G4 eller G6?

När jag fick Dexcom G6 hade jag fortfarande kvar min G4:a parallellt ett tag, eftersom det kändes onödigt att avbryta en sensorperiod så där mitt i. Därför har jag kunnat jämföra de olika systemen mycket konkret.

Dexcom G4 Dexcom G6

Och de är förvånansvärt exakta båda två, faktiskt. Fördelen med G6 är ändå att man slipper kalibrera (G4 ska kalibreras med två blodsockervärden per dygn) och dessutom är det mycket lättare att applicera Dexcom G6. På mig har det gjort mindre ont att skjuta in den nyare varianten också.

Dexcom G6 Dexcom G4

Jag vet faktiskt inte hur länge till G4:an ska tillverkas – det finns ju en G5:a också – så kanske G4:an är på väg ut snart? I vilket fall som helst sätter jag tummen upp för Dexcom G6!

Ärvda diabetesprylar

Det finns en (kanske bara just en enda?) fördel med att vara fler med diabetes i släkten, och det är att man kan få ärva (eller låna) nödvändiga diabetesprylar om man råkar vara i behov av sådana.

Blodprovstagare

Häromdagen gick min blodprovstagare sönder. (Blodprovstagare förresten, det låter ju inte klokt, men det verkar kunna användas som begrepp.) Ni vet, den där manicken som man stoppar en lansett i och som pickar hål i huden på fingertopparna så man får ut lite blod och kan mäta sitt blodsocker. Den. Den viktiga lilla grejen gick sönder, och jag stod där som ett fån. Jaha, nu då? Som tur var fanns det resurser på nära håll, hela tre blodprovstagare kunde jag få, med en gång.

Gissa om jag blev glad när jag såg att en av dem var en gammal favorit, som jag inte har sett eller använt på flera år! Den i mitten på bilden ovan är den bästa, tycker jag. Det gör inte lika ont att sticka med den som med manicken nederst. Den har jag haft de senaste åren men jag har aldrig riktigt gillat den. Visst är det skillnad på de här verktygen också!

Hjälpmedel eller vårdmaterial?

Vissa begrepp används (även av mig) ganska oreflekterat. Ett sådant som jag har fastnat vid på senare tid är ”diabeteshjälpmedel”. Jag har själv använt mig av begreppet ”hjälpmedel” när jag syftar på mitt vårdmaterial i form av blodsocker- och ketonmätare, teststickor, lancetter, förbrukningsartiklar till insulinpumpen, sensorer etc.

Diabetes typ 1 vårdmaterial

Ju mer jag reflekterar över begreppet ”hjälpmedel”, desto mer ogillar jag det. Vadå hjälpmedel? Det är ju livsuppehållande material, som de facto beskrivs mycket bättre med begreppet vårdmaterial än med hjälpmedel. Hjälpmedel för tankarna till något man kan klara sig utan, något som inte direkt behövs men kan vara till nytta – kanske till och med något lite lyxigt?

Jag antar att begreppet diabeteshjälpmedel kan ha vuxit fram i ett sammanhang där det inte är önskvärt att diabetes betraktas som funktionsnedsättande. Hjälpmedel låter mycket friskare än vårdmaterial, det får man ju ändå hålla med om. Samtidigt innebär min sjukdom, diabetes typ 1, en funktionsnedsättning. (I Finland klassas den varaktiga invaliditetsgraden vid typ 1-diabetes utan komplikationer till 40%.) Oavsett om jag vill det eller inte är jag beroende av vårdmaterial, inte enbart av hjälpmedel.

Vad säger ni andra, använder ni er av hjälpmedel eller vårdmaterial? Eller något helt annat? Diabetestillbehör? Förbrukningsartiklar? 

Mer om HbA1c

Det där med HbA1c är ganska komplicerat, tycker jag. Inte så att det är någon kärnfysik direkt, det är ju ett medelvärde av blodsockret under de tre senaste månaderna, men det komplicerade ligger i att bara titta på hur HbA1c ser ut. Låt mig illustrera:

Högt blodsocker

Igår hade jag ingen sensor påkopplad, och mätte blodsockret enbart med stick i fingret. Då kan jag mötas av så här roliga värden. 15,9 är ingenting jag gillar att ha i blodsocker, men när jag inte har min CGM kan det gå fort både upp och ner och jag kan inte gasa eller bromsa med insulin och/eller mat – för att jag inte är medveten om på vilken nivå mitt blodsocker ligger.

Givetvis mäter jag blodsockret (vanligen minst 10 gånger per dag när jag inte har sensor) men det hjälper inte på långt när så bra som när jag får larm om vart det är på väg, och kan gira för de tvära kasten. Höga och låga blodsockervärden om vartannat sliter oerhört på kroppen, både i stunden och på långsikt.

Har jag då flera värden på 15, men lika många på 2-3 blir medelvärdet (HbA1c) ändå ganska hyfsat. Och jag får ett ganska bra HbA1c trots att blodsockret kan pendla kraftigt (och trots att jag mår uselt). Att enbart gå efter HbA1c är inget hållbart system, om nu någon skulle få för sig att fråga mig vad jag tycker. Haha! Lite lätt frustrerad och förbaskad här. Men det är min personliga erfarenhet och åsikt och den står jag för.

En osynlig sjukdom

Jag hade verkligen tänkt få någon bild där min pump eller sensor syns när Matilda fotograferade mig. Så blev det inte, för det var svinkallt (omkring -15 grader) ute den dagen, och eftersom såväl jag som insulinet fryser väldigt lätt blev det inga speciellt lättklädda bilder.

Diabetes typ 1

Ändå höll jag på att frysa näsan och fingertopparna av mig när jag strippade ner lite och tog av mig de tjockaste ytterkläderna. Brr vad kallt det var! Pumpen hade jag i tryggt förvar närmast kroppen i ett av mina AnnaPS-linnen, så insulinet tog ingen skada.

Egentligen var det kanske lika bra att det blev så här den här gången. Diabetes typ 1 är ju på många sätt en osynlig sjukdom, och många typ 1-diabetiker har inte ens tillgång till de (synliga) hjälpmedel jag har. Vad fotograferingen är ett tydligt bevis på är att man kan ha en allvarlig kronisk sjukdom men se hur frisk ut som helst på utsidan. Syns inte, finns inte – det är bara bullshit. Syns inte – kan definitivt finnas.

Mäta glukosnivån utan nålar

Hjälpmedlen i blodsockerkampen har blivit allt fler under de senaste tio åren. Framöver ser det också ut att kunna gå framåt på den fronten. Enligt Svenska YLE arbetar ett forskarteam vid Helsingfors universitet med ett fysikaliskt fenomen som ska kunna mäta glukosnivån helt utan nålar.

Själv har jag ju redan min Dexcom, sensorn som mäter vävnadsglukosvärdet, men den går in under huden och kräver ett nålstick, så det här är något nytt som jag välkomnar med öppna armar. Vem vill inte undvika nålstick? Och vem vill inte slippa ha något instucket under huden? Ja, tack!

Diabetestatuering

I det här sammanhanget kan det vara bra att komma ihåg att varken min sensor eller den här nya innovationen mäter sockernivån i blodet, så värdet man ser kommer från kroppens vävnadsvätska och är inte det aktuella blodsockervärdet.

Jag blev förresten glatt överraskad när jag såg att bilden som illustrerar artikeln föreställer en bekant tatuering. En diabetiker som har tatuerat ordet diabetes på handleden, står det. Så konstigt att se sin egen arm så där, och att bli kallad ”en diabetiker” – men samtidigt lite roligt. Det är ju de facto en diabetiker jag är, fast jag inte riktigt identifierar mig med orden. Bilden och artikeln hittas här (klicka på länken för att komma till YLE:s sidor).

Inte utan min CGM

”Det verkar gå så bra för den där Maria. Hon kan ju göra nästan allt trots sin sjukdom.”

Styrketräning

Visst är det en bild jag förmedlar här på bloggen, det vet jag. Att det går att göra nästan vad som helst, trots diabetes typ 1. Och det är både sant – och inte.

Det går att göra nästan vad som helst med diabetes typ 1, men man ska vara medveten om att det ligger mycket jobb bakom att leva som ”vem som helst”. Själv har jag inte alltid befunnit mig i samma situation som jag gör nu beträffande vad jag kan och inte kan göra med min kroniska sjukdom. Det är många faktorer som ligger bakom det, och mycket hänger ihop med de medicinska hjälpmedel och det vårdmaterial jag har nuförtiden. Att springa ett halvmaratonlopp skulle till exempel ha varit helt uteslutet före jag fick min kontinuerliga glukosmätare (CGM).

Att resa till Lund och bo ensam i en främmande stad, utan att känna en kotte, skulle nog inte heller ha varit aktuellt för mig före jag fick min CGM och insulinpump. Jag säger inte att jag inte skulle ha kunnat göra det, men jag skulle nog inte ha känt mig hälften så trygg som jag gör när jag snart ska åka iväg nu, med pump och CGM. Därför gör det mig så förbannad, ledsen och upprörd när jag hör att andra med samma sjukdom som jag inte får samma möjligheter till ett så gott, tryggt och friskt liv som möjligt.

Visst går det bra för mig. Visst kan jag göra nästan allt, trots min typ 1-diabetes. Men inte utan min CGM. Inte utan min insulinpump. Inte utan mina medicinska hjälpmedel. De som borde vara en självklarhet för alla med diabetes typ 1.