Gravid i första och andra trimestern med diabetes typ 1

På olika håll verkar man räkna en graviditets längd på lite olika sätt, och så också de tre trimestrarna, tydligen. Enligt vissa sätt att räkna pågår den första trimestern i veckorna 1-12 och den andra i veckorna 13-24. Om jag väljer att räkna så, har jag passerat även den andra trimestern nu. (Min gravidapp påstår däremot att jag har flera veckor kvar av den andra trimestern, så det verkar som sagt vara lite olika.)

Hur som helst, min upplevelse av de två första trimestrarna ur ett diabetesperspektiv kan kanske vara av intresse för fler, tänkte jag.

gravid med diabetes app (1)

I den första trimestern hade jag störst problem med de många mellanmål jag var tvungen att inta för att inte må pyton. Det var dessutom inte så att jag var sugen på ett kokt ägg eller något annat blodsockervänligt, nej det var allt från rågbröd till rödbetor, inlagd fisk, korvsoppa(!) och glass. Som tur var hittade jag ju Nicks sockerfria glass ungefär vid samma tidpunkt, så där hade jag verkligen tur!

Jag fick också svårigheter med att blodsockret sjönk ganska mycket, speciellt efter frukost, och jag fick sänka basalen (men bara marginellt). Annars var blodsockret hoppigare och mer svårhanterligt än vanligt i första trimestern, men det är oklart om det bara var på grund av hormoner. Förmodligen spelade mellanmålen jag inte var så van vid också in en del. Jag lyckades ändå hålla blodsockret under 7-8 för det allra mesta, med några enstaka toppar upp till 9-10. En sjuhelsikes bedrift, när jag tänker efter!

gravid med diabetes app (2)

Från ungefär vecka 13 började jag må riktigt bra blodsockermässigt, och kände mig nästan som vanligt fram till omkring vecka 21, då jag plötsligt fick högre blodsocker på kvällarna. Jag ändrade lite grann i basalen, men förhållandevis lite. Sen kom en otroligt jobbig period, då jag på bara några veckor fick öka på insulindoserna markant. Jag kände mig närmast insulinresistent, och det är något jag alltid har varit lite rädd för att bli. Ni vet, när blodsockret bara inte vill sjunka fast man sprutar in hur mycket insulin som helst. Otäckt! Jag fläskade verkligen på med insulin för att hålla blodsockret under 7 och jag lyckades nästan hela tiden, men det var fruktansvärt påfrestande. Blodsockerkamp 24/7 – check!

Min resistens kom dessutom på kvällen och natten, och inte på morgonen som det står i medicinsk litteratur att den så ofta gör. Jaja, man vet ju hur individuell den här sjukdomen är, så jag är inte förvånad. Den här perioden var jättejobbig för mig. Nu var basaldoserna uppe i de dubbla och jag mådde ganska uselt psykiskt, trots att jag vet att det är helt normalt. Jag använde insulinpennorna till bolus för att få ner blodsockret snabbare (det brukar även annars vara mitt bästa trick när pumpen inte riktigt hinner med att sänka blodsockret vid måltider).

gravid med diabetes app (3)

Så för bara några dagar sedan fick jag igen sänka basalen lite, och det var som om resistensen släppte en aning. Fortfarande är jag uppe i mycket högre doser än vanligt, och de lär ju stiga ett bra tag ännu så jag försöker vara beredd på att blodsockerkampen blir tyngre snart igen. Det svåraste är nästan att man inte vet överhuvudtaget när det ska vända, så jag är konstant på alerten. Till all lycka har jag min CGM; gud vet hur jag skulle ha klarat det här utan den (antagligen inte alls!).

Jag brukar sällan – eller aldrig – skriva om mitt HbA1c (långtidsblodsockervärde) här, men nu är det kanske på sin plats. När jag gick in i graviditeten hade jag ett HbA1c på 32 mmol/mol. Efter det har jag fått mäta det en gång i månaden, och för varje gång har det sjunkit lite. Sist var det 28 mmol/mol, så jag vet att jag har svinbra värden. Vid ett HbA1c under 60 mmol/mol sägs risken för missbildningar hos barnet vara knappt ökad och under (eller omkring) 48 mmol/mol lär vara vad som rekommenderas för en typ 1-diabetiker före graviditet. Jag är ändå så pass oroligt lagd – speciellt när det gäller mitt barn – att jag mår dåligt av att se blodsockret stiga över 7, och följaktligen korrigerar jag alla värden över 7 nu. Det har lett till de här fina värdena, men ibland frågar jag mig på bekostnad av vad (min sinnesfrid och ro, kanske).

Några månader till bara, sen kommer jag att släppa lite på kontrollen och kanske återgå till att tycka att blodsockervärden under 10 är ok. Återgå till att leva lite också, för det känner jag faktiskt stundtals att jag inte riktigt gör nu – det är att överleva som gäller. Nu kämpar jag så hårt jag kan för mitt barn. Det finns liksom inga andra alternativ för mig.

Mer om HbA1c

Det där med HbA1c är ganska komplicerat, tycker jag. Inte så att det är någon kärnfysik direkt, det är ju ett medelvärde av blodsockret under de tre senaste månaderna, men det komplicerade ligger i att bara titta på hur HbA1c ser ut. Låt mig illustrera:

Högt blodsocker

Igår hade jag ingen sensor påkopplad, och mätte blodsockret enbart med stick i fingret. Då kan jag mötas av så här roliga värden. 15,9 är ingenting jag gillar att ha i blodsocker, men när jag inte har min CGM kan det gå fort både upp och ner och jag kan inte gasa eller bromsa med insulin och/eller mat – för att jag inte är medveten om på vilken nivå mitt blodsocker ligger.

Givetvis mäter jag blodsockret (vanligen minst 10 gånger per dag när jag inte har sensor) men det hjälper inte på långt när så bra som när jag får larm om vart det är på väg, och kan gira för de tvära kasten. Höga och låga blodsockervärden om vartannat sliter oerhört på kroppen, både i stunden och på långsikt.

Har jag då flera värden på 15, men lika många på 2-3 blir medelvärdet (HbA1c) ändå ganska hyfsat. Och jag får ett ganska bra HbA1c trots att blodsockret kan pendla kraftigt (och trots att jag mår uselt). Att enbart gå efter HbA1c är inget hållbart system, om nu någon skulle få för sig att fråga mig vad jag tycker. Haha! Lite lätt frustrerad och förbaskad här. Men det är min personliga erfarenhet och åsikt och den står jag för.

Dyrt med CGM?

Livet går vidare för mig, och så också det eviga kämpandet som är kopplat till min diabetes. Ibland blir jag så trött på det, och situationen hjälps inte direkt upp av att jag inte enbart ska kämpa med mitt blodsocker – jag ska också kämpa för att få det vårdmaterial jag behöver.

Mitt HbA1c (långtidsblodsockervärde) är bra; det har de senaste åren motsvarat ungefär vad en person utan diabetes har, men det ligger så många faktorer bakom det. Dels är det all träning jag gör, dels är det vardagsmotionen och min ganska nitiska inställning till kost, dels är det ett sjujäkla analyserande och funderande kring insulindoser och inställningar. Och så är det min insulinpump, och kanske det viktigaste: min CGM. Min Dexcom G4 mäter kontinuerligt vävnadsglukosvärdet och skickar det till min pump, så jag (med ca 5 minuters fördröjning) kan se vartåt blodsockret är på väg och dessutom får larm om det. Det är helt ovärderligt för mig.

Diabeteslehti

I det senaste numret av Diabetesförbundet i Finlands medlemstidning fanns en artikel där de tre glukosmätningssystemen Dexcom G5, Freestyle Libre och Senseonics Eversense testades. Prisuppgifterna för de olika systemen fick mig att hicka till. Nu har jag visserligen inte Dexcom G5 utan G4 som är lite billigare, men ett sensorpaket med fyra sensorer kostar 370 euro och en sändare 329 euro, enligt tidningens uppgifter. Så. Himla. Dyrt. Tänkte jag. Först.

Diabeteslehti glukosmätning

Men så tänkte jag lite till. Om jag har tillgång till det här vårdmaterialet, som bevisligen bidrar till ett bättre HbA1c (vilket i sig minskar risken för följdsjukdomar) och utifrån mina egna erfarenheter ökar min livskvalitet alldeles enormt, då kanske det i slutändan inte alls blir så mycket dyrare.

För ponera följande:

Jag behandlas med insulinpump och CGM och mår så pass bra att jag orkar jobba och prestera mycket mer än jag gjorde utan det här vårdmaterialet. Jag kan ta mig an förenings- och frivilligarbete och bidra samhälleligt så mycket mer än jag någonsin har orkat tidigare. Jag är en betydligt trevligare och piggare person privat och jag håller mig friskare och slipper följdsjukdomar så jag på sikt kan vara kvar i arbetslivet längre. Istället för att gå runt med en ständig trötthet, oro över risk för hypoglykemi, minskad livskvalitet och kanske följdsjukdomar som leder till att jag inte kan jobba. Om jag får njurproblem eller nedsatt syn (vilket är vanliga följdsjukdomar för typ 1-diabetiker) blir jag snabbt så mycket dyrare för samhället än preventiv vård i form av kontinuerlig blodsockermätning någonsin är.

Ibland blir jag så trött på att känna mig som en kostnadspost i någon kalkyl. Det är som om jag straffas för att jag tar hand om mig själv; jag sköter mig för bra för att prioriteras. Jag betalar gladeligen skatt, jag vill hålla mig i form så länge som möjligt och jag har en massa att bidra med yrkesmässigt och privat. Kan jag bara få göra det? Tack.

Den näst bästa julklappen

Jag är fortfarande vid liv efter läkarbesöket i måndags! Direkt efteråt gick jag till universitetet på forskarseminarium och där blev jag kvar i dagarna två. Pust nu känns hjärnan helt urblåst! Dagarna avrundades med fakultetens julfest och ovanpå den folkloristikens och religionsvetenskapens gemensamma julfest, så nu har det verkligen varit full rulle från arla morgon till sen kväll.

Julpapper

Hos läkaren fick jag den näst bästa julklappen* någonsin, nämligen en bekräftelse på att mitt HbA1c har hållit sig på samma nivå, och att allt i övrigt ser bra ut med min hälsa. Vilken lättnad! Jag är alltid lika nervös inför läkarbesöken. Jag oroar mig för att något ska vara fel med min kropp, att läkaren ska säga att jag inte får ha kvar min pump eller sensor och annat liknande. Men nu är det över och det är ett halvt år till nästa gång. Fy farao så skönt!

*Den bästa julklappen? En fungerande bukspottskörtel såklart!

Årets sista läkarbesök

Så var det dags för årets sista läkarbesök på endokrinologiska mottagningen för min del. Skönt att få det överstökat före jul. Läkarbesöken hör som bekant inte till mina favoriter.

Läkarbesök

Den här gången har jag sluppit gå till laboratoriet på blodprov före. HbA1c ska mätas på plats, med ett stick i fingret. Jag har hört att den metoden kanske inte är lika tillförlitlig som blodprovsmätningen, är det någon som känner till mer om det?

För min del känns det okej även om det inte skulle vara helt korrekt – bara värdet är någorlunda ditåt. Jag vet ju ändå hur mina blodsockerkurvor har sett ut för det mesta tack vare min CGM, så HbA1c är mer en bekräftelse på det.