Häromdagen hämtade jag ut insulin på apoteket. Som typ 1-diabetiker med en bukspottskörtel som inte producerar något insulin alls är jag fullständigt beroende av insulinet.

Faktum är att jag börjar må dåligt efter bara några timmar om jag har för lite insulin i kroppen. Det är faktiskt så allvarligt att jag dör inom loppet av något/några dygn om jag inte injicerar mitt insulin. (Av uppenbara skäl har jag aldrig testat exakt hur länge jag klarar mig utan.)

I Finland betalar man numera en initialsjälvrisk på 50 euro i början av varje nytt år, och efter det faller jag under kategorin högre specialersättning, och betalar 4,50 euro per läkemedel/köp varje gång jag hämtar ut nytt insulin under ett kalenderår.

Initialsjälvrisken trädde i kraft i början av år 2016. Fram tills dess behövde man inte betala självrisken på 50 euro, och det här har väckt en del debatt bland de mest utsatta. Är detta bara början? Hur ska man kunna bekosta sin livsnödvändiga medicin, om prisen stiger ytterligare? Hur går det för de multisjuka? De arbetslösa? De mindre bemedlade?

Jag hoppas verkligen att Finland fortsätter prioritera dem som är beroende av medicin för att överleva. Utvecklingen i länder som USA är fruktansvärt skrämmande, där till och med dödsfall har skett till följd av att insulinpriserna har skjutit i höjden, och samhället inte går in och stöttar dem som inte förmår bekosta sina livsnödvändiga mediciner – många gånger trots dubbla arbeten och löner.

Skulle jag själv bli tvungen att bekosta allt insulin och allt vårdmaterial (som är ännu dyrare i jämförelse) jag behöver kan jag tala om att jag inte skulle ha mycket kvar att leva på per månad. Därför är jag så tacksam över att jag bor i Finland, där jag – åtminstone fortfarande – får fokusera på att leva och bidra till samhället, utan att behöva oroa mig för att jag inte ska ha råd att överleva.

Tack för det, Finland! Låt det fortsätta så!