Det är mitt fel!

Februarisnö (2)

Jag hoppades på mycket snö i vinter när jag fick reda på att jag var gravid. Perfekt att kunna åka skidor och hålla uppe motionseffekten på blodsockret när det blir för otympligt att springa, tänkte jag.

Februarisnö (4)

Och jo, visst är det härligt med snö, men kanske inte hur mycket som helst på en gång. Varje liten hundpromenad blir som ett motionspass i det här vädret (på oplogade cykelvägar och gångstigar på landet).

Februarisnö (3)

Stålhunden gillar inte heller de här mängderna snö. Den når henne i bästa fall till magen, i värsta fall långt över ryggen. Så mycket snö har vi!

Februarisnö (1)

Å andra sidan får jag en rejäl effekt på blodsockret av att plumsa fram i snön också. För att inte tala om av att skotta snö. Och visst är det ganska mysigt att det verkligen är vinter på vintern. Men om någon undrar varför vi har så mycket snö så är det mitt fel. Man ska vara försiktig med vad man önskar, för ibland slår önskningar in…

Morgonbesvär

Sedan några dagar tillbaka har jag fått problem med mitt blodsocker på morgonen. Det bara sjunker och sjunker! Eller snarare vill det inte stiga, inte ens efter frukost…

Blodsockerkurva morgon

Imorse tog vi oss en rejäl sovmorgon, och när vi skulle ut på en söndagspromenad i det härliga höstvädret trodde jag att blodsockret skulle hålla sig uppe – men icke!

Gårdshund

Snart nog var det nere på 3 igen, och min trogna lilla kompis fick vänta på sin matte medan vi avvaktade att det dumma blodsockret skulle höjas. Såna här gånger hatar jag min diabetes för att den sinkar mina planer, och jag mår ju inte direkt bra när blodsockret beter sig så här heller.

Oktobersol

Men vem kan vara arg när oktobersolen silar sina värmande strålar på en genom träden? Inte jag i alla fall! Naturens krafter håller mig på benen, så är det verkligen. Och snart nog kunde vi gå vidare, med ett lite – men bara snäppet – högre blodsocker. Det blir till att sänka basalen ytterligare på morgonen, tror jag bestämt. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Diabetes typ 1 lämnar en sannerligen inte sysslolös, det finns alltid något att analysera och förändra!

Oktober

Det var den påsken

Hundpromenad

Så var den påskhelgen över. Och mitt promenadsällskap är i form igen, hurra! Piggare än någonsin, trots att hon snart fyller tvåsiffrigt. Det är ändå någonstans i den här (hund)åldern man får börja inse att det gäller att verkligen ta tillvara varje dag tillsammans…

Blåsippor

Det har vi varit ganska bra på i påsk, tycker jag. Att ta tillvara tiden tillsammans alltså. Vi har luktat på blåsippor (Ebba), fotograferat blåsippor (jag), ätit gott och haft grillpremiär, promenerat mycket, umgåtts med vänner, gått på bakluckeloppis och en hel massa annat. Mitt blodsocker har tyvärr varit lite högt, mest på nätterna. Så irriterande att vakna på värden omkring 10, tycker jag! Det ger liksom en dålig start på hela dagen.

Hur har det gått för er andra med blodsockret under påsken?

Blåsippa

Inget promenadsällskap

Hund

Som jag skrev tidigare har den förra veckan varit tung, eftersom den bland annat har innehållit en stor operation, förknippad med mycket oro. 

En stor nackdel operationen har inneburit är också att jag inte har haft något promenadsällskap. Konvalescenten har dessutom krävt övervakning så till den grad att jag inte ens har kunnat ta mina vanliga promenader ensam om jag så hade velat, och det syns på mitt blodsocker.

Blodsockerkurva

En hög, men stabil kurva har jag haft. Den har också påverkats av en dunderförkylning, som bröt ut så där lagom opassligt som förkylningar alltid tenderar att göra. Urk! Nu hoppas vi på bättre och friskare tider för alla i det här hushållet.

Skärgårdsmarschen

skargardsmarch

Att promenera är ungefär det bästa man kan göra när man har diabetes, tycker jag. Det är generellt inte lika svårt att få till blodsockermässigt som hårdare träning – även om jag vet att det där är individuellt – och dessutom är det ju superbra för hela kroppen att röra på sig.

Själv promenerar jag ganska mycket, både med Ebba och annars. Jag gillar att ta mig fram gående, helt enkelt. Som en av mina kompisar lite skämtsamt sa när jag nämnde att jag hade parkerat min bil en bit ifrån det ställe vi hade träffats på inne i Åbo: ”Jaha, så du har den i S:t Karins då”. Nåja, riktigt så långt som 10 kilometer ifrån brukar jag väl inte parkera, men lätt ett par kilometer. Dels för att jag inte tycker om att köra i stan, och dels för att jag uppskattar vardagsmotion, och gillar att klämma in en promenad här och där.

Idag startar Skärgårdsmarschen, en motionskamp mellan skärgårdskommunerna i Åboland. Jag tänker delta den här gången, även om jag inte hinner vara med på den inledande gemensamma marschen. Man får räkna in löpning, gång och skidning – och så kan man vinna fina priser. Perfekt!

Dagens uppmaning från mig till dig som läser Att vara etta får bli att delta i Skärgårdsmarschen om du bor här i trakten, och att gå ut på en promenad (eller två, eller flera) även om du inte gör det. Ut och gå (eller spring, eller skida) nu! 

En massa motion

Det har varit en massa motion här på Att vara etta de senaste dagarna. Alla är ju inte lika förtjusta i träning, konstigt nog (hehe), så nu ska vi kanske ha en lite mer lagom balans i inläggen framöver. Eller vad säger ni?

Till sist i serien ”Att träna med typ 1” vill jag ändå ta upp vardagsmotionen. Den är ofta väldigt underskattad, och många, inklusive mig själv, räknar inte den som någon motion alls. Ändå vet man ju hur viktig den är, speciellt nuförtiden när det är konstaterat att väldigt många rör på sig allt för lite.

imgp2337

Jag går mycket, både med Ebba och annars. Om jag kan ta trapporna istället för hissen gör jag det. Mest för att jag märker att min kropp behöver röra på sig. Jag har ett stillasittande jobb och behöver all rörelse jag kan få som motvikt. Mitt blodsocker mår också bra av rörelse i vardagen. Ibland kan en lugn hundpromenad faktiskt vara bättre för mitt blodsocker än ett svettigt löppass. Dessutom är det ju så skönt att vara ute i naturen och bara ströva fram, utan att ha bråttom någonstans.

Hur tänker du kring vardagsmotion? Rör du på dig mycket i vardagen?

imgp2352

Jag ser visst ut som ett missfärgat blåbär i mina vinterkläder. Nog för att lila är en av mina favoritfärger, men här blev det kanske lite för mycket av det goda…