Läkarbesök och kostnader

Nu ska mina läkarbesök börja trappas upp, så att jag från att ha gått en gång i månaden går om tre veckor nästa gång. Jag betalar samma summa för besöket hos endokrinologerna som för ultraljudet och undersökningen av barnet.

Förra året var summan 36,90 euro och i år har den höjts till 41,20 euro per gång. Det är alltså vad jag som typ 1-diabetiker betalar ur min egen ficka för specialistvården under graviditeten. Den vanliga mödrarådgivningen betalar jag ingenting för, vilket ju nog är en enorm förmån när man tänker efter. Tänk att som blivande mamma (och pappa) få den servicen gratis!

Moderskapsförpackning 2018

Något som vi också får i Finland är den berömda moderskapsförpackningen. Man kan välja mellan den eller en summa på 170 euro i moderskapsunderstöd. För mig var valet självklart; det finns så mycket kläder och saker i lådan att jag skulle välja den framom pengarna alla gånger.

Åkpåse mammalådan

Bland overaller, sängkläder, badhanddukar, skedar och en massa kläder var min favorit i lådan nog ändå sovpåsen. Den satt ju som en smäck i vagnen, välmatchad tillsammans med filten som blivande mormor har stickat och ugglemobilen som jag har virkat.

Spy galla

Somliga dagar, alltså. Ni vet de där när det känns som om allt är emot en, och minsta lilla motgång räcker för att man ska vilja dra något gammalt över sig och aldrig kasta av sig det igen. Då kan det vara bra att ha en blogg, där man kan spy lite galla ibland.

Born 2019 blodsockerkurva

Gränsvärdena är inställda på 3,5 och 6,7.

Jag tycker att det känns som om alla känslostämningar är gånger tusen under graviditeten. Någon säger en endaste liten negativ sak, och jag fastnar i den och ältar i det oändliga. Som igår, när jag var till sjukhuset för att kolla upp mig och den lilla. Allt såg bra ut; barnet ligger i mitten av normalkurvan gällande tillväxten och ultraljudet visade att allt ser perfekt ut med måendet i magen. Själv mår jag ”gravidbra”, alltså inga konstigheter förutom vissa graviditetsrelaterade småkrämpor (känningar i ryggen, blodtrycksfall, kramper i benen och sånt trevligt som ju hör till, men som inte är allvarliga på något sätt).

Ändå måste det påpekas av endokrinologerna* att jag har blodsockervärden under 4 ibland. Och det är ju inte bra! Nej, för de ska ju vara mellan 4 och 7 (max 8). Jovisst, jag vet. Men jag vet också hur förbaskat svårt det är att hålla dem inom de här snäva marginalerna. Jag klarar det inte utan att gå under 4 ibland (och över 7-8 ibland också, men det är mer sällan).

Och jag blir så trött på att det alltid ska hittas något att klanka ner på. Höga värden är definitivt inte bra, men låga värden är inte heller bra för att barnets hjärna behöver socker och energi nu. Jag vet hur det ligger till, men jag gör mitt bästa och jag skulle verkligen behöva få lite mer förståelse för det arbete jag faktiskt gör. Det kanske finns någon som mår bra av att få ”konstruktiv” kritik i den här formen, men jag är sannerligen inte den personen. Just nu skulle jag bara behöva få pepp och stärkande ord för att orka.

Born 2019 (1)

Definitivt begränsad upplaga på denna!

Mental pepp får jag inte från endokrinologerna – det är ett som är säkert. Istället söker jag den på annat håll. Och försöker hämta den från styrkan jag själv besitter inombords. Med fokus på den lilla och det fina som förhoppningsvis ska komma lite senare.

*Läkarna gör säkert sitt bästa, och de är säkert duktiga, men som sagt: jag är lite känsligare än vanligt just nu. Jag vet att jag inte borde ta åt mig så mycket, men säg det till gravidhormonerna.

Läkarbesök under graviditeten

Innan jag blev gravid trodde jag att jag skulle få springa hos diabetesläkaren i ett. Så har det inte riktigt blivit, men efter vad jag har förstått beror det väldigt mycket på var man bor, och förstås också på indivuella behov och skillnader hos den enskilda patienten.

Med min typ 1-diabetes har jag hittills gått till endokrinologen en gång i månaden (förutom mellan vecka 12 och 20 då jag istället gick till diabetessköterskan en gång). På samma gång får jag en ultraljudsundersökning, allt på ÅUCS mödrapoliklinik. Utöver det här går jag förstås till mödrarådgivningen som alla andra på min hemort.

moderskapspoli

Jag var faktiskt till läkaren (eller en av läkarna eftersom det oftast är olika) igår, och passade på att fråga varför jag går så ”sällan”. De flesta ettor jag känner till går ett par gånger i månaden, och många har också telefonkontakt minst en gång i veckan. Svaret jag fick var att de inte ser någon anledning till att jag ska gå oftare med tanke på mina värden, men mot slutet av graviditeten kommer besöken att trappas upp – efter behov. Jag får ju självklart ringa diabetessköterskorna på ÅUCS om jag vill (vilket jag också har gjort, men de är inte alltid de lättaste att få tag på kan jag meddela!).

Det här känns egentligen helt okej för mig, eftersom jag som bekant inte är något större fan av sjukhus och läkarbesök. När det gäller min diabetes är jag dels ganska säker i min sjukdom, och dels har jag ett stort nätverk av – mer eller mindre frivilliga – ”kamratstödspersoner” som jag vänder mig till när jag har frågor och funderingar (tack snälla ni, ingen nämnd och ingen glömd!). Ändå känner jag stundtals att läkarstödet kanske kunde vara bättre, men å andra sidan kan jag inte riktigt sätta fingret på hur jag skulle vilja förbättra det.

Är ni andra som är/har varit gravida nöjda med diabetesvården under graviditeten? Hur ofta går/gick ni till läkaren?

Tårar av glädje och av sorg

Som jag har gråtit den här våren. Tårkanalerna har varit som kranar, som har börjat rinna närhelst de har känt för det. Jag är generellt väldigt känslosam av mig, och ganska gråtmild också i vanliga fall, men nu har det nästan varit extremt. Jag har gråtit både av glädje och av sorg, och idag fick jag anledning att gråta igen.

Imorse var jag nämligen till diabetesläkaren – vilket jag avskyr. Jag har kommit fram till att det sitter i från barndomen, och fortfarande känns läkarbesöken fruktansvärt jobbiga rent psykiskt för mig, fast jag sällan har blivit riktigt dåligt bemött på senare tid. Det var värre när jag var yngre, då var det mer regel än undantag att både jag och min mamma gick snyftande från läkarmottagningen.

ÅUCS

Idag fick jag i alla fall anledning att gråta igen – den här gången av glädje. Alla värden var perfekta, och läkaren var väldigt trevlig och sa att om jag fortsätter så här är min förväntade livslängd som vilken frisk människas som helst. Jag vet inte om någon som inte har diabetes typ 1 kan förstå vad det betyder, men det är en otrolig lättnad att få höra.

Vissa som har levt med diabetes typ 1 lika länge som jag har gjort (eller längre) har fått höra att de inte kommer att kunna leva ett ”normalt” liv; de kommer inte att kunna skaffa barn och de kommer att få allehanda komplikationer innan de dör i förtid. Jag har också läkarnas varnande ord från förr som ett eko i bakhuvudet, och därför är det så skönt att höra att allt ser bra ut, och att framtiden faktiskt kan vara ljus. Kanske inte att undra på att glädjetårarna börjar rinna när man vandrar ut från sjukhuset med det i bagaget.

Den näst bästa julklappen

Jag är fortfarande vid liv efter läkarbesöket i måndags! Direkt efteråt gick jag till universitetet på forskarseminarium och där blev jag kvar i dagarna två. Pust nu känns hjärnan helt urblåst! Dagarna avrundades med fakultetens julfest och ovanpå den folkloristikens och religionsvetenskapens gemensamma julfest, så nu har det verkligen varit full rulle från arla morgon till sen kväll.

Julpapper

Hos läkaren fick jag den näst bästa julklappen* någonsin, nämligen en bekräftelse på att mitt HbA1c har hållit sig på samma nivå, och att allt i övrigt ser bra ut med min hälsa. Vilken lättnad! Jag är alltid lika nervös inför läkarbesöken. Jag oroar mig för att något ska vara fel med min kropp, att läkaren ska säga att jag inte får ha kvar min pump eller sensor och annat liknande. Men nu är det över och det är ett halvt år till nästa gång. Fy farao så skönt!

*Den bästa julklappen? En fungerande bukspottskörtel såklart!

Årets sista läkarbesök

Så var det dags för årets sista läkarbesök på endokrinologiska mottagningen för min del. Skönt att få det överstökat före jul. Läkarbesöken hör som bekant inte till mina favoriter.

Läkarbesök

Den här gången har jag sluppit gå till laboratoriet på blodprov före. HbA1c ska mätas på plats, med ett stick i fingret. Jag har hört att den metoden kanske inte är lika tillförlitlig som blodprovsmätningen, är det någon som känner till mer om det?

För min del känns det okej även om det inte skulle vara helt korrekt – bara värdet är någorlunda ditåt. Jag vet ju ändå hur mina blodsockerkurvor har sett ut för det mesta tack vare min CGM, så HbA1c är mer en bekräftelse på det.

Värt att fira

Som jag redan har skrivit var jag till läkaren igår. Nuförtiden har jag tagit till mig min äldsta diabetesvän Hannas råd om att fira allt som firas kan i anslutning till min diabetes, och därför korkade jag upp lite bubbel på kvällen när jag kom hem efter läkarbesöket.

Bubbel

Jag firade utmärkta värden, och att det är ett halvt år tills jag måste gå till läkaren nästa gång. Det är liksom inte min favoritsysselsättning, om vi säger så. Numera går det väl an, men de gånger jag genom åren har stegat ut från sjukhuset med tårarna rinnande längs kinderna är fler än jag har fingrar och tår på kroppen. Jag vet hur fruktansvärt jobbigt det kan kännas när det man gör bara inte räcker till och när siffrorna i ens journal verkar vara det enda som räknas för sjukvården. Jag vet hur tungt det är att kämpa och kämpa men aldrig lyckas göra det manuella arbetet som bukspottskörtel lika bra som en frisk kropp kan.

Jag vet.

Men jag vet också att det kan bli bättre. Det gäller bara att hitta sin egen väg, det som passar en själv bäst. Det finns (tyvärr) ingen universallösning eller någon enkel utväg, men det kan bli bättre. Det gäller bara att fortsätta leta, fortsätta söka för att finna det man själv mår bäst av.

Därför tycker jag att alla som kämpar men inte lyckas nå sina mål ska fortsätta. Ge inte upp, försök hitta egna vägar, som Hanna har gjort. Och, som Hanna säger: fira. Fira varje läkarbesök, även om det slutar i tårar. Fira att du har tagit dig igenom det, och att du inte ger upp. Klappa dig själv på axeln och klanka inte ner på dig själv. Du är mer än en siffra, mer än ett HbA1c.

Fortsätt kämpa, det kan bli bättre!

Fira