Kaarinan syysmaraton 2017

Det var med en viss tvekan jag ställde upp i Kaarinan syysmaraton i år. Men halvmaratonsträckan skulle springas, det hade jag bestämt sedan länge, och eftersom jag varken var sjuk eller döende (bara mer än lovligt trött och sliten) tänkte jag inte backa ur.

Kaarinan syysmaraton

Jag hade en känsla av att det skulle gå åt skogen, och min vana otrogen hade jag faktiskt inte ens plan B, C och D – knappt ens A – för att hantera blodsockret i bakfickan. Det får gå som det går, tänkte jag. Mycket olikt mig, men inte desto mindre sant.

Kaarinan syysmaraton 2017

Klart att jag hade någon form av plan ändå. Den innefattade en basalminskning och intag av snabba kolhydrater ungefär var trettionde minut, men ingenting kändes hugget i sten. Möjligen för att det ändå känns som om jag börjar få lite rutin på löpning och lopp – gällande den biten kände jag mig faktiskt mycket säkrare än när jag sprang halvmaraton sist.

Kaarinan syysmaraton Maria

Och hör och häpna! Jag inledde loppet med en oväntat stark kropp, som orkade det första varvet (drygt 10 kilometer) mycket snabbare och med en mycket bättre känsla än jag hade förväntat mig. Det första varvet kändes inte ens jobbigt.

Kaarinan syysmaraton Maria Johansson

Vid 13 kilometer började jag bli lite lätt illamående, men det kan ha berott på att jag vid det laget hade tryckt i mig två energigel – hej sockerchock! Efter 16 kilometer började det kännas tungt, men ändå genomförbart. Jag saktade ner lite, men kunde öka igen den sista kilometern in i mål.

Kaarinan syysmaraton 7.10.2017

När jag hade korsat mållinjen trodde jag visserligen att jag skulle svimma, det svartnade för ögonen och jag fick sitta ner ett bra tag innan jag kände mig i form igen, men blodsockret skötte sig. Under hela loppet låg det omkring 10 (jag vet, lite högt, men det är tillräckligt bra för mig under långlopp, har jag bestämt). Att det steg till 14 efteråt berodde nog mer på ärtsoppan jag sörplade i mig för att återfå krafterna än på något annat…

Jag ogillar ju att prata om tider här på Att vara etta, eftersom det inte ska få vara huvudsaken för mig med min löpning. Jag blev ändå positivt överraskad när min sluttid bara skilde sig med 24 sekunder från den tid jag sprang samma lopp på 2015. Med tanke på omständigheterna var det mycket bättre än jag hade vågat drömma om, och det bästa av allt var att känslan under loppet var om inte fantastisk så ändå otroligt bra. Min diabetes kändes inte ens som någon käpp i hjulet den här gången, och det om något är väl fantastiskt.

Inför halvmaraton

Uppladdningen har varit exceptionellt dålig, för att inte säga usel. Det känns inte alls som om jag ska springa mitt livs andra halvmaratonlopp imorgon, eftersom loppet totalt har hamnat i skymundan för gästdoktorandtiden i Lund och forskardagarna i Åbo igår och idag.

Imorgon ska jag ändå springa ett halvmaratonlopp. 21,1 kilometer. Det kommer att bli en utmaning som heter duga, på flera plan. Blodsockermässigt verkar jag ha svårt att acklimatisera mig hemma igen efter tiden i Sverige, och det tär förstås både fysiskt och psykiskt. Dessutom är jag fortfarande ganska trött efter den intensiva perioden utomlands.

Halvmaraton förberedelse

Ett tag funderade jag faktiskt på att byta sträckan till 10 kilometer, men eftersom jag var tvungen att göra det ifjol på grund av sjukdom kändes det ändå inte som ett alternativ. Nej, jag siktar på att ta mig runt – gärna med livet och hälsan i behåll. Det får bli mitt mål för loppet. Om jag orkar ha ett leende på läpparna, som under mitt förra halvmaratonlopp, blir det en bonus.

Håll gärna en tumme eller två för mig imorgon – jag har på känn att det kan behövas!

Träna hårt, ät bra – dö ändå

Jag vägrar säga att sommaren börjar vara över, men tittar man ut genom fönstret undrar man nog stundtals om hösten redan är här. Regnbyar och blåst som påminner om höststormar sveper över nejden, allt medan kalendern fortfarande visar sensommar.

I vilket fall som helst tycker jag att det är dags att strukturera upp höstens träningsplaner så här till pappers (eller till skärms, vad säger man nuförtiden egentligen?). Just nu tränar jag till Kaarinan Syysmaraton, som går av stapeln i oktober. Jag satsar på att springa halvmaratonsträckan, vilket innebär att det blir mitt andra halvmaratonlopp. Det grämer mig lite att jag missar Pargasloppet i år eftersom jag är i Lund, men det kan inte hjälpas. Av samma anledning har jag inte heller möjlighet att delta i Tallinn Marathon, som låter väldigt lockande. En annan gång, kanske.

För att komma i halvmaratonform tänker jag springa två till tre gånger i veckan, och fortsätta med styrketräningen två gånger i veckan. När jag åker till Lund blir det en naturlig paus i styrketräningen, så i september blir det fullt fokus på löpning (och lite kroppsstyrka, tänker jag mig). Det lär visst finnas något utegym i Lund, så jag ska nog ta mig dit också. Just nu är det paus i yogalektionerna jag går på, så jag yogar hemma. Minst ett kvalitativt yogapass i veckan vill jag få till, eftersom jag vet hur bra min kropp mår av det.

Yoga

Jag yogar sällan på bryggan hemma, men medge att det blir fina och meditativa bilder med yogamattan och -redskapen där.

Jag har också ett litet, hemligt mål med min styrketräning just nu. Ska jag avslöja det? Ja, men okej då! Jag tränar för att klara av räckhäv (även känt som chins eller pull-ups). Jag klarar inte ett enda utan gummiband just nu, men jag övar på den excentriska fasen och kan hänga i en hollow position ganska länge. Just nu tränar jag därför det, samt assisterade räckhäv med gummiband. Mitt hemliga mål är att klara av tre räckhäv till jul. Om det är ett för högt uppsatt mål återstår att se…

Jag hoppas förresten att ingen känner sig hetsad av mina inlägg om hur jag planerar att träna. Avsikten är enbart att – om möjligt – inspirera andra med diabetes, och visa att man kan träna hårt med diabetes typ 1. Själv tränar jag för att må bra, för att det är roligt, och för att det underlättar för mig i blodsockerkampen. Motionseffekten ger mig ett stabilare blodsocker. Man behöver absolut inte träna så mycket som jag gör, och man ska också ha i åtanke att jag bara har djuren (och i någon mån mannen) att ta hänsyn till när jag strukturerar min träning. Jag kan med andra ord lägga nästan så mycket fritid jag vill på att träna i det här livsskedet, och det är det självklart inte alla som kan p.g.a. barn och familj etc. Var sak har sin tid, helt enkelt.

Dessutom är det ju som grabbarna i Styrkelabbet säger: Träna hårt, ät bra – dö ändå. Om du vill träna samtliga dagar i veckan – gör gärna det, men känn dig inte tvingad. Vi ska ju alla dö ändå.

Kaarinan syysmaraton 2016

En iskall vind, bara några ynka plusgrader, och så jag, med hosta och rosslig andning – hur ska det gå? hann jag tänka flera gånger innan jag ställde mig på startlinjen till 10 km:s sträckan på Kaarinan syysmaraton 2016.

Men så sjöng hon:

det finns en fara i att aldrig hitta vägen
det finns nåt vackert
med att vandra den ändå

Melissa Horn, alltså. Och just så blev det för mig på loppet. Det finns något vackert med att vandra den ändå. Vägen, som skulle ha varit 21,1 km, men som blev 10. Och det var något vackert i det ändå. Det var definitivt rätt beslut för min del, den här gången.

Jag gick ut ganska långsamt, men stadigt, och höll samma tempo hela vägen, med bara en liten ökning på slutrakan. Kroppen orkade bra, men andningen var tung och jag hostade och rosslade en del. Jag har aldrig skrivit vilka tider jag springer på (förutom i någon kommentar på en rak fråga då någon undrade) eftersom det inte har känts relevant, men samtidigt vet jag att jag själv är jättenyfiken på folks tider och att det säkert finns åtminstone en handfull som är intresserade av mina tider. De är ju offentliga, och går att läsa i resultatlistan. (Jag kom på plats 61 av 132 i damklassen.)

En av orsakerna till att jag har valt att inte fokusera så mycket på tider här på bloggen är att de tider jag springer på är superlångsamma för någon – och supersnabba för någon annan. Om jag skriver att jag är missnöjd med mina tider känns det som om jag dissar någon annan, som vill uppnå de tider jag springer på, medan en tredje kanske skrattar gott åt de tider jag har. Dessutom är jag själv så tävlingsinriktad att det grämer mig att jag inte har snabbare tider själv, och jag försöker därför att inte fokusera så mycket på den biten för att få bort känslan av att jag hela tiden borde kunna prestera bättre (som jag har skrivit lite mer om här).

2016-10-23-09.45.47.jpg.jpg

Trött och sliten, men ändå ganska nöjd efter loppet. Och jepp – jag har klippt håret. Jag tröttnade på luggen och kapade rejält. Nu är det kort!

Men hur gick det med blodsockret då, undrar säkert några av er otåligt. Och där kan jag säga att jag nog gjorde mitt bästa lopp någonsin, blodsockermässigt. Jag inledde med 7,4 och en stadig pil rakt fram, och avslutade med 6,7 och en pil snett ner, som stabiliserade sig vid 6,5 så snart jag slutade springa. Bättre än så har jag nog aldrig lyckats på ett lopp, och jag har en teori om varför. Orkar ni läsa mer? Here we go:

De senaste loppen jag har sprungit har jag sluppit adrenalinkicken och den påföljande blodsockerhöjningen som jag alltid hade förut. Och jag tror att jag vet varför. Alla lopp jag har sprungit på senare tid har varit sådana som jag har sprungit tidigare. Jag har vetat hur allt går till på plats, känt till banorna och varit trygg i det jag gör. Jag har fått en större vana, en rutin. Jag tror att det är därför jag har sluppit stresspåslaget under de senaste loppen, och det har gjort allt så mycket lättare för mig blodsockermässigt. Fortfarande är det naturligtvis meckigt – även nu stod jag och langade in russin 15 minuter före start, och basalminskningarna är alltid lite av en gissningslek (hur mycket, hur långt i förväg?), men överlag har det gått bättre och bättre ju fler lopp jag har utsatt mig för.

20161022_114119.jpg

Vad kan man lära sig av detta som typ 1-diabetiker då? Kanske att utsätta sig för flera lopp, eller flera saker man vill göra, för att med tiden komma underfund med hur man ska göra på bästa sätt. Man kanske inte alltid vet vilken väg man ska vandra, men man vandrar den ändå.

Beslutet

Nej. Nej, nej, nej! Det var min första tanke när jag drabbades av infektionen Orvar under min arbetsresa, som jag skrev om för ett litet tag sen. Nej, inte nu. Inte bara för att jag var på arbetsresa, utan också för att det var så nära inpå mitt halvmaratonlopp.

På lördag går Kaarinan syysmaraton av stapeln. Men jag kommer inte att springa 21,1 km. Inte i år. Jag tog en kort joggingrunda på 4 km häromdagen, och kunde konstatera att det inte kommer att fungera att springa ett halvmaraton redan på lördag; det går bara inte. Jag har fortfarande lite hosta, och när jag springer blir den värre. Dessutom blöder jag näsblod ibland – inte kul när man ska springa långlopp. (Förmodligen inte speciellt hälsosamt heller.) Mitt blodsocker är visserligen på mer normala ”diabetesnivåer” sen ett bra tag tillbaka, så jag har nog ingen pågående infektion i kroppen, men riktigt återhämtad är jag inte ännu.

Så det blir inget halvmaratonlopp för mig i år. En sån urladdning så det inte är klokt. Det är ju det här loppet jag har tränat till hela året. Men samtidigt är jag ingen OS-idrottare och det här är bara ett lopp som jag skulle ha sprungit för att det är roligt, på skoj. Det är inte hela världen om jag missar det (försöker jag intala mig åtminstone).

imgp2133

Däremot tänkte jag försöka våga mig på att springa 10 km. Jag vet inte om det är dumt, jag kanske inte borde springa något lopp alls i det här skedet, men jag tänker att jag kan gå lite emellanåt om jag inte mår bra. 10 km är ju ändå en ganska rimlig sträcka, som man kan jogga sig igenom om det behövs (för att jaga tider kommer det ändå inte att kunna bli tal om).

Så här kan det också gå. Trist, men världen går inte under för det. Och jag kan se framåt. Det kommer nya lopp, nya möjligheter. Och där kommer du som läsare in i bilden. Kan du tipsa mig om det bästa lopp du har sprungit? Det kan vara var som helst i världen – det gör ingenting om det så är på Tjotahejti, bara tipsa mig! Var ska jag springa framtida lopp? Helst 10 km eller ett halvmaraton, men vad som helst duger. Hit me!