En jobbig patient

Jag kom iväg på blodprov en morgon till sist. Det var på håret, för när jag vaknade visade min sensor 4,1 (vilket skulle ha varit helt ok) men blodtestet visade bara 3,6. Mitt blodsocker har en tendens att stiga lite på morgonen, för att sedan sjunka om jag inte äter något inom en hyfsat rimlig tidsram, så jag skyndade mig till laboratoriet och lyckades äntligen få blodprovet taget. Skönt!

Laboratorieprov

Nu stundar nämligen snart ett läkarbesök för min del. Jag är förmodligen en ganska jobbig patient, eftersom jag har haft diabetes typ 1 så länge och nog upplever att jag är något av en expert på just min diabetes. Eller, så mycket expert man nu kan bli på den här sjukdomen. Jag vet i alla fall överlägset mest om hur min kropp och mitt blodsocker reagerar på olika saker.

Bäst gillar jag de läkare som möter mig med attityden att det är jag som kan min sjukdom bäst, och som utgår ifrån mig som person. Sämst gillar jag dem som ska punktmarkera, och som slår ner på en viss dag där blodsockret kanske låg lite sämre än vanligt.

”Vad gjorde du måndagen den 20 mars klockan 9:45? Varför var blodsockret så högt då?”

Ja, du. Den som det visste, liksom. Nuförtiden har jag ju mina anteckningsböcker, så jag kan oftast ge en förklaring, men sådana där enstaka punktmarkeringar ger mig ingenting. Det är en annan sak om man faktiskt blir påmind om ett mönster, och kan göra något åt det.

Det känns också lite så där att allt blir så transparent med blodsockervärdena när man går till läkaren. Minsta detalj kan analyseras och jag känner mig ofta ganska sårbar. Det känns som om man måste stå till svars och kunna redogöra för allt man gör. Som i den här historien, som jag har hört av en annan typ 1:a.

Läkaren: Vad gjorde du här när blodsockret steg så mycket på kurvan?
Typ 1-diabetikern: Kopplade bort pumpen för att ha sex.

Det kan alltså handla om ganska intima och personliga saker i livet, som man förväntas redogöra för. ”Ja, jag hade sex på lördag morgon klockan 8:36. Nu vet du det.” På sätt och vis förstår jag att läkarna behöver få en inblick för att bättre kunna hjälpa, men samtidigt tycker jag personligen att det många gånger kan kännas som att bli förhörd under läkarbesöken.

Hur förhåller ni andra er till att redogöra för era blodsockerkurvor när ni går till läkaren?

”Min” läkare

Häromdagen fick jag en fråga som involverade vad min läkare skulle säga om en viss sak. När jag hör orden ”min” och ”läkare” i samma mening känns det alltid lite komiskt, för faktum är att jag inte har någon läkare jag kan kalla ”min”.

Under de senaste åren har jag gått hos endokrinologer vid universitetssjukhuset i Åbo. Det är läkare som är specialiserade på just min sjukdom, diabetes typ 1. Däremot har jag inte en enda gång under dessa år haft samma läkare. Det är alltid ett nytt ansikte, och jag har aldrig någon aning om vem det är nästa gång.

Nu ska jag inte klaga, för det finns mycket som är väldigt bra med typ 1-diabetesvården där jag bor, men nog är det lite problematiskt att alltid ha en ny läkare. Varje gång man går till läkaren ska man gå igenom sin sjukdomshistoria, och varje gång känns det som om det enda läkarbesöket går ut på är att läkaren ska bekanta sig med min diabetes. Ibland passar jag på att fråga något, men oftast vet jag redan svaret själv, eller så får jag inget riktigt svar.

Blodprov

Att ha diabetes typ 1 är i mångt och mycket att vara sin egen läkare. Egenvården är total. Att ta blodprov (förutom blodsockertest) och andra prov är nästan det enda jag inte kan sköta själv. 

Numera går jag mest till läkarna för att få mina recept förnyade. Något diabetesteam, som jag har hört att vissa har, finns inte. Samtidigt som jag går till läkaren tittar jag in hos diabetessköterskan, sammanlagt två gånger om året. Men det är helt okej för mig. Så länge jag får det vårdmaterial jag behöver klarar jag mig utmärkt, och det känns ändå helt rimligt att gå till sjukhuset två gånger per år – även om jag personligen inte får ut något av det, mer än att få recepten förnyade och kontrollerat att alla värden är i skick.

Hur är det med typ 1-diabetesvården där du bor? Har du en läkare du kan kalla din?

På endokrinologiska mottagningen

Ja, men visst blev det en äkta farbror jag fick gå till den här gången på mitt läkarbesök! Ärligt talat fick jag bekräftat ännu mer att jag föredrar de yngre förmågorna, men man kan ju inte vinna varje gång. Hmm.

Mina värden var i vilket fall som helst jättebra, så jag kunde dra en lättnadens suck, och behöver inte boka in nästa besök förrän om ett halvt år. Skönt för mig, som inte direkt gillar sjukhusmiljön, även om det är en underbart retrosnygg sådan på den endokrinologiska mottagningen där jag går.

20161212_081234.jpg

Hos farbror Doktorn

imgp2837-kopia

Idag ska jag till läkaren. Nuförtiden tycker jag att det allt mer sällan är en farbror eller tant som är doktorn – oftare är det en ung läkare, ibland yngre än jag själv. (Det är väl så det är när man börjar bli gammal. Hehe).

Ibland har jag kanske haft lite fördomar mot yngre läkare, men faktum är att jag har fått ändra mig. Idag har jag nästan uteslutande goda erfarenheter av att gå till yngre läkare. Många gånger kan de vara mer pålästa och uppdaterade än de äldre, även om de kanske saknar erfarenheten som de gamla rävarna har. Men med tanke på att jag själv är en gammal räv i sammanhanget är det kanske helt okej.

Det som är lite jobbigt är att det är en ny läkare varje gång. Det tar en god stund innan de har kollat igenom ens journal, och de får aldrig riktigt grepp om vem man är och vilka problem man har på ett djupare plan. För min del är läkarbesöken mest in och förnya recepten, kanske ställa någon snabb fråga, få reda på blodprovsresultat, och så ut. Tack och hej. Men det är lugnt, jag mår rätt bra och klarar mig bra själv. För tillfället åtminstone.

Utesluter diabetesneuropati – för den här gången

IMGP1863

I juli skrev jag om att jag hade värk och domningar i händerna, och att man ville utesluta diabetesneuropati. Sedan dess har jag varit på ett läkarbesök (ett väldigt trevligt och tillmötesgående sådant!) och fått remiss till en fysioterapeut, eftersom läkaren trots allt trodde att det är rygg- och nackproblem och inte neuropati jag har.

Vi kom överens om att det är bäst att jag gör en ENMG om mina problem blir värre, men efter att jag slutade måla och spika och såga avtog värken och domningarna, vilket inte borde ha hänt om det skulle ha varit diabetesneuropati. Jag har dessutom gått till en fysioterapeut några gånger efter det, och upplever att massagen och övningarna jag har gjort har förbättrat situationen betydligt. Läkaren menade ändå att jag, efter så här många år med diabetes, borde kolla upp nervbanorna någon gång då och då, så jag antar att det kan bli aktuellt med en undersökning framöver.

Just nu pustar jag ändå ut, och avskriver neuropatin – för den här gången. Och mattan jag virkade med möda och besvär medan jag hade som ondast: Ja, visst blev den klar till slut!

IMGP1852 - kopia

Efter läkarbesöket

Jag är barnsligt glad över att ha läkarbesöket överstökat! Den här gången fick jag bara positiva nyheter, vilket jag givetvis firade. Det gäller att ta tillvara de små stunderna i livet och ge tillvaron lite guldkant när man kan, tycker jag. Det blev lunch på mitt favoritlunchställe, Pure Foodin i Åbo, och dagen till ära unnade jag mig en liten smakbit raw food-kaka. Slurp!

20160613_111634.jpg

Jag har aldrig tidigare testat sötsakerna på Pure, men den här pyttelilla munsbiten måste nog ha varit ganska söt trots allt, för mitt blodsocker steg mycket mer än vanligt fast jag tog en hel del insulin till. Det är tyvärr inte bara vitt socker som höjer blodsockret, även om det är det jag undviker allra mest av övriga hälsoskäl.

Gott var det i vilket fall som helst. Och blodsockret kom ner till slut.