Usla kort på hand

Idag hade jag egentligen tänkt skriva ett inlägg om hur man får lära sig att spela med de kort man blir tilldelad i livets kortspel. Något lite hurtfriskt om hur alla har olika kort på hand, och får göra sitt bästa med dem. Spela med i livets poker och lära sig leva med det man har fått. Vara tacksam för det man har. Jaja, ni vet.

Men så har jag precis haft några överjävliga dagar med min diabetes, och jag känner bara ”nej!”. Jag orkar inte vara tacksam för något med den här skitsjukdomen, inte just nu. Varför fick just jag de här usla korten? Jag vill inte spela med dem! Det är orättvist!

Blodsockerkurva Animas vibe

En dag (ellar ja, natt) då jag vann blodsockerkampen och fick en ”normal” blodsockerkurva hela tolv timmar. Det händer inte varje dag. 

Ibland känns det som om min typ 1-diabetes är värst i världen. Jag tittar på andra diabetiker, som verkar kunna äta och träna och göra vad de vill*, medan mitt blodsocker åker bergochdalbana om jag inte är extremt strikt och planerar allt in i minsta detalj. Det är orättvist, det är vad det är!

Och ibland måste man få tycka så. Det kan uppfattas som att jag klagar, och det är helt korrekt. Jag klagar så in i vassen på den här skitsjukdomen och de här usla korten jag har fått. Ibland behövs det. För att det faktiskt är usla kort man har på hand när man har diabetes typ 1.

*Jag fattar också att det sällan är så, det kan bara se ut så ibland.

Imorgon: Drömmarnas motionsdag

För tredje året i rad deltar Diabetesföreningen i Åboland i Drömmarnas motionsdag/Unelmien liikuntapäivä. I år infaller den 10 maj på Kristi himmelsfärdsdag, och eftersom det är en ledig dag är det väl ett ypperligt tillfälle att komma och träna!

Unelmien liikuntapäivä

I år fick de 100 första anmälda till Drömmarnas motionsdag varsin t-skjorta till den som håller i träningen. Håll alltså utkik efter mig iklädd denna imorgon!

Vi träffas vid cykelställningarna vid busstationen i Pargas centralpark imorgon kl. 18.00. Vem som helst kan delta och evenemanget passar alla åldrar. Kom med och rör på dig och ha roligt tillsammans med oss! Man behöver varken ha diabetes eller vara medlem i föreningen för att få vara med. Här (klick!) hittas lite mer information om evenemanget.

Drömmarnas motionsdag

Vi är med! Är du?

Här kommer alla känslorna

Vad jag bara skulle vilja skrika ut allt! Berätta min historia, så som jag har upplevt den. Just nu känner jag ett enormt behov av att få uttrycka mig, men det här är inte rätt forum. I ett tidigt skede bestämde jag mig för att den här bloggen bara ska handla om diabetes, och att jag ska försöka att inte skriva något i affekt. (Det senare har jag väl lyckats så där med. Ett och annat mer emotionellt laddat inlägg har det nog blivit genom åren.)

Det är så många känslor som tumlar runt i kroppen just nu. Under en relativt kort tid har jag gått från enorm lycka, förväntan och hopp till oro, förtvivlan och sorg. Som i Per Gessles gamla låt Här kommer alla känslorna på en och samma gång. Boom! Deal with it!

Jag skulle kunna skriva en hel del om den diabetesrelaterade delen av allt. Om bemötandet av diabetesteamet (som jag i efterhand mer och mer inser att jag är fruktansvärt besviken på), om blodsockerbergochdalbanan och kampen med den fysiska delen. Om hur det psykiska har påverkat min autoimmuna sjukdom, och om hur jag har (försökt) hantera min typ 1-diabetes mitt i allt det här. Jag tror att det kunde hjälpa andra med diabetes typ 1 som hamnar i samma situation; jag vet att det hade hjälpt mig när jag var mitt inne i det.

En dag kanske jag skriver om det. När känslorna inte svallar så mycket. När det känns som om jag kan blicka tillbaka på det som har hänt utan att gå sönder varje gång. Den dagen ska väl komma. Någon gång. Kanske.

Sönder

Äntligen fler sensorer

Om man ska se någonting positivt i det jag har gått igenom (och det ska man väl alltid försöka göra?) så är det att jag numera äntligen prioriteras gällande Dexcom-sensorer. Äntligen, säger jag! Det var sannerligen inte en dag för tidigt!

Dexcom G4

Tidigare har jag haft läkarremiss på en sensor per månad. Dexcom 64-sensorerna är godkända för användning en vecka, men kan startas om så de kan hålla ungefär två, tre veckor. Det här innebär att jag har haft det ganska knapert med sensorer, så knapert att jag till och med har uppsökt den svarta marknaden (men det talar vi inte högt om). Helt oacceptabelt att man som typ 1-diabetiker ska förvägras vårdmaterial för att kunna ta hand om sig på bästa sätt i dagens Finland, men så har det varit.

Nu prioriteras jag äntligen. Framöver ska jag få två sensorer per månad. Inte för att det jag har gått igenom initialt hade något med min diabetes att göra, men det har påverkat – och påverkar fortfarande – mitt blodsocker, och jag är jättetacksam över att jag sent omsider får så många sensorer jag behöver.

Fokusera på det positiva

När ska man ”rycka upp sig”? Tvinga sig upp ur någonting mörkt, sorgligt och ledsamt? När har man sörjt tillräckligt? Det finns nog inga svar på det, men jag tänker att när det överhuvudtaget känns möjligt att ”rycka upp sig”, då kan man börja försöka. Jag börjar med att fokusera på det positiva som livet trots allt för med sig. Som:

Blåsippor

Blåsipporna (igen!). Eller egentligen naturen i stort – nog är det ju hoppingivande att se den vakna till liv igen på våren. Fåglarna, ljuset, värmen. Så efterlängtat.

Familj

Familj och vänner som finns där när man behöver dem. Störst och finast av allt. Behöver man säga mer om det? Nej. (Bilden är från i vintras, när isen ännu låg i viken.)

Lax i ugn

God mat. Ibland (helst) blodsockervänlig, ibland sånt som själen efterfrågar. Det är okej just nu. Bestämmer jag.

Mizuno Wave Rider 21

Småningom, småningom blicka framåt. Det finns lopp att springa, i nya löparskor. En liten, materiell tröst. Bara kroppen och själen hinner ikapp. Tids nog.

^z*#x/q blodsocker!

Det borde ha varit väntat – det var väntat – men ändå är jag så besviken på mitt blodsocker just nu. Helt oregerligt! ^z*#x/q blodsocker!* Jag antar att det är så för alla människor efter ingrepp och hormonella förändringar i kroppen, men det blir så irriterande tydligt för en typ 1-diabetiker som måste agera bukspottskörtel ovanpå allt annat. Jag orkar inte!

Hortensia

Min blodsockerkurva just nu gör ingen människa glad, så därför skippar jag en bild på den. Istället tar vi en uppiggande bild på ”krya på dig”-blomman jag har fått. Så fin hortensia, i en av mina favoritnyanser. (Allt i blått går alltid hem här.)

Hortensia katt

*Infoga valfri svordom – gärna den grövsta du kan – så börjar vi närma oss hur jag känner för mitt blodsocker just nu.

Checka ut från kroppen

Det finns vissa dagar i en typ 1-diabetikers liv då man önskar att man bara kunde checka ut från kroppen. Säga ”adjöken, nu får du klara dig själv ett tag så ses vi när du är lite vänligare mot mig”. Till exempel under bergochdalbane-dagarna. Då skulle jag ge ganska mycket för att få checka ut ett tag.

Men även om diabetes kan ge fysiska symptom, finns det åtminstone en positiv sak med eländet; man får inte värk av sjukdomen. Följdsjukdomar och komplikationer kan bidra med allehanda fanskap, men grundsjukdomen är inget man går omkring och dras med värk av. Alltid något.

Just nu önskar jag mycket att jag kunde checka ut från min kropp ett tag. Ta ett flyg någonstans där det är varmare och låta kroppen lida i sin ensamhet. Återvända när allt är över. Men det går inte. Såklart går det inte, lika lite som det går att checka ut från blodsockerkampen – någonsin. Det är bara att härda ut, och hoppas på bättre tider.

20180424_135749.jpg

Jag förstår att det blir lite kryptiskt när jag skriver om värk och sjukdom utan att säga vad det gäller. Det enda jag kan berätta är att det jag går igenom just nu inte har någonting med min diabetes att göra, och inte på något sätt beror på den. Däremot påverkar allt som drabbar min kropp också min autoimmuna sjukdom och blodsockret.

På den avdelning jag har besökt fick jag fylla i en blankett om min hälsa och allmäntillstånd, och där blev det tydligt att de inte har så mycket samarbete med den endokrinologiska avdelningen eftersom terminologin inte riktigt har hängt med i svängarna. Man kunde kryssa för ”Sokeritauti”, alltså ”Sockersjuka”, och om den behandlas med insulin, tabletter eller diet. Hallå! Vi skriver 2018 och Det Stora Sjukhuset talar fortfarande om ”Sockersjuka”! Jag skrev givetvis Diabetes typ 1 i formuläret, och drog en djup suck.

Däremot kan jag verkligen inte klaga på bemötandet på den här avdelningen, jag som annars är ganska snabb med att notera ”förbättringsmöjligheter” i sjukvården. Läkare och sköterskor, ja hela bunten, var inkännande, förstående och trevliga, och det har faktiskt gjort hela den här hemska situationen åtminstone lite lättare.