången har jag placerat klumpen på insidan av armen, och även om den skaver lite mot kroppen är det faktiskt inte alls ett så dumt ställe. Vi får se hur länge sensorn hålls kvar här, jag är inne på dag sex nu. Jag kom förresten tillbaka från paddelturen med en riktig flytvästbränna, underbart. Haha!

Paddling i Pargas

Sommarens träningsmål

Idag springer en massa människor Stockholm marathon, och jag tackar gudarna för att jag inte är en av dem. Vilken värme! Sådan tur att man inte siktade på ett lopp av den kalibern i år. Inte för att jag någonsin har sprungit en mara förresten, men det skulle ju ha varit typiskt om jag hade bestämt mig för att göra det just i år, jag som näst intill dör värmedöden när det är över 20 grader i solen.

För min del har ingenting blivit som jag hade tänkt att det skulle den här våren och sommaren. Jag hade planerat in Kuntovitonen som årets första och sista lopp för min del, men nu blev det inte så. Istället får jag försöka se det som en chans att delta i sommarens roligaste lopp: Möviken runt!

Möviken runt

Jag är inte i någon toppform vad gäller löpningen för tillfället, men det ska inte hindra mig från att kamma hem min sjätte medalj – observera att alla deltagare får en medalj, hihi – i Nagu i juli. Jag får jobba med det mentala bara, så jag inte blir besviken för att jag högst antagligen presterar en bottentid i år. Nu om någonsin måste det få vara okej. Huvudsaken är ju att man är med, eller hur var det…

Mizuno Wave Rider

I augusti väntar något som jag verkligen är glad för att jag inte missar, nämligen SaaristoTrail i Pargas. Det är – mig veterligen – första gången ett terränglopp av den här kalibern ordnas i min hemstad, och jag siktar på att delta i rutten på 11 km. Jag har inte sprungit speciellt mycket i terräng på sistone men ibland känns det som om mina rundor här hemma är mer terränglöpning än något annat ändå. Nej då, jag får nog börja klämma in lite rundor i skogen framöver.

För mig känns det motiverande att ha lopp att se fram emot. Träning är något jag inte skippar annars heller för att jag är så förtjust i motionseffekten på mitt blodsocker, men nog är det ju roligt att ha något att träna för ibland.

Hur tänker du? Tränar du inför några lopp just nu?