Vårens händelser

Den som har följt mitt liv och leverne på Att vara etta vet att våren var en omvälvande period för mig. Från lycka och glädje till största sorg, på en väldigt kort tid.

Blåsippor

Då var det så tungt och jobbigt att jag inte klarade av att gå närmare in på det, men jag nämnde att jag kanske kommer att berätta någon gång. När tiden är inne.

Det är den nu. Nästa inlägg tänker jag ägna åt något som egentligen känns fruktansvärt personligt – på gränsen till privat – men som jag samtidigt upplever att är oerhört viktigt att lyfta upp i ljuset och tala om. Jag återkommer. Det är en lång historia.

Stress, oro och hormoner

Om det är något som är jobbigt för blodsockret så är det stress, oro och hormoner. De två förstnämnda påverkar ju de senare, så att hormoner man inte ens vet namnet på lever rövare i kroppen.

Stress och oro är också något av det svåraste att hantera blodsockermässigt, tycker jag. Det är besvärligt att dosera insulin till känslostämningar överlag, och många gånger går det bara att försöka korrigera i efterhand.

Just nu verkar jag vara inne i en period där hormoner påverkar min stressnivå och oro – eller om det är oron som påverkar hormonerna, jag vet inte riktigt. Oavsett är det en sjukt jobbig fas att vara inne i, när blodsockret hoppar hit och dit (främst upp!) på grund av faktorer som jag har svårt att påverka. Det blir en ond cirkel: ett högt blodsocker gör mig ännu oroligare, vilket i sin tur höjer blodsockret ännu mer.

Som exempel kan jag nämna att mitt blodsocker steg från 6 till 9 när jag gifte mig. Alldeles utan annan anledning än nervositet (och detta trots att det var en positiv ”stress”!). Kanske ännu mer ”komiskt” är att mitt blodsocker steg till 12 när jag var på sjukhuset och fick min YpsoPump.

Vigsel

Jag var med andra ord – om man ska tro mitt blodsocker – mer nervös inför pumpbytet än för att stå framför prästen i kyrkan. Lite logiskt på sätt och vis, ändå.

Här kommer alla känslorna

Vad jag bara skulle vilja skrika ut allt! Berätta min historia, så som jag har upplevt den. Just nu känner jag ett enormt behov av att få uttrycka mig, men det här är inte rätt forum. I ett tidigt skede bestämde jag mig för att den här bloggen bara ska handla om diabetes, och att jag ska försöka att inte skriva något i affekt. (Det senare har jag väl lyckats så där med. Ett och annat mer emotionellt laddat inlägg har det nog blivit genom åren.)

Det är så många känslor som tumlar runt i kroppen just nu. Under en relativt kort tid har jag gått från enorm lycka, förväntan och hopp till oro, förtvivlan och sorg. Som i Per Gessles gamla låt Här kommer alla känslorna på en och samma gång. Boom! Deal with it!

Jag skulle kunna skriva en hel del om den diabetesrelaterade delen av allt. Om bemötandet av diabetesteamet (som jag i efterhand mer och mer inser att jag är fruktansvärt besviken på), om blodsockerbergochdalbanan och kampen med den fysiska delen. Om hur det psykiska har påverkat min autoimmuna sjukdom, och om hur jag har (försökt) hantera min typ 1-diabetes mitt i allt det här. Jag tror att det kunde hjälpa andra med diabetes typ 1 som hamnar i samma situation; jag vet att det hade hjälpt mig när jag var mitt inne i det.

En dag kanske jag skriver om det. När känslorna inte svallar så mycket. När det känns som om jag kan blicka tillbaka på det som har hänt utan att gå sönder varje gång. Den dagen ska väl komma. Någon gång. Kanske.

Sönder

Den nya kroppsdelen

Den är koboltblå. Färgen påminner om hennes första cykel, en Tunturi Poni som hon fick välja själv och lärde sig cykla omkring i kvarteret på, iförd en vit hjälm i styrox som framkallade smeknamnet ägghuvud.

Vad säger man när man träffar en ny kroppsdel för första gången?

Hej. Angenämt att råkas. Hoppas vi ska trivas ihop.

Hon har aldrig fått en ny kroppsdel förut. Man får så sällan det. Det är lite nervöst. I början betraktar hon den som en explosiv vara, och handskas med den som om den vore en sådan. Om något sprängs är det kroppen, kanske med en överdos insulin. Tänk om. Man kan ju aldrig veta. Bäst att vara försiktig. På nätterna sover hon oroligt den första tiden, hon är på sin vakt, ständigt beredd att vakna och reagera om det skulle behövas.

Valet stod mellan två olika. Två modeller, två märken. Välj själv, sa de, du får välja helt själv. Hon valde den koboltblå. Inte för färgens skull, jo lite, men mest för att den var vattentät, och för att hon hade läst på nätet att den var bra.

Den är bra. Hon vet inte riktigt vad hon hade förväntat sig, men det blir bättre. Allt blir så mycket bättre. Det ser lite besvärligt ut det där, säger någon. Kanylen som skjuts in under huden, den långa slangen. Hon hade också trott att det skulle vara påfrestande. Det är det inte.

Istället kommer nya rädslor. Tänk om den går sönder. Tänk om de tar den ifrån mig. Jag kanske har för bra värden. Hon vaknar upp med ett ryck om nätterna, genomsvettig, till en mardröm om att den har slutat fungera.

Hellre får de ta en arm, tänker hon. Eller ett ben. Aldrig att jag lämnar den ifrån mig. När hon gör det, när den koboltblå behöver bytas ut och en limegrön kommer i dess ställe gråter hon. Tårarna förvånar henne själv där de rinner längs kinderna.

Den limegröna är fin. Hon packar upp den ur lådan den har kommit i med posten, och stryker lätt med fingret över den glatta ytan.

Hej. Angenämt att råkas. Hoppas vi ska trivas ihop.

Animas vibe blå

Det kom ett mejl…

Som bloggare funderar man givetvis ibland över vem som döljer sig bakom läsarsiffrorna i statistiken. Vissa av er känner jag, och det är alltid lika roligt när någon kommer fram och berättar att hen läser Att vara etta bekanta som obekanta!

En del av er läsare känner jag inte, men ibland händer det att jag får ett mejl av någon, och det värmer alltid lika mycket. Periodvis har jag inte tid att svara på mejlen lika ingående som jag skulle vilja, men ni ska veta att varje kontakt betyder väldigt mycket för mig. Det är väl lite så när man bloggar om en sjukdom och tankar och känslor kring den, att det också kan väcka många tankar och känslor hos andra.

Jag har själv märkt att sjukdomsbloggandet kan sätta igång tankeprocesser som man inte trodde att man hade inom sig, och det verkar som om det samma kan gälla när man läser en blogg om livet med en kronisk sjukdom (och kanske känner igen sig, eller tvärtom inte alls gör det).

Violer

Det jag vill ha sagt med det här inlägget är i vilket fall som helst att jag är så tacksam för alla som läser och kommenterar och hör av sig, på ett eller annat sätt. Tack för det!

Oro och blodsockersvängningar

Den uppmärksamme minns säkert att jag har skrivit att allt påverkar mitt blodsocker. Allt! Känslostämningar (speciellt oro, stress, rädsla och andra negativa känslor) höjer mitt blodsocker, eller gör det känsligare än vanligt för sådant som annars höjer det mer moderat. 

Det senaste dygnet har jag varit så orolig för den, vars små tassar man ser ovanför pumpen i bild. Och det har sannerligen märkts på mitt blodsocker! Jag brukar ju vanligen lyckas parera svängarna ganska hyfsat, men det är helt omöjligt i såna här lägen. I morse tog jag en planerad sovmorgon, och steg upp vid 9-tiden, för att mötas av en blodsockerkurva som hade stigit raskt den senaste timmen (alltså medan jag sov!). 

Nu verkar hon må bättre, min fina Nisse, och jag hoppas att mitt blodsocker också börjar göra det snart.