Gravidstatus – full jour dygnet runt

Utöver att jag har diabetes typ 1 har jag mått förvånansvärt bra under den här graviditeten. Eller, det är klart att jag har haft mina besvär, men inget allvarligt. I första trimestern mådde jag illa, men det gick om bara jag åt, så jag åt väldigt ofta (vilket i sig förde med sig en del bekymmer blodsockermässigt, men det är en annan historia).

Min största utmaning hittills har faktiskt varit just min autoimmuna diabetes. Det vill inte säga lite, men jag är oerhört glad för att jag inte har haft en massa graviditetskrämpor utöver blodsockerkampen. Enstaka sammandragningar och besvär med urinvägarna har jag haft, och tröttheten har periodvis varit rent förlamande, men det hör väl till. Jag antar att tröttheten också kommer ifrån att det är så mycket jobb med blodsockret – om jag vanligen brukar säga att diabetes typ 1 är ett heltidsjobb är det liksom full jour dygnet runt nu.

Gravidmage

Annars är det som sagt mest den mentala biten jag har svårast med. Jag har så många hjärnspöken, en del som jag inte hade en aning om att var så stora förrän jag stod inför dem. De flesta är kopplade till min diabetes och sådant jag har upplevt och fått höra i samband med den, tyvärr. Men så sjutton heller att jag ska låta den här sjukdomen förstöra för mig, aldrig! Det är jobba mot, jobba mot de dumma tankarna som gäller!

Jag är ganska obekväm inför att posera med magen, men en gravidmage i vecka 23 (22+5) ska jag väl kunna bjuda på. Jag lär ha en ganska liten mage, men jag har ändå blivit tvungen att ta mitt justerbara SpiBelt i bruk istället för FlipBelt att förvara insulinpumpen i. Det är tur att det finns alternativ!

En stressig jul

Nog blev det en stabil jul för mig alltid, men samtidigt en väldigt stressig sådan. Jag vet inte om jag har uttyckt det så tydligt här, men jag kan bli extremt stressad över höga blodsockervärden (”följdsjukdomar, följdsjukdomar, följdsjukdomar!” ekar i mitt huvud). Följaktligen är jag – tyvärr – inte mitt soligaste jag när blodsockret stiger. Att dessutom veta att mitt blodsocker påverkar mitt barn just nu gör oron närmast olidlig stundtals.

Så här långt i graviditeten har jag nästan bara behövt sänka insulindoserna, vilket är vanligt i början av en graviditet. I andra trimestern börjar insulinbehovet öka, för att mot slutet kunna vara dubbelt eller tredubbelt jämfört med innan. Det här gäller både diabetiker och icke-diabetiker, eftersom en graviditet i sig är diabetogen. Insulin är ett anabolt hormon, som behövs för tillväxten av fostret och mamman.

Blodsockerkurva Dexcom G4

Jag vet ju allt det här. Jag vet det. Men ändå! Herrejösses vad jobbigt jag tycker att det är! Om jag för bara några månader, ja till och med bara några veckor sen hade en hormonellt lugn period med ett väl samarbetande blodsocker, är jag nu halvvägs nere i helvetesgapet blodsockermässigt, känns det som. Jag har fått höja doserna i mitt tycke markant, och för tillfället går jag omkring med en temporär basal på +50% för att hålla blodsockret innanför marginalerna. Jag vill ju så gärna ha det under 7-8 som en frisk person, men det är otroligt svårt. Korrigera, korrigera, korrigera med insulin så fort det börjar stiga – det är min vardag just nu.

Jag anstränger mig för att hålla igång insulinkänsligheten så gott jag kan, men hormoner rår jag inte på. Jag försöker tänka att det är en kort period, och att jag gör mitt bästa. Om någon har goda råd gällande hur man tar sig igenom den här perioden med förståndet i behåll tar jag gärna emot dem. Att dela blodsocker med mitt ofödda barn kan nämligen vara något av det svåraste jag har gjort, någonsin.

För din skull

Visst är det så att den sorgliga historien jag berättade i förrgår inte slutade där. Eller på sätt och vis gjorde den ju det, men efter den påbörjades ett nytt kapitel. En ny historia tog sin början.

Gravid med diabetes typ 1

För visst är det så, som vissa av Att vara ettas läsare redan har anat. Visst är det inte bara för min egen skull jag har fortsatt kämpa så hårt med blodsockret den senaste tiden.

Det är också för det lilla hjärtat som slår inuti mig, och som jag från första stund kände att jag skulle göra vad som helst för. Det är för din skull, mitt lilla barn. För dig som lever och växer och sparkar i min mage. För din skull tar jag alla blodsockerkamper i världen. Och jag hoppas, hoppas, hoppas att den här historien ska bli en med ett lyckligt slut. När blåsipporna blommar igen, då hoppas jag få hålla mitt lilla barn i mina armar.

Gravid med diabetes

Att drabbas av ett missfall

Hur berättar man en sådan här historia? Skulle jag ha gjort det i våras, när allt hände, skulle den ha sett helt annorlunda ut jämfört med hur den gör nu. Det finns så mycket att säga, så många känslor som döljer sig bakom det stora att först få veta att man ska bli förälder, och sedan – helt plötsligt – bli ifråntagen det.

Att drabbas av ett missfall.

Den som någon gång har önskat barn, och sedan sett ett plus på den där stickan, den vet hur det kan kännas. För mig var den första känslan ”kära kropp”. Efter allt du har gått igenom med den ständiga följeslagaren diabetes typ 1; trots min relativt höga ålder, trots en massa andra faktorer, lyckas du ändå bli gravid på första försöket. Kära kropp! Den andra känslan var ”jag ska bli mamma”. Jag ska faktiskt bli mamma! En helt otrolig, svindlande tanke och känsla.

Graviditetstest

Jag mådde relativt bra i början. Tröttheten var visserligen förlamande, och illamåendet kom och gick, men värst var oron över blodsockret. I efterhand har jag insett att jag hade väldigt bra blodsockervärden. De steg sällan över 7, och faktum är att blodsockret var ganska lätthanterligt rent hormonellt. Men där och då kändes blodsockerkampen fruktansvärt svår. Jag gjorde verkligen allt och lite till – allt som stod i min makt – för att ta hand om mig och min kropp på bästa sätt.

Eftersom jag har diabetes typ 1 (nähe, det visste ni inte va – höhö) blev vi inbokade på ett tidigt ultraljud i vecka 8. Jag mådde fortsatt ganska bra och hade inga smärtor eller blödningar. Vi såg fram emot att se ett tickande hjärta, även om jag oroade mig för att fostret skulle ha skador på grund av min diabetes, trots mina väldigt fina värden.

Gravid blodsockerkurva

Men man vet att allt inte står rätt till när man ligger i gynekologstolen och en läkare börjar föra ultraljudsapparaten hit och dit, liksom letande efter något. ”Här har vi gulesäcken”, ”slemhinnan ser bra ut”, men var är barnet? Var är barnet? ”Det är så tidigt, ibland syns ingenting så här tidigt i en graviditet”, sa de. ”Kom tillbaka om en vecka så kollar vi igen, då kan det se annorlunda ut.”

Men barnet var inte där. Det hade aldrig varit där, skulle det visa sig. Vi hade drabbats av en ofostrig graviditet, som dessutom inte hade resulterat i ett spontant missfall, utan som gick under kategorin missed abortion. Jag var gravid, men det fanns aldrig något foster, alternativt hade det tillbakabildats i ett tidigt skede.

Nu följde en jobbig period. Dels blodsockermässigt, dels givetvis både fysiskt och psykiskt på alla andra tänkbara sätt. Jag blev tvungen att genomgå en medicinsk abort, och ingen kunde riktigt säga hur kroppen skulle reagera. Till all lycka ställde jag frågan i en diabetesgrupp för gravida, och fick svaret att blodsockret kan bli lågt i samband med utdrivningen, vilket mitt mycket riktigt blev. Om jag minns rätt låg mitt blodsocker på 4 när jag var tvungen att starta missfallet, vilket jag gjorde själv hemma med hjälp av cytotec-tabletter. Jag hade en person med mig som kollade mitt blodsocker och hjälpte mig vid behov. Det finns mycket att säga om det här också, men den här gången nöjer jag mig med att konstatera att blodsockret blev lågt, men aldrig allvarligt lågt för min del.

Något jag var väldigt besviken på var bemötandet från diabetesteamet i samband med allt det här. Direkt efter det första ultraljudet blev vi slussade till diabetesläkaren och -sköterskan, som glatt kommenderade mig upp på vågen och började diskutera blodsockervärden och insulindoser. ”Vi har precis fått veta att jag kanske inte är gravid!” ville jag skrika, och jag sa nog något ditåt också men ingen tog notis om det. Förmodligen var jag i chock efter beskedet och reagerade ännu kraftigare än jag skulle ha gjort annars, men det var verkligen bara min diabetes och siffrorna som låg i fokus där. Inget holistiskt synsätt eller bemötande, direkt. Jag gick därifrån med en lapp med texten ”Boka tid till diabetesläkaren nästa gång om graviditeten fortsatt är positiv” och tårarna brännande bakom ögonlocken. Om graviditeten är positiv – det är något av det värsta jag kunde höra i det skedet tror jag, när det handlade om mitt barn och inte något så kliniskt som en graviditet som kan vara positiv eller negativ.

Positivt graviditetstest

Resten vet ni, mer eller mindre. Jag piskade kroppen, åt antiinflammatoriskt, och funderade över hur mycket man får sörja ett så här tidigt missfall. Jag hann ju inte vara gravid så länge, bara knappt 10 veckor sammanlagt, men förlusten var ändå så stor. Jag var bitter på min kropp som lurade mig så, trots att jag rent intellektuellt vet att den inte gjorde något fel. Och så var jag förstås fruktansvärt ledsen. Förmodligen för att det också var en identitetsförlust. Det var inte bara barnet som aldrig fanns jag gick miste om, jag gick också miste om att bli mamma. Men livet gick vidare, som man brukar säga. Sakta men säkert.

Nu, nästan 8 månader senare, känns det här fortfarande som något av det svåraste jag har gått igenom i vuxen ålder. Därför har jag valt att stänga kommentarsfältet till det här inlägget. Jag är inte ute efter medlidande, utan vill bara dela min historia. Förhoppningsvis kan den hjälpa någon annan i en liknande situation någon gång. Om du behöver komma i kontakt med mig kan du mejla mig på attvaraetta@gmail.com.

Mina värsta stunder och att bli gravid med diabetes typ 1

Idag tänkte jag börja svara på era frågor i frågestunden. Jag betar av frågorna uppifrån ner i den ordning de ställdes, i några olika inlägg, och idag kommer mitt svar på de två första frågorna. Okej? Anna ställde den första frågan, som lyder så här:

Jag undrar vilka dina värsta stunder med din diabetes har varit? Någonting nån sagt/gjort eller någon händelse eller både ock?

För mig har några av de värsta stunderna i mitt liv med diabetes typ 1 varit i samband med hypoglykemier, alltså riktigt låga blodsockervärden. Jag har haft ett otal sådana genom åren, men bara några få riktigt allvarliga. Jag kommer speciellt ihåg en gång, då jag började känna mig låg nästan direkt efter att jag hade ätit, och hade mycket aktivt måltidsinsulin i kroppen (det var på den tiden jag ännu hade sprutor, och inte hade fått CGM).

Jag var ensam hemma, och började stoppa i mig russin, men paniken steg när jag märkte att det inte hjälpte alls – insulinmängden jag hade i kroppen var så stor och blodsockersänkningen var redan så kraftig. Den känslan är svår att förmedla, men den gången var det faktiskt någonting som jag tror kan liknas vid ren dödsångest. Jag panikåt russin, grät, kallsvettades floder och trodde att det var för sent; att jag skulle bli medvetslös innan blodsockret hann stiga. Det var några minuter i mitt liv som jag hoppas att jag aldrig mer behöver uppleva, och det var nog något av det värsta jag har varit med om med min diabetes, faktiskt.

Förutom den här upplevelsen har jag varit med om flera liknande, men jag har till all lycka oftast haft hjärnan med mig så pass att jag har förstått att jag måste äta. För en diabetiker med lågt blodsocker fungerar det logiska tänkandet inte alltid som det ska, och jag kan ibland bli förvånad efteråt över hur jag har reagerat i stunden. När jag var yngre kommer jag ihåg att jag satt vid köksbordet och skrattade och grät omvartannat medan jag proppade i mig kolhydrater för att höja blodsockret, allt medan mina föräldrar och min bror oroligt stod bredvid och sa åt mig att äta. ”Ät, Maria, ät!”.

Jag börjar ofta gråta eller skratta okontrollerat när jag har riktigt lågt blodsocker, och många talar om att diabetiker med hypoglykemi beter sig som om de skulle vara berusade, vilket jag tror stämmer väl in på mig. Jag kan också tappa förmågan att kontrollera kroppen, och börja gå vingligt vid alarmerande lågt blodsocker. Oerhört viktigt för sjukvårdspersonal och polis och alla andra att veta, ifall man stöter på en diabetiker som beter sig ”konstigt”. Det kan vara lågt blodsocker, som måste vårdas med någonting som höjer blodsockret, någonting sött.

imgp2258

Nästa fråga, också av Anna, lyder så här:

Hur ser du på att skaffa barn när du har D1?

I all enkelhet ser jag på det så här: Det är inte omöjligt, men väldigt komplicerat. Själv är jag oerhört färgad av mina tidigare upplevelser, och av alla år då jag fick höra från sjukvårdens sida att en graviditet är förknippad med stora faror för både mig och mitt barn, ifall jag blir gravid. Så är det ju också, men i dagens läge går det för det mesta bra att bli mamma även om man har diabetes typ 1. Man blir kontrollerad noga och ofta under hela graviditeten för att allt ska gå så bra som möjligt för alla parter. Mina hjärnspöken är kanske just det, hjärnspöken, men de finns där som en psykisk belastning vid tankar på en eventuell graviditet, det kan jag inte sticka under stol med.

Mina tankar kring att skaffa barn fast jag har diabetes typ 1 är således att min diabetes inte är ett hinder, men det är klart att det är en faktor som påverkar – allt annat vore lögn att påstå. Jag tror också att en graviditet för en typ 1-diabetiker kräver stor förståelse och engagemang från ens partner, inte bara på grund av den fysiska belastningen en graviditet innebär för en typ 1:a, utan också för den psykiska.

imgp4926

Ungefär så. Vi fortsätter med svar på frågorna imorgon, titta in igen då!