Träning i tredje trimestern

Ni kan ju säkert gissa hur det går med träningen för mig nu i tredje trimestern, när bara vardagssysslorna och hundpromenaderna känns som träningspass i sig. Följaktligen har jag så gott som skippat all konditionsträning, och försöker nöja mig med att tänka att promenader räcker mer än väl för att täcka den biten nu.

Det går ganska bra för mig att promenera fortfarande, bara jag inte går jättelånga sträckor. Några kilometer i taget går finfint, men bär jag på något samtidigt kommer sammandragningarna som ett brev på posten.

Isgata

Springa skulle heller inte komma på fråga nu, när vägarna är rena isgatorna här. (Ebba bryr sig inte om det, dock. Jag fattar inte att en 11-årig hund fortfarande kan ha så mycket energi! Fullt ös jämt bara.)

Annars försöker jag komma iväg till gymmet två gånger i veckan. Där kör jag mitt gravidträningsprogram, som bland annat inkluderar en del benpress, tåhävningar, höftlyft, lite benböj och olika rodd -och armövningar. Anpassat enligt dagsform, givetvis.

Februarisol

Yoga försöker jag också orka med, för jag vet hur bra kroppen mår av det. Tillsammans med en hel del meditation och andningsövningar visualiserar jag också barnet och förlossningen. Det slutar nästan alltid med att jag bölar, för att jag är så tacksam över att få gå igenom det här. Det har aldrig varit någon självklarhet för mig att få bära ett barn och vara gravid. Att jag nu får göra det, och att vi båda två mår bra, känns faktiskt nästan för otroligt för att vara sant.

Seg, segare, segast

I tredje trimestern upplever jag verkligen att mitt blodsocker är seeegt. Och det är egentligen ganska bra, för det innebär att det inte blir så många tvära kast, varken upp eller ner.

Dexcom G4 Blodsockerkurva

Det är väl antagligen insulinresistensen som bidrar, för om blodsockret är lite högre är det också svårare än vanligt att få ner det. Jag måste ofta ta till både bolus och basal för att det ska sjunka. Ibland använder jag insulinpennor också.

Nu, i vecka 31, har jag ändå inte behövt öka på basaldoserna på ett bra tag. Efter den stora höjningen vid jul har jag faktiskt bara justerat minimalt, och just nu är doserna inte riktigt de dubbla jämfört med före graviditeten. Jag var ju så rädd för att hamna på en trippel höjning (eller ännu mer), men det kanske aldrig behöver gå så långt med tanke på att slutet av graviditeten redan hägrar – om än fortfarande någonstans i horisonten.

Någon annan som är seg är jag själv. Jösses alltså! De allra mest vardagliga ting, som att ta sig till jobbet, handla, laga mat och gå ut med hunden känns nästan övermäktiga just nu. I skrivande stund har jag bara en månad kvar tills min mammaledighet börjar, så jag siktar på att hålla ut tills dess. (Och vila en massa mellan varven!)

Läkarbesök och kostnader

Nu ska mina läkarbesök börja trappas upp, så att jag från att ha gått en gång i månaden går om tre veckor nästa gång. Jag betalar samma summa för besöket hos endokrinologerna som för ultraljudet och undersökningen av barnet.

Förra året var summan 36,90 euro och i år har den höjts till 41,20 euro per gång. Det är alltså vad jag som typ 1-diabetiker betalar ur min egen ficka för specialistvården under graviditeten. Den vanliga mödrarådgivningen betalar jag ingenting för, vilket ju nog är en enorm förmån när man tänker efter. Tänk att som blivande mamma (och pappa) få den servicen gratis!

Moderskapsförpackning 2018

Något som vi också får i Finland är den berömda moderskapsförpackningen. Man kan välja mellan den eller en summa på 170 euro i moderskapsunderstöd. För mig var valet självklart; det finns så mycket kläder och saker i lådan att jag skulle välja den framom pengarna alla gånger.

Åkpåse mammalådan

Bland overaller, sängkläder, badhanddukar, skedar och en massa kläder var min favorit i lådan nog ändå sovpåsen. Den satt ju som en smäck i vagnen, välmatchad tillsammans med filten som blivande mormor har stickat och ugglemobilen som jag har virkat.

Respekt för magsjuka

Alltså fy för den lede! Virus med förleden noro- verkar härja lite här och där, och än den ena, än den andra däckas av magsjukan. Själv kände jag ett konstigt ihållande magknip häromnatten, och bestämde mig för att stanna hemma från jobbet nästa dag för säkerhets skull. En fördel med min diabetes är ju dessutom att jag – oftast – märker på blodsockret när något inte står rätt till i kroppen, och så var det den här gången också.

Magsjuka

Jag tror att det trots allt var falskt alarm, eftersom jag inte fick några fler symptom än ett lite högre blodsocker och ont i magen. Gravid som jag ju är pågår det en hel del i magregionen, så det är svårt att säga vad som beror på en växande och bökande bebis och vad som eventuellt är något annat.

I vilket fall som helst är jag som vanligt livrädd för att drabbas av magsjuka, och förstås ännu mer nu med ett barn i magen. Jag försöker tvätta händerna med tvål och vatten varje gång jag har rört mig bland folk, och faktum är att jag faktiskt har undvikit folksamlingar och potentiella smittohärdar (t.ex. barnkalas) under hela graviditeten. För en normalfrisk person är en magsjuka jobbig, men för en typ 1-diabetiker – och dessutom en gravid sådan – kan det bli riktigt allvarligt.

Alcogel

Förutom god handhygien finns det väl tyvärr inte så mycket man kan göra för att undvika magsjuka. Mer än att önska att folk skulle respektera andra och stanna hemma ett eller helst två dygn efter att de (eller någon i deras familj) har haft magsjuka. Själv sjukanmälde jag mig en dag och jobbade på distans nästa, fast jag så här i efterhand är nästan säker på att det inte var något annat än den växande magen som gjorde sig påmind genom att trappa upp graden av graviditetskrämpor lite till.

Fett och gott

Det är lite kontroversiellt det här med fett. Det finns förvisso gott fett, och mindre gott sådant. Och en hel massa åsikter och riktlinjer kring hur mycket man ska inta av det ena och det andra. Jag nöjer mig med att säga som jag brukar: jag prioriterar alltid blodsockervänligt. Ibland är det ganska fett, men hellre det än sött – för min del.

Chokladkräm (3)

I tredje trimestern känns det som om jag igen har fått dille på vissa saker (värst var det i början av graviditeten). Nu är jag plötsligt väldigt sugen på choklad, och allra helst chokladkräm. Sån som mormor brukade laga när jag var liten. Just det receptet skulle jag inte följa nu, eftersom det mest innehåller mjölk och socker, men det finns väl blodsockervänligare varianter!

Chokladkräm (4)

Jag blandade ihop äggulor, grädde, stevia och kakao i en kastrull. Lät det sjuda tills röran antog en lite krämigare konsistens. Rörde ner smör och ställde att svalna. Mycket enkelt.

Chokladkräm (1)

Smaken var inte som mormors kräm, men det dög mer än väl för att stilla mitt sug efter chokladkräm. Väldigt fett – och inte vidare nyttigt på något sätt – men gott.

Kebabtallrik med zucchini

Före chokladkrämen åt jag en modifierad kebabtallrik som Patric gjorde. Han brukar laga egen kebab av malet kött, och den här hamnade i en låda med zucchini, tomater, riven ost och jalapeno. Hur mumsigt som helst! Serveras gärna med en klick turkisk yoghurt, och förstås färska grönsaker.

Spy galla

Somliga dagar, alltså. Ni vet de där när det känns som om allt är emot en, och minsta lilla motgång räcker för att man ska vilja dra något gammalt över sig och aldrig kasta av sig det igen. Då kan det vara bra att ha en blogg, där man kan spy lite galla ibland.

Born 2019 blodsockerkurva

Gränsvärdena är inställda på 3,5 och 6,7.

Jag tycker att det känns som om alla känslostämningar är gånger tusen under graviditeten. Någon säger en endaste liten negativ sak, och jag fastnar i den och ältar i det oändliga. Som igår, när jag var till sjukhuset för att kolla upp mig och den lilla. Allt såg bra ut; barnet ligger i mitten av normalkurvan gällande tillväxten och ultraljudet visade att allt ser perfekt ut med måendet i magen. Själv mår jag ”gravidbra”, alltså inga konstigheter förutom vissa graviditetsrelaterade småkrämpor (känningar i ryggen, blodtrycksfall, kramper i benen och sånt trevligt som ju hör till, men som inte är allvarliga på något sätt).

Ändå måste det påpekas av endokrinologerna* att jag har blodsockervärden under 4 ibland. Och det är ju inte bra! Nej, för de ska ju vara mellan 4 och 7 (max 8). Jovisst, jag vet. Men jag vet också hur förbaskat svårt det är att hålla dem inom de här snäva marginalerna. Jag klarar det inte utan att gå under 4 ibland (och över 7-8 ibland också, men det är mer sällan).

Och jag blir så trött på att det alltid ska hittas något att klanka ner på. Höga värden är definitivt inte bra, men låga värden är inte heller bra för att barnets hjärna behöver socker och energi nu. Jag vet hur det ligger till, men jag gör mitt bästa och jag skulle verkligen behöva få lite mer förståelse för det arbete jag faktiskt gör. Det kanske finns någon som mår bra av att få ”konstruktiv” kritik i den här formen, men jag är sannerligen inte den personen. Just nu skulle jag bara behöva få pepp och stärkande ord för att orka.

Born 2019 (1)

Definitivt begränsad upplaga på denna!

Mental pepp får jag inte från endokrinologerna – det är ett som är säkert. Istället söker jag den på annat håll. Och försöker hämta den från styrkan jag själv besitter inombords. Med fokus på den lilla och det fina som förhoppningsvis ska komma lite senare.

*Läkarna gör säkert sitt bästa, och de är säkert duktiga, men som sagt: jag är lite känsligare än vanligt just nu. Jag vet att jag inte borde ta åt mig så mycket, men säg det till gravidhormonerna.

Gravidresan

Vilken resa det är att vänta barn, ändå. Samtidigt som det känns som om tiden står still går den otroligt fort. Allt är så abstrakt och drömmigt på något sätt (eller så är det för att jag börjar vara så djupt inne i den berömda gravidbubblan nu).

skötbord (1)

Just nu sitter jag och filar på en text som kommer att publiceras i ett helt annat forum*, längre fram. Om gravidresan, och det här med att vänta barn med diabetes typ 1. För det är verkligen en resa. Den är stundtals jobbig och till och med lite hemsk, men stundtals också så himla vacker. Och jag skulle verkligen, verkligen unna alla som vill gå igenom den att få göra det.

skötbord (2)

För fast det är tungt ibland, och fast blodsockerkampen kan vara helvetisk, så känner jag ändå redan att jag kommer att se tillbaka på den här tiden som något av det finaste jag har varit med om. (Påminn mig om det när jag klagar som mest och mår som sämst, haha!)

*Självklart berättar jag när och var ni kan läsa texten sen.