Inför förlossningen

Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte är nervös inför förlossningen. Mest nervös är jag faktiskt för hur det ska gå med mitt blodsocker. Jag har alltid varit van vid att ha full kontroll över min diabetes själv, och det skrämmer mig lite att inte veta hur kapabel jag kommer att vara att hantera blodsockret, mätningarna och insulinpumpen under förlossningssmärtorna.

Diabetes föda barn

Vi har jobbat lite på att mäta blodsockret här hemma, men jag inser att det inte är så lätt att lära sig för en som aldrig har haft så stor insyn i hur sjukdomen faktiskt sköts rent praktiskt. Jag har så många olika små tips och tricks som jag tar till och jag är – om jag får säga det själv – väldigt bra på att improvisera och ta beslut i blodsockerkampen.

Av förlossningspersonalen förväntar jag mig ingenting gällande min diabetes. Faktum är att jag har skrivit i förlossningsbrevet att jag vill sköta sjukdomen själv, förutsatt att jag inte blir helt satt ur spel. Diabetessköterskan poängterade faktiskt att det kan bli rent ut sagt farligt om barnmorskorna eller andra utan större insyn i diabetes typ 1 försöker sig på att sköta blodsockret, och eftersom det också är min uppfattning hoppas jag verkligen att jag klarar det själv.

Babyskydd

Samtidigt som jag oroar mig lite inför förlossningen, försöker jag fokusera på det som kommer efter. Förhoppningsvis klarar jag att sköta blodsockret hela vägen, och om jag inte gör det hoppas jag att min back-up kan hjälpa mig. I vilket fall som helst ska jag göra mitt yttersta för att det blir en så bra start som möjligt för den lilla, som inom kort förhoppningsvis åker hem frisk och kry och får lära sig att hunden säger voff! och andra av livets väsentligheter. Det är fokus just nu.

Under huden

Det var visst i gårdagens avsnitt av Fem fenomen inom medicin som jag medverkar. I avsnittet Under huden – immunsystemet finns i tarmen kan man se både mig och ”kantarellhunden” Ebba.

Fem fenomen inom medicin (1)

Intressant det här med tarmens eventuella koppling till autoimmuna sjukdomar! Jag hoppas att det kommer ett genombrott gällande diabetes typ 1 där snart. Eller egentligen på vilket område som helst, för visst är det där botemedlet fortfarande en dröm för mig, om än kanske inte något jag håller andan medan jag väntar på.

Fem fenomen inom medicin (2)

Fem fenomen inom medicin

I augusti lovade jag att uppdatera er om när man kan titta på serien Fem fenomen inom medicin, där jag medverkar och berättar om mitt liv med diabetes typ 1 i ett avsnitt. Och nu är det snart dags!

YLE Fem fenomen (2)

Serien har redan startat med ett avsnitt om hjärnan, där man faktiskt kan skymta min CGM och insulinpump i början. Nästa del kommer på tisdag 2.4.2019 kl. 18:30, och det skulle kunna vara då jag är med. Jag är faktiskt inte helt säker på i vilket avsnitt jag figurerar, men serien pågår i alla fall i fem delar, varje tisdag fram till 23.4.2019, och finns förstås på Arenan också. Jag har inte sett slutresultatet själv, så det ska bli minst lika spännande för mig att se hur det jag gjorde och sa klipptes ihop.

Det känns förresten såå länge sen intervjun spelades in! Jag hade precis plussat, och var faktiskt lite osäker på om jag skulle medverka med tanke på blodsockret och vetskapen om att jag skulle vara med filmteamet en hel dag. Men det gick jättebra! Det värsta var kanske att laga maten. Jag har inte varit jätteillamående under graviditeten men den rätt jag tillagade då är faktiskt en av få jag får kväljningar av att tänka på än idag. (Och det är ändå en väldigt god rätt så titta gärna och testa den, även om jag själv fortfarande skulle tacka nej om jag blev bjuden. Haha.)

Dex G sex

Jag har gått och blivit med en G6:a! En Dexcom G6, alltså. Det låter väldigt fancy, och det är det nog också för det är ett av marknadens nyaste och mest exakta CGM-mätsystem. Min G4:a har varit en trotjänare, men nu tyckte vårdpersonalen att det är läge för mig att testa G6:an. Jag var lite tveksam till att ta i bruk ett nytt system så nära inpå förlossningen, men bestämde mig ändå för att ge det en chans.

Dexcom G6

Och hittills har jag varit nöjd, nöjd, nöjd. Det första dygnet stämde värdena inte riktigt överens med stick i fingret, men efter ungefär 24 timmar visade Dexcom nästan exakt samma värden som det kapillära blodsockret. Suveränt!

Dexcom G6 behöver egentligen inte kalibreras alls, men jag rekommenderades ändå att testa blodsockret manuellt då och då, vilket jag definitivt gör för att försäkra mig om att blodsockervärdena verkligen stämmer. En nackdel jag har märkt är att räckvidden mellan handenhet och sensor är kortare än G4:ans, och så får G6:an compression lows ganska lätt, men annars har jag ingenting att klaga på efter en dryg veckas användning!

Blott en dag

Det finns så många berättelser som kan berättas. En del önskar man att man aldrig hade behövt höra, men likväl finns de där. Vissa får ta utrymme, vissa ger man röst, medan andra får vänta på ett lyckligt slut. Jag skulle kunna välja och vraka bland de här berättelserna, men just idag tänker jag berätta en helt annan, mycket banalare historia.

Den tog sin början natten mellan fredag och lördag, klockan 03:01. Ett larm från pumpen, helt plötsligt mitt i drömmens land. Elektronikfel, pumpen fungerar inte. Kaputt. En av mina värsta materiella mardrömmar. Samtal efter samtal till jouren, som inte svarar(!). Fram med manualer, försöka fixa själv. Hjärtat som dunkar hårt, hur ska jag veta vilka doser jag ska ta med pennor om jag inte får igång pumpen? Tänk om barnet påverkas, jag vet ju inte alls hur jag ska dosera med pennor nu i graviditetens slutskede. Panik. Lugn, det ordnar sig. Allt ordnar sig.

Men plötsligt känns det också så banalt. Materiella saker kan fixas, de kan ersättas. Och det gjorde de också. Jag fick igång pumpen, och redan nästa morgon fick jag hjälp och en reservpump, i väntan på en ny.

Insulinpumpar Ypsopump

I övrigt lever jag enligt devisen ”blott en dag”. En dag i taget. I väntan på det lyckliga slutet*.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder

vilken tröst vad än som kommer på.

*Jag och barnet mår bra. Berättelsen som aldrig kommer att berättas här är överhuvudtaget inte relaterad till graviditeten.

Fontänkanylen

Till livet med diabetes typ 1 hör också mindre glamourösa tilldragelser. Faktiskt riktigt äckliga sådana. Som häromdagen, när jag skulle byta kanyl. (Varning! Den som har obehag för blod kanske ska sluta läsa här.)

Kanyler

Jag sköt in en kanyl vid sidan av magen, men kände direkt att det gjorde gräsligt ont. Så ont har det nog aldrig gjort tidigare, och jag vek mig nästan dubbel av den oväntade smärtan. När jag drog ut insertern kände jag hur det pulserade fram blod. Och mycket riktigt, strax därpå flödade blodet, rätt ur kanylen. Fräscht!

Om det inte skulle ha gjort så ont skulle jag nog ha försökt knäppa en bild, för det är trots allt ganska festligt att ha en fontänkanyl. Men kanylen rök fortare än kvickt, det vill jag lova! Blodet fortsatte visserligen forsa (eller okej, forsa är väl att ta i men kanske strila då) ett bra tag, så jag nästan funderade på att ta ett test med blodsockermätaren när jag ändå hade en massa extra blod tillhanda. (Jösses vad skadad man är av den här sjukdomen ändå, när det är det första man tänker på när man blöder. Haha!)

Ack ja. Så kan det vara, det o så glamourösa livet med diabetes.

Seg, segare, segast

I tredje trimestern upplever jag verkligen att mitt blodsocker är seeegt. Och det är egentligen ganska bra, för det innebär att det inte blir så många tvära kast, varken upp eller ner.

Dexcom G4 Blodsockerkurva

Det är väl antagligen insulinresistensen som bidrar, för om blodsockret är lite högre är det också svårare än vanligt att få ner det. Jag måste ofta ta till både bolus och basal för att det ska sjunka. Ibland använder jag insulinpennor också.

Nu, i vecka 31, har jag ändå inte behövt öka på basaldoserna på ett bra tag. Efter den stora höjningen vid jul har jag faktiskt bara justerat minimalt, och just nu är doserna inte riktigt de dubbla jämfört med före graviditeten. Jag var ju så rädd för att hamna på en trippel höjning (eller ännu mer), men det kanske aldrig behöver gå så långt med tanke på att slutet av graviditeten redan hägrar – om än fortfarande någonstans i horisonten.

Någon annan som är seg är jag själv. Jösses alltså! De allra mest vardagliga ting, som att ta sig till jobbet, handla, laga mat och gå ut med hunden känns nästan övermäktiga just nu. I skrivande stund har jag bara en månad kvar tills min mammaledighet börjar, så jag siktar på att hålla ut tills dess. (Och vila en massa mellan varven!)