Diabetisk slitenhet

Jag är med i ett antal diabetesgrupper på Facebook, och ofta delas intressanta länkar och resonemang som jag tar del av. En sådan länk ledde till en artikel om trötthet, som har publicerats på svenska Diabetesförbundets sidor (klicka för att komma till artikeln).

Trötthet är bekant för många med diabetes typ 1, så också för mig. Det har blivit bättre rent fysiskt sen jag fick min insulinpump, men fortfarande upplever jag att jag är tröttare än jämnåriga friska individer.

Enligt den norska psykologen Jon Haug kan tröttheten bero på diabetisk slitenhet, ett kognitivt slitage som orsakas av att hjärnan ständigt utsätts för tankar och beslut som ska tas om insulinbehovet i förhållande till mat, motion, känslor och så vidare.

Diabetisk slitenhet

Själv köper jag Haugs resonemang rakt av. När man tänker på saken vore det väl nästan underligt om det ständiga utnyttjandet av hjärnkapaciteten som krävs till allt diabetesrelaterat inte tar sig uttryck på något sätt.

Enligt forskningen kan även föräldrar (främst mammor) till barn med diabetes typ 1 drabbas av diabetiskt slitage. Logiskt, tänker jag, eftersom deras hjärnor ska agera ställföreträdande bukspottskörtlar till barnen, innan barnen själva är gamla nog att ta över uppgiften.

För friska individer tror jag det kan vara svårt att verkligen förstå hur mycket tankearbete som går åt till att hålla blodsockret i schack för en person som saknar egen insulinproduktion. Det är ett heltidsjobb, och mer därtill.

Hur tänker ni andra med diabetes om begreppet diabetisk slitenhet? Känner ni av det?

Trött i Malmö

I helgen har jag, utöver mycket annat, hunnit besöka Malmö. Det var verkligen på tiden, för sist jag var här hann jag bara med en snabb titt omkring Centralstationen. Och det finns ju så mycket mer att se!

Malmöcity

Det är en fin stad, inte lika svårtillgänglig som Stockholm på något sätt. (Det tog ett tag innan jag började gilla Stockholm men nu är den kungliga huvudstaden ett av mina favoritresmål.)

Malmö

Av någon anledning dras jag till vatten, så jag tog en promenad neråt Västra hamnen.

VästrahamnenMalmö

Vackra vyer, eller hur? Lite förtogs dagen av att jag var så trött. Det var inte som den diabetesrelaterade tröttheten som jag har haft förut, utan mer som en påminnelse av kroppen om att jag har gasat lite för mycket den senaste tiden. Min plan har hela tiden varit att få ut maximalt av min tid här i Skåne, både arbets- och fritidsmässigt, och därför har jag fyllt kalendern med aktiviteter både på längden och bredden.

Jag vet ju att det lönar sig att lyssna på kroppen, men det är svårt när det finns så mycket att se och göra. Nu har min diabetes dessutom skött sig sen jag lyckades justera basaldoserna, och när jag inte har blodsockret som sätter käppar i hjulen blir det ännu svårare för mig att ta de nödvändiga pauserna mellan varven. Hemma är jag ganska bra på det, men här är det svårare…

Diabetes typ 1 och kronisk trötthet

trottheten

Den som har läst Att vara etta sen begynnelsen vet att jag var nästan sjukligt trött som yngre. Det blev en enorm skillnad när jag fick min insulinpump, men fortfarande kan jag märka att jag är tröttare än jämnåriga, friska individer.

Nu kan man äntligen läsa i studier att det här inte alls är ovanligt. Nästan varannan typ 1-diabetiker är drabbad, och tröttheten beror inte enbart på kraftiga blodsockersvängningar och följdsjukdomar utan kan drabba alla typ 1:or. Intressant, tycker jag! Läs mer på Diabetesportalen, där resultaten av studierna finns återgivna i väldigt lättillgänglig och populärvetenskaplig form.