Möviken runt 2018

Jag fascineras över att en kvinna i min – ändå relativt mogna – ålder kan vara så otroligt dum att hon nekar att vara nöjd med sin insats utifrån de förutsättningar hon har. Och ja, självklart talar jag om mig själv. I år hade jag inga prestationsinriktade mål på Möviken runt, jag ville bara genomföra loppet och gå i mål. Delta och ha roligt. Och det hade jag! 

Möviken runt 2018 diabetes

Ändå grämde det mig i efterhand att jag sprang på en bottentid. I år valde jag dessutom att delta som motionär och inte i tävlingsklassen, så min tid registrerades bara i min egen klocka, men tydligen räckte det för att mina tävlingsinstinkter skulle racka ner på min prestation.

Även om min tid var ca två minuter långsammare än min hittills sämsta tid på rutten, borde jag kunna inse att det var mer än bra gjort. Om någon annan berättade att hon har gått igenom det jag har genomlidit under våren skulle jag aldrig vara så hård mot vederbörande, men mot mig själv går det tydligen bra – och jag vet att jag inte är ensam om att känna så här. Fasiken, här finns verkligen mycket att jobba på för mig och alla andra som känner igen sig. Good enough, lagom räcker och så vidare.

Möviken runt 2018 Blodsockerkurva

Blodsockermässigt kan jag verkligen säga att jag vann. Bästa kurvan någonsin, såväl före som under loppet. Jag inledde med ett blodsocker på 7 och avslutade på 7, vilket egentligen är helt fantastiskt när jag tänker efter. Nästan 11 kilometer löpning och inte en topp eller dal på kurvan. (Att blodsockret sjönk lite för mycket några timmar efteråt beror på en lite för sent intagen lunch, men sånt får man leva med.)

Möviken runt 2018

Det roligaste i år var att jag hade en bundsförvant med mig till loppet! En av deltagarna i Motionera med diabetes har blivit så biten av löparflugan att hon valde att ställa sig på startlinjen tillsammans med mig på Möviken runt. Jätteroligt! Förhoppningen är att kunna delta i flera lopp tillsammans framöver.

 

Socker och salt

Egentligen behöver man väl inte ladda speciellt mycket inför ett lopp på drygt 10 km, men sommartid har jag märkt att jag lätt börjar må dåligt om jag inte har fått i mig tillräckligt mycket salt när jag tränar och svettas mycket.

Halloumi

Imorgon tänker jag stå på startlinjen till Möviken runt, efter ett antal om och men. För att förhoppningsvis må så bra som möjligt har jag laddat med salt, bland annat i form av stekt halloumi. Saltigt och gott (och dessutom blodsockervänligt)!

Socker

Inför loppet behöver jag definitivt inte ladda med socker, men under loppet är det ett måste för mig att ha med mig något med hög sockerhalt. Det innebär i mitt fall inte vitt socker, utan bland annat fruktsocker, glukos och honung. En diabetikers första hjälp, helt enkelt. Förvisso skulle jag kunna ta raffinerat vitt socker också – om jag ville – men jag föredrar andra alternativ i alla lägen, också när jag behöver höja blodsockret. Vi får väl se om jag får användning för min nödproviant imorgon!

Sommarens träningsmål

Idag springer en massa människor Stockholm marathon, och jag tackar gudarna för att jag inte är en av dem. Vilken värme! Sådan tur att man inte siktade på ett lopp av den kalibern i år. Inte för att jag någonsin har sprungit en mara förresten, men det skulle ju ha varit typiskt om jag hade bestämt mig för att göra det just i år, jag som näst intill dör värmedöden när det är över 20 grader i solen.

För min del har ingenting blivit som jag hade tänkt att det skulle den här våren och sommaren. Jag hade planerat in Kuntovitonen som årets första och sista lopp för min del, men nu blev det inte så. Istället får jag försöka se det som en chans att delta i sommarens roligaste lopp: Möviken runt!

Möviken runt

Jag är inte i någon toppform vad gäller löpningen för tillfället, men det ska inte hindra mig från att kamma hem min sjätte medalj – observera att alla deltagare får en medalj, hihi – i Nagu i juli. Jag får jobba med det mentala bara, så jag inte blir besviken för att jag högst antagligen presterar en bottentid i år. Nu om någonsin måste det få vara okej. Huvudsaken är ju att man är med, eller hur var det…

Mizuno Wave Rider

I augusti väntar något som jag verkligen är glad för att jag inte missar, nämligen SaaristoTrail i Pargas. Det är – mig veterligen – första gången ett terränglopp av den här kalibern ordnas i min hemstad, och jag siktar på att delta i rutten på 11 km. Jag har inte sprungit speciellt mycket i terräng på sistone men ibland känns det som om mina rundor här hemma är mer terränglöpning än något annat ändå. Nej då, jag får nog börja klämma in lite rundor i skogen framöver.

För mig känns det motiverande att ha lopp att se fram emot. Träning är något jag inte skippar annars heller för att jag är så förtjust i motionseffekten på mitt blodsocker, men nog är det ju roligt att ha något att träna för ibland.

Hur tänker du? Tränar du inför några lopp just nu?

Kaarinan syysmaraton 2017

Det var med en viss tvekan jag ställde upp i Kaarinan syysmaraton i år. Men halvmaratonsträckan skulle springas, det hade jag bestämt sedan länge, och eftersom jag varken var sjuk eller döende (bara mer än lovligt trött och sliten) tänkte jag inte backa ur.

Kaarinan syysmaraton

Jag hade en känsla av att det skulle gå åt skogen, och min vana otrogen hade jag faktiskt inte ens plan B, C och D – knappt ens A – för att hantera blodsockret i bakfickan. Det får gå som det går, tänkte jag. Mycket olikt mig, men inte desto mindre sant.

Kaarinan syysmaraton 2017

Klart att jag hade någon form av plan ändå. Den innefattade en basalminskning och intag av snabba kolhydrater ungefär var trettionde minut, men ingenting kändes hugget i sten. Möjligen för att det ändå känns som om jag börjar få lite rutin på löpning och lopp – gällande den biten kände jag mig faktiskt mycket säkrare än när jag sprang halvmaraton sist.

Kaarinan syysmaraton Maria

Och hör och häpna! Jag inledde loppet med en oväntat stark kropp, som orkade det första varvet (drygt 10 kilometer) mycket snabbare och med en mycket bättre känsla än jag hade förväntat mig. Det första varvet kändes inte ens jobbigt.

Kaarinan syysmaraton Maria Johansson

Vid 13 kilometer började jag bli lite lätt illamående, men det kan ha berott på att jag vid det laget hade tryckt i mig två energigel – hej sockerchock! Efter 16 kilometer började det kännas tungt, men ändå genomförbart. Jag saktade ner lite, men kunde öka igen den sista kilometern in i mål.

Kaarinan syysmaraton 7.10.2017

När jag hade korsat mållinjen trodde jag visserligen att jag skulle svimma, det svartnade för ögonen och jag fick sitta ner ett bra tag innan jag kände mig i form igen, men blodsockret skötte sig. Under hela loppet låg det omkring 10 (jag vet, lite högt, men det är tillräckligt bra för mig under långlopp, har jag bestämt). Att det steg till 14 efteråt berodde nog mer på ärtsoppan jag sörplade i mig för att återfå krafterna än på något annat…

Jag ogillar ju att prata om tider här på Att vara etta, eftersom det inte ska få vara huvudsaken för mig med min löpning. Jag blev ändå positivt överraskad när min sluttid bara skilde sig med 24 sekunder från den tid jag sprang samma lopp på 2015. Med tanke på omständigheterna var det mycket bättre än jag hade vågat drömma om, och det bästa av allt var att känslan under loppet var om inte fantastisk så ändå otroligt bra. Min diabetes kändes inte ens som någon käpp i hjulet den här gången, och det om något är väl fantastiskt.

Inför halvmaraton

Uppladdningen har varit exceptionellt dålig, för att inte säga usel. Det känns inte alls som om jag ska springa mitt livs andra halvmaratonlopp imorgon, eftersom loppet totalt har hamnat i skymundan för gästdoktorandtiden i Lund och forskardagarna i Åbo igår och idag.

Imorgon ska jag ändå springa ett halvmaratonlopp. 21,1 kilometer. Det kommer att bli en utmaning som heter duga, på flera plan. Blodsockermässigt verkar jag ha svårt att acklimatisera mig hemma igen efter tiden i Sverige, och det tär förstås både fysiskt och psykiskt. Dessutom är jag fortfarande ganska trött efter den intensiva perioden utomlands.

Halvmaraton förberedelse

Ett tag funderade jag faktiskt på att byta sträckan till 10 kilometer, men eftersom jag var tvungen att göra det ifjol på grund av sjukdom kändes det ändå inte som ett alternativ. Nej, jag siktar på att ta mig runt – gärna med livet och hälsan i behåll. Det får bli mitt mål för loppet. Om jag orkar ha ett leende på läpparna, som under mitt förra halvmaratonlopp, blir det en bonus.

Håll gärna en tumme eller två för mig imorgon – jag har på känn att det kan behövas!

Träna hårt, ät bra – dö ändå

Jag vägrar säga att sommaren börjar vara över, men tittar man ut genom fönstret undrar man nog stundtals om hösten redan är här. Regnbyar och blåst som påminner om höststormar sveper över nejden, allt medan kalendern fortfarande visar sensommar.

I vilket fall som helst tycker jag att det är dags att strukturera upp höstens träningsplaner så här till pappers (eller till skärms, vad säger man nuförtiden egentligen?). Just nu tränar jag till Kaarinan Syysmaraton, som går av stapeln i oktober. Jag satsar på att springa halvmaratonsträckan, vilket innebär att det blir mitt andra halvmaratonlopp. Det grämer mig lite att jag missar Pargasloppet i år eftersom jag är i Lund, men det kan inte hjälpas. Av samma anledning har jag inte heller möjlighet att delta i Tallinn Marathon, som låter väldigt lockande. En annan gång, kanske.

För att komma i halvmaratonform tänker jag springa två till tre gånger i veckan, och fortsätta med styrketräningen två gånger i veckan. När jag åker till Lund blir det en naturlig paus i styrketräningen, så i september blir det fullt fokus på löpning (och lite kroppsstyrka, tänker jag mig). Det lär visst finnas något utegym i Lund, så jag ska nog ta mig dit också. Just nu är det paus i yogalektionerna jag går på, så jag yogar hemma. Minst ett kvalitativt yogapass i veckan vill jag få till, eftersom jag vet hur bra min kropp mår av det.

Yoga

Jag yogar sällan på bryggan hemma, men medge att det blir fina och meditativa bilder med yogamattan och -redskapen där.

Jag har också ett litet, hemligt mål med min styrketräning just nu. Ska jag avslöja det? Ja, men okej då! Jag tränar för att klara av räckhäv (även känt som chins eller pull-ups). Jag klarar inte ett enda utan gummiband just nu, men jag övar på den excentriska fasen och kan hänga i en hollow position ganska länge. Just nu tränar jag därför det, samt assisterade räckhäv med gummiband. Mitt hemliga mål är att klara av tre räckhäv till jul. Om det är ett för högt uppsatt mål återstår att se…

Jag hoppas förresten att ingen känner sig hetsad av mina inlägg om hur jag planerar att träna. Avsikten är enbart att – om möjligt – inspirera andra med diabetes, och visa att man kan träna hårt med diabetes typ 1. Själv tränar jag för att må bra, för att det är roligt, och för att det underlättar för mig i blodsockerkampen. Motionseffekten ger mig ett stabilare blodsocker. Man behöver absolut inte träna så mycket som jag gör, och man ska också ha i åtanke att jag bara har djuren (och i någon mån mannen) att ta hänsyn till när jag strukturerar min träning. Jag kan med andra ord lägga nästan så mycket fritid jag vill på att träna i det här livsskedet, och det är det självklart inte alla som kan p.g.a. barn och familj etc. Var sak har sin tid, helt enkelt.

Dessutom är det ju som grabbarna i Styrkelabbet säger: Träna hårt, ät bra – dö ändå. Om du vill träna samtliga dagar i veckan – gör gärna det, men känn dig inte tvingad. Vi ska ju alla dö ändå.

Intervju om att träna med diabetes typ 1

För ett litet tag sedan var jag med om en intervju för Treated.com, ett registrerat och EU-godkänt apotek på nätet.

Intervjun behandlar motion och träning vid typ 1-diabetes, och jag berättar lite (eller egentligen ganska mycket!) om min historia och bakgrund till att jag kunde börja springa lopp.

Jag hoppas att jag kan inspirera andra med diabetes typ 1 till att våga börja träna. Jag menar givetvis inte att alla ska börja springa långlopp, men om man vill träna hårt med diabetes typ 1 ska sjukdomen inte behöva vara ett hinder.

P1050049 - kopia

Intervjun hittas på Treateds webbsidor, och kan läsas både på svenska och på finska.

Direktlänk till artikeln på svenska: Springa med typ 1-diabetes: Maria Johansson berättar om att ”vara etta”

Direktlänk till artikeln på finska: Miten sovittaa diabetes ja liikunta yhteen? Aktiiviliikkuja ja tyypin 1 diabeetikko vastaa!

Om man kan finska kan det löna sig att läsa båda artiklarna, för de är lite olika utformade på de båda språken.

Jos olet suomenkielinen ja löydät blogini Treated.com:in kautta: Tervetuloa tänne! Täällä voit vapaasti kommentoida suomeksi jos haluat!