En stressig jul

Nog blev det en stabil jul för mig alltid, men samtidigt en väldigt stressig sådan. Jag vet inte om jag har uttyckt det så tydligt här, men jag kan bli extremt stressad över höga blodsockervärden (”följdsjukdomar, följdsjukdomar, följdsjukdomar!” ekar i mitt huvud). Följaktligen är jag – tyvärr – inte mitt soligaste jag när blodsockret stiger. Att dessutom veta att mitt blodsocker påverkar mitt barn just nu gör oron närmast olidlig stundtals.

Så här långt i graviditeten har jag nästan bara behövt sänka insulindoserna, vilket är vanligt i början av en graviditet. I andra trimestern börjar insulinbehovet öka, för att mot slutet kunna vara dubbelt eller tredubbelt jämfört med innan. Det här gäller både diabetiker och icke-diabetiker, eftersom en graviditet i sig är diabetogen. Insulin är ett anabolt hormon, som behövs för tillväxten av fostret och mamman.

Blodsockerkurva Dexcom G4

Jag vet ju allt det här. Jag vet det. Men ändå! Herrejösses vad jobbigt jag tycker att det är! Om jag för bara några månader, ja till och med bara några veckor sen hade en hormonellt lugn period med ett väl samarbetande blodsocker, är jag nu halvvägs nere i helvetesgapet blodsockermässigt, känns det som. Jag har fått höja doserna i mitt tycke markant, och för tillfället går jag omkring med en temporär basal på +50% för att hålla blodsockret innanför marginalerna. Jag vill ju så gärna ha det under 7-8 som en frisk person, men det är otroligt svårt. Korrigera, korrigera, korrigera med insulin så fort det börjar stiga – det är min vardag just nu.

Jag anstränger mig för att hålla igång insulinkänsligheten så gott jag kan, men hormoner rår jag inte på. Jag försöker tänka att det är en kort period, och att jag gör mitt bästa. Om någon har goda råd gällande hur man tar sig igenom den här perioden med förståndet i behåll tar jag gärna emot dem. Att dela blodsocker med mitt ofödda barn kan nämligen vara något av det svåraste jag har gjort, någonsin.

En stabil jul

I år vill jag mest av allt önska er alla (och mig själv) en stabil jul. Må det så vara blodsockermässigt, humörmässigt eller överlag – en stabil jul låter väldigt harmoniskt, tycker jag.

God jul

Hittills har jag inte tyckt att jag har varit så hormonell på grund av allt som sker i min kropp, men så plötsligt i veckan som gick: pang! och jag både märkte och blev påmind om att jag går igenom en graviditet. Insulinkänsligheten minskade nästan över en natt, och det var som om hormonerna gick i taket (på alla sätt!). Otroligt påfrestande, inte minst att försöka reda ut hur mycket insulin som behövs just nu, när man inte har någonting att gå efter mer än blodsockerkurvorna och möjligen någon sorts intuition.

Därför önskar jag mig själv och alla andra en riktigt stabil jul i år. Hoppas ni får njuta av den!

Den finaste gåvan

Jag har funderat en hel del på vad och hur mycket jag ska skriva om graviditeten och barnet. Dels känns det väldigt personligt, och dels är en graviditet med diabetes typ 1 – åtminstone för mig – en väldigt påfrestande period. Vill jag att det arma barnet i framtiden ska behöva läsa om hur tungt mamma tyckte det var att vara gravid i kombination med att ha diabetes?

Dessutom har jag inte velat fokusera på det negativa och sjukdomsrelaterade allt för mycket nu, när det finns så mycket positivt och fint att ta fasta på istället. Jag skulle kunna försjunka i allt det mörka och skriva inlägg på inlägg om hur fruktansvärt jobbig blodsockerkampen faktiskt kan vara, om hur orolig jag är, och om allt jag är rädd för att ska gå fel. Det ska jag ändå försöka låta bli att göra, samtidigt som jag vill dela med mig lite mer om hur det kan vara att vänta barn med diabetes typ 1. Förhoppningsvis hittar jag en gylllene medelväg.

MariaPatric

Just nu är vi lite mer än halvvägs in i graviditeten. Det här innebär att den lilla var med när vi gifte oss – fast det visste vi inte då. Beskedet kom som den finaste bröllopsgåvan, några dagar efteråt.

Eller egentligen är vi lite mer än lite mer än halvvägs, eftersom jag inte får gå längre än till vecka 38. Sån är policyn för typ 1-diabetiker vid det sjukhus jag går. Det där lär visst variera lite beroende på var man bor. Men så är status just nu: ena halvleken är avklarad, nu går vi på nästa – utan paus emellan!

För din skull

Visst är det så att den sorgliga historien jag berättade i förrgår inte slutade där. Eller på sätt och vis gjorde den ju det, men efter den påbörjades ett nytt kapitel. En ny historia tog sin början.

Gravid med diabetes typ 1

För visst är det så, som vissa av Att vara ettas läsare redan har anat. Visst är det inte bara för min egen skull jag har fortsatt kämpa så hårt med blodsockret den senaste tiden.

Det är också för det lilla hjärtat som slår inuti mig, och som jag från första stund kände att jag skulle göra vad som helst för. Det är för din skull, mitt lilla barn. För dig som lever och växer och sparkar i min mage. För din skull tar jag alla blodsockerkamper i världen. Och jag hoppas, hoppas, hoppas att den här historien ska bli en med ett lyckligt slut. När blåsipporna blommar igen, då hoppas jag få hålla mitt lilla barn i mina armar.

Gravid med diabetes

Att drabbas av ett missfall

Hur berättar man en sådan här historia? Skulle jag ha gjort det i våras, när allt hände, skulle den ha sett helt annorlunda ut jämfört med hur den gör nu. Det finns så mycket att säga, så många känslor som döljer sig bakom det stora att först få veta att man ska bli förälder, och sedan – helt plötsligt – bli ifråntagen det.

Att drabbas av ett missfall.

Den som någon gång har önskat barn, och sedan sett ett plus på den där stickan, den vet hur det kan kännas. För mig var den första känslan ”kära kropp”. Efter allt du har gått igenom med den ständiga följeslagaren diabetes typ 1; trots min relativt höga ålder, trots en massa andra faktorer, lyckas du ändå bli gravid på första försöket. Kära kropp! Den andra känslan var ”jag ska bli mamma”. Jag ska faktiskt bli mamma! En helt otrolig, svindlande tanke och känsla.

Graviditetstest

Jag mådde relativt bra i början. Tröttheten var visserligen förlamande, och illamåendet kom och gick, men värst var oron över blodsockret. I efterhand har jag insett att jag hade väldigt bra blodsockervärden. De steg sällan över 7, och faktum är att blodsockret var ganska lätthanterligt rent hormonellt. Men där och då kändes blodsockerkampen fruktansvärt svår. Jag gjorde verkligen allt och lite till – allt som stod i min makt – för att ta hand om mig och min kropp på bästa sätt.

Eftersom jag har diabetes typ 1 (nähe, det visste ni inte va – höhö) blev vi inbokade på ett tidigt ultraljud i vecka 8. Jag mådde fortsatt ganska bra och hade inga smärtor eller blödningar. Vi såg fram emot att se ett tickande hjärta, även om jag oroade mig för att fostret skulle ha skador på grund av min diabetes, trots mina väldigt fina värden.

Gravid blodsockerkurva

Men man vet att allt inte står rätt till när man ligger i gynekologstolen och en läkare börjar föra ultraljudsapparaten hit och dit, liksom letande efter något. ”Här har vi gulesäcken”, ”slemhinnan ser bra ut”, men var är barnet? Var är barnet? ”Det är så tidigt, ibland syns ingenting så här tidigt i en graviditet”, sa de. ”Kom tillbaka om en vecka så kollar vi igen, då kan det se annorlunda ut.”

Men barnet var inte där. Det hade aldrig varit där, skulle det visa sig. Vi hade drabbats av en ofostrig graviditet, som dessutom inte hade resulterat i ett spontant missfall, utan som gick under kategorin missed abortion. Jag var gravid, men det fanns aldrig något foster, alternativt hade det tillbakabildats i ett tidigt skede.

Nu följde en jobbig period. Dels blodsockermässigt, dels givetvis både fysiskt och psykiskt på alla andra tänkbara sätt. Jag blev tvungen att genomgå en medicinsk abort, och ingen kunde riktigt säga hur kroppen skulle reagera. Till all lycka ställde jag frågan i en diabetesgrupp för gravida, och fick svaret att blodsockret kan bli lågt i samband med utdrivningen, vilket mitt mycket riktigt blev. Om jag minns rätt låg mitt blodsocker på 4 när jag var tvungen att starta missfallet, vilket jag gjorde själv hemma med hjälp av cytotec-tabletter. Jag hade en person med mig som kollade mitt blodsocker och hjälpte mig vid behov. Det finns mycket att säga om det här också, men den här gången nöjer jag mig med att konstatera att blodsockret blev lågt, men aldrig allvarligt lågt för min del.

Något jag var väldigt besviken på var bemötandet från diabetesteamet i samband med allt det här. Direkt efter det första ultraljudet blev vi slussade till diabetesläkaren och -sköterskan, som glatt kommenderade mig upp på vågen och började diskutera blodsockervärden och insulindoser. ”Vi har precis fått veta att jag kanske inte är gravid!” ville jag skrika, och jag sa nog något ditåt också men ingen tog notis om det. Förmodligen var jag i chock efter beskedet och reagerade ännu kraftigare än jag skulle ha gjort annars, men det var verkligen bara min diabetes och siffrorna som låg i fokus där. Inget holistiskt synsätt eller bemötande, direkt. Jag gick därifrån med en lapp med texten ”Boka tid till diabetesläkaren nästa gång om graviditeten fortsatt är positiv” och tårarna brännande bakom ögonlocken. Om graviditeten är positiv – det är något av det värsta jag kunde höra i det skedet tror jag, när det handlade om mitt barn och inte något så kliniskt som en graviditet som kan vara positiv eller negativ.

Positivt graviditetstest

Resten vet ni, mer eller mindre. Jag piskade kroppen, åt antiinflammatoriskt, och funderade över hur mycket man får sörja ett så här tidigt missfall. Jag hann ju inte vara gravid så länge, bara knappt 10 veckor sammanlagt, men förlusten var ändå så stor. Jag var bitter på min kropp som lurade mig så, trots att jag rent intellektuellt vet att den inte gjorde något fel. Och så var jag förstås fruktansvärt ledsen. Förmodligen för att det också var en identitetsförlust. Det var inte bara barnet som aldrig fanns jag gick miste om, jag gick också miste om att bli mamma. Men livet gick vidare, som man brukar säga. Sakta men säkert.

Nu, nästan 8 månader senare, känns det här fortfarande som något av det svåraste jag har gått igenom i vuxen ålder. Därför har jag valt att stänga kommentarsfältet till det här inlägget. Jag är inte ute efter medlidande, utan vill bara dela min historia. Förhoppningsvis kan den hjälpa någon annan i en liknande situation någon gång. Om du behöver komma i kontakt med mig kan du mejla mig på attvaraetta@gmail.com.

Världshälsodagen 2017

Idag uppmärksammas världshälsodagen. Ifjol var temat diabetes, och jag besökte Åbo stadsbibliotek och Beat diabetes-tillfället, som jag skrev om här. Det var väldigt intressant, speciellt föreläsningen om och med hypohundar. Jag kan verkligen tänka mig att ha en hypohund själv i framtiden, tänk vilken trygghet det skulle vara!

Men till världshälsodagen 2017. I år är temat depression, vilket faktiskt kan vara ett relevant ämne för diabetiker, eftersom depression sägs drabba diabetiker dubbelt så ofta som icke-diabetiker.

– Tala om det, uppmanar WHO.

– Tala om det, säger jag också.

Tala om alla sjukdomar, säger jag. Sen jag blev öppnare med min diabetes mår jag mycket bättre. Ingen sjukdom ska vara orsaken till att bäraren ska behöva skämmas eller känna att sjukdomen behöver döljas, oavsett om det är en fysisk eller psykisk sådan. Sen behöver man givetvis inte tala om sjukdomen i tid och otid och med alla man möter (om man nu inte specifikt vill det), men man ska aldrig behöva känna skam och skuld över en sjukdom. Tycker jag.

Depression

Själv har jag till all lycka aldrig drabbats av depression, utan bara grå (eller till och med svarta) dagar då och då. Ibland på grund av min diabetes, ibland på grund av annat.

”Jag är gravid”

Jag är så glad! Ni känner kanske igen känslan när man får höra de där tre orden: ”Jag är gravid”, och verkligen känner att man glädjs med den som säger dem. Häromveckan fick jag höra dem av en person som står mig nära, och det är så roligt!

IMGP4923

En ny liten människa att pyssla och handarbeta till. Det ser jag fram emot! 

Själv är jag alltså inte gravid. Ni får förlåta mig för den något missvisande rubriken, men den passar kanske in under dagens tema: första april. Hehe.

För kvinnor med diabetes typ 1 är graviditeter mer riskfyllda än för friska personer, både för mamman och för barnet. Nuförtiden avråds man vanligen inte från att skaffa barn fast man har diabetes, men jag (och förmodligen många andra med diabetes) har från en tidig ålder fått höra hur viktigt det är att inte bli oplanerat gravid, och hur stora risker en graviditet kan innebära för typ 1-diabetiker. Så är det naturligtvis också, men ibland önskar jag att man från sjukvårdens sida kunde fokusera lite mer på annat än riskerna.

Mer om diabetes och graviditet hittas bland annat på Diabeteshandboken. Genom att googla hittar man också till bloggar skrivna av gravida diabetiker, eller diabetiker som har fött barn. Det kan vara en bra motvikt ibland, eftersom den medicinska litteraturen ofta (naturligt nog, kanske) fokuserar mycket på allt som kan gå fel och på allt det negativa med en graviditet för typ 1-diabetiker.