Vändag med Pargas Sockertoppar

Ikväll är det dags för en efterlängtad middag med några Sockertoppar. Det finns väl knappast något bättre sätt att tillbringa en vändag på än med kamratstöd och diabetessnack!

Vändag

Flera av dem har barn, och jag måste erkänna att deras erfarenheter har underlättat för mig i mitt beslut att försöka få barn. Man hör och läser så mycket negativt om hur det kan vara att vänta och föda barn med diabetes typ 1, och då är det skönt att ha personer i sin närhet som är levande bevis på att allt faktiskt kan gå riktigt bra.

Nya och gamla diabetesvänner

Så som jag har gått på om värmen i blogginlägg efter blogginlägg kan man tro att jag inte har gjort något annat än suttit hemma och klagat, men faktum är att jag har hunnit med en hel del annat också.

Kvällarna har jag ofta utnyttjat till träning, eller – korta – hundpromenader. Så skönt när solen går ner och man kan andas lättare igen.

Julikväll (1)

Kajaken har rastats ganska flitigt sen sist, och cykeln har också fått komma ut på en och annan tur. Jag har hunnit med att gå på auktion, tvätta mattor, plocka bär, röja upp på loftet och måla om i bastukammaren. Bland mycket annat, såklart. Inte så illa, när allt kommer omkring.

Julikväll (2)

Dessutom har jag fått träffa både nya och gamla diabetesvänner. Sockertopparnas årliga sommarträff i Nagu var jag självklart med på, men det har Nina redan skrivit om så istället för att jag också ska göra det tycker jag att ni kan titta in hos Nina och läsa mer där. Sällan har man väl sett så många Freestyle Libre och Dexcom på en och samma gång i Nagu!

Julikväll (3)

Jag har också varit på lunch med Lagombackans Sandra, som var på semesterresa i Pargas. Sandra har också diabetes typ 1, och vi hade en massa att prata om när vi träffades fast vi bara har haft kontakt online tidigare. Jätteroligt att du styrde upp en träff, Sandra!

Det är något speciellt med att umgås med andra ettor, tycker jag. Det är lite som att alla andra är mugglare medan vi – de insatta i det spektakulära livet med diabetes typ 1 – har de magiska kunskaperna, för att använda en gammal Harry Potter-referens. Så skönt att få känna sig som norm i en grupp, istället för att som annars alltid vara lite annorlunda.

Tredje gången gillt – Kuntovitonen 2018

20180526_112212.jpg

I stekande solsken var det så dags igen. Tredje året på raken: Kuntovitonen! Det var ett glatt gäng som drog på sig de nya teamskjortorna som LokalTapiola Sydkusten hade sponsrat oss med i år.

IMG-20180526-WA0007.jpg

Min kära Dexcom G4 satt där den skulle på armen, men strax före och under loppet behagade den tappa kontakten, förmodligen för att just det här exemplaret hade gått över garantitiden på en vecka. Det gjorde inte så mycket för mig den här gången; jag kände mig lugn med att springa en sträcka på 5 km, och en vanlig blodsockermätare har jag givetvis alltid med mig, så det blev några extra stick i fingrarna istället.

20180526_112422.jpg

Eftersom det var så rysligt varmt (kvicksilvret låg på 29 grader när vi sprang förbi en termometer på Paavo Nurmi-stadion!) drog några av oss – däribland jag – av oss teamskjortorna och sprang i enbart våra AnnaPS-linnen som vi hade under skjortorna.

Det är så praktiskt – nu hade jag min insulinpump i den ena sidofickan och min mobil samt några druvsockertabletter och miniaskar russin i den andra. Inga midjebälten, ingen väska – så skönt! Dessutom kan jag lita på att insulinpumpen ligger tryggt i den djupa fickan och inte riskerar att ramla ut.

IMG-20180526-WA0002.jpg

Under och efter loppet lyckades vi alla lite olika i blodsockerkampen. Någon slutade på ett ganska högt tvåsiffrigt värde och en annan (jag) råkade dosera lite för mycket insulin efteråt, så jag fick klämma i mig en hel del kolhydrater för att få upp blodsockret igen. Så kan det gå! Glada var vi ändå efter avklarat lopp, som alla tog sig runt med den äran i hettan.

20180526_112815.jpg

Visst är det en form av kamratstöd att göra saker tillsammans med andra i liknande situation, och veta att man inte är ensam i blodsockerkampen. Att kunna dela tankar och tips med varandra. Alla som deltog i år har inte diabetes typ 1 själva, men alla har någon mycket nära koppling till sjukdomen. Våra armband i olika färger kommer från Diabetespuoti.

Bra jobbat team Motionera med diabetes, vi gjorde det igen!

”Jag behöver ingen!”

På jubileumsfesten i lördags hade jag den stora äran att få hålla ett festtal, och eftersom det är väldigt diabetesrelaterat tänkte jag publicera en del av det här. Det blir inte hela talet (det var sex sidor långt!) men en del av början. Kanske känner någon igen sig i mina tankar, kanske tänker någon att den där Maria är då en idiot. Hur som helst, det här är en del av min diabetesresa. Varsågoda:

Jag behöver ingen! Det var mina ord, som jag upprepade i nästan 20 år. Jag behöver ingen! Jag behöver faktiskt ingen.

När jag var 9 år fick jag min diagnos, diabetes typ 1. Min inställning till sjukdomen, och framför allt till andra med diabetes, var ganska ljum – för att uttrycka det milt. Jag ville inte sammankopplas med diabetes, och jag ville definitivt inte vara en diabetiker. Jag behöver ingen annan med diabetes, jag klarar mig själv. Punkt.

Under årens lopp har jag klarat mig ganska bra utan andra diabetiker. Visst har jag haft personer med sjukdomen i min bekantskapskrets, till och med i min direkta närhet, men vi har sällan pratat om diabetes. Kanske i förbifarten, men inte verkligen pratat. Absolut inte. Antagligen mest för att jag inte har velat.

Men för några år sedan hände något. Exakt vad det var har jag svårt att sätta fingret på, men något var det. Det kanske kallas att mogna, att växa upp. Småningom insåg jag i alla fall att visserligen inte behöver någon, men att det kan vara ganska skönt att ha någon ändå. Någon annan med diabetes, som kan stötta och hjälpa och trösta, och bara finnas där och veta hur det är, ibland också utan att man behöver säga så mycket.

Alla behöver väl någon. Oavsett vilket sammanhang det handlar om, så är det sällan så att ensam är stark. Hur gärna man än skulle vilja intala sig det. Och tro mig, det har jag gjort.

Vem den här någon är, kan säkert variera. Ett bra sätt att hitta någon, eller kanske till och med några, kan vara att gå med i en diabetesförening. Nu talar jag ju för ”redan frälsta”, men visst finns det en styrka i gemenskapen en förening kan ge. Man är inte ensam, man är aldrig ensam. Det finns andra som går igenom liknande saker, och det finns hjälp att få om det behövs.

Diabetesfunderingar

Med Sockertopparna på ArtBank

Pargas Sockertoppar brukar göra allt möjligt roligt tillsammans, och igår fick vi möjlighet att besöka konstgalleriet ArtBank. Jag var först lite tveksam till om jag skulle orka gå efter allt som har hänt, men i efterhand är jag glad att jag gjorde det. Vi fick en privat guidning i galleriet och efter det tog en decimerad skara en drink och en liten pratstund med diabetessnack. Kamratstöd är verkligen toppen!

Diabetes Dali

Det blev inga bilder från ArtBank men jag gjorde ett eget litet kollage i surrealistisk anda, för att symbolisera det diabetiska kamratstödet. (Ja, jag skojar!) Det borde väl finnas minst en långbent elefant och en och annan låda någonstans för att vi ska kunna tala Salvador Dalí-inspirerat. Eller så är det när allt kommer omkring en ost vi ser i bild. Jag tror nästan det. Vi kan bestämma att det är så. 

Det kommer att gå åt helvete!

Ibland kan det vara gynnsamt att umgås med andra typ 1-diabetiker av den enkla anledningen att man får rannsaka sig själv och sitt diabetesrelaterade beteende i kontrast till andras. Jag har, ända sen jag fick min diabetes, alltid haft ett katastroftänkande och alltid utgått ifrån värsta möjliga scenario: Det kommer att gå åt helvete! Till och med i versaler:

DET KOMMER ATT GÅ ÅT HELVETE!

Och så har jag utgått ifrån det. Planerat mina dagar och mitt diabetesliv utifrån värsta tänkbara scenario, för att vara förberedd. Därför går jag alltid omkring med plan A, B och C i bakhuvudet, och en hel arsenal med första hjälp i väskan.

Förvaring diabetes

Min första hjälp-necessär med extra vårdmaterial, som jag alltid släpar med mig. (Ja, det börjar vara dags att uppgradera till en mindre sliten variant!)

Det är bra att vara förberedd. Till en viss gräns. Ett katastroftänkande kan vara utmärkt, så länge det inte inkräktar på livskvaliteten. Det är ju inte väldigt skönt att gå igenom livet och hela tiden analysera allt hemskt som kan hända.

Förvaring diabetesmaterial

Jag kommer inte att lämna necessären med alla diabetesprylar hemma, men jag ska försöka skippa katastroftänket lite mer.

När Sockertopparna träffades i fredags talade vi bland annat om det här, och det blev tydligt att jag är en av dem som har störst katastroftänk (men jag är inte ensam!). På sätt och vis är det väl någonting som kommer med diagnosen, man blir tvungen att tänka efter före i alla lägen, men någonting viktigt jag ska försöka ta med mig är att inte alltid utgå ifrån att allt kommer att gå åt helvete.

För det allra mesta går det ju ändå bra.

Kamratstöd med Sockertopparna

Ikväll är det äntligen dags för en träff med Pargas Sockertoppar. Det känns som en evighet sen jag har träffat dem sist, och det ska bli så skönt med lite kamratstöd i blodsockerkampen!

Som yngre insåg jag aldrig nyttan med att umgås med andra med diabetes typ 1. Jag antar att det hänger ihop med att jag överhuvudtaget inte har kunnat förknippa mig själv med bilden av den stereotypa diabetikern (den som jag själv har konstruerat i mitt huvud). Ju mer jag har umgåtts med andra typ 1:or, desto mer har jag insett vikten av kamratstödet.

Stereotyp diabetiker

Skuggan av en ”stereotyp diabetiker” på promenad med sin hund en sommarkväll.

Vi är alla individer och det finns ingen stereotyp DIABETIKER så som jag har föreställt mig, och tagit avstånd ifrån. Att dela samma diagnos förenar oss och gör det möjligt för oss att få hjälp och stöd från varandra, oavsett om vi är väldigt olika – eller kanske väldigt lika – i övrigt.