Boven i dramat

Jag har kunnat konstatera att jag har haft en förhållandevis lätt graviditet rent fysiskt – hittills. Utöver blodsockerkampen har jag bara haft lindriga graviditetsbesvär, men nu kan jag också pricka av lite jobbigare sådana.

Igår på jobbet satt jag på ett möte, och efter ett tag började jag känna mig yr, lätt illamående och svag. Min första reaktion var som vanligt att kolla blodsockret, men Dexcom visade 4,7 med en stabil pil rakt fram, så jag började misstänka något annat.

Efter ett tag började det susa och brusa i öronen och flimra framför ögonen, och jag kände mig svimfärdig. Jag reste mig och klarade mig till arbetsrummet, där jag fick sätta huvudet mellan benen ett tag innan jag kände mig så pass mycket bättre att jag kunde dricka lite vatten. Blodsockret var 5,0 enligt blodsockermätaren. Perfekt ju. Alltså något annat fel…

blodtrycksmätare

Det skulle visa sig att det var blodtrycket som var boven i dramat. Jag misstänkte det lite grann redan på dagen, och när jag senare på kvällen – hemma i sängen – började må riktigt uselt igen med samma symptom kollade jag blodtrycket. 98/52 var det – betydligt lägre än jag någonsin har haft. Jag inledde graviditeten med ett blodtryck på 121/80 (om jag inte minns helt fel), och det har legat där omkring sen dess. Alldeles utmärkt, med andra ord.

Hela tiden har jag fått höra att jag ligger i riskzonen för högt blodtryck på grund av att jag har diabetes, så jag hade inte direkt tänkt att jag skulle drabbas av det motsatta, som ju många gravida kan göra. Men så gick det alltså!

Nu hoppas jag bara att jag inte kollapsar på grund av blodtrycket. Just nu känns det närmare till hands än att jag skulle göra det på grund av blodsockret, eftersom det kändes så nära både när jag bara satt rakt upp och ner, och dessutom hemma i liggande ställning. Men om man dimpar med lågt blodtryck lär man väl ändå vakna ganska omgående, har jag förstått. Det skulle ju inte vara så trevligt om folk tror att jag har en hypoglykemi och börjar trycka i mig socker om det de facto är blodtrycket som är lågt och inte blodsockret. Å andra sidan får man väl bara vara glad om omgivningen reagerar på något sätt och inte lämnar en i sticket om man plötsligt ligger avsvimmad på marken.

Träningsfilosofi med Lofsan

De senaste månaderna har jag reflekterat ganska mycket över min träning. Hur den ser ut, hur den – kanskekommer att se ut och hur jag vill att den ska se ut. Igår var jag på En eftermiddag med Lofsan vid Skärgårdens kombi; en tvåtimmars föreläsning och ett nästan lika långt träningspass.

Och det var så välbehövligt för mig just nu! Jag gillar Lofsans träningsfilosofi så där överlag, och efter föreläsningen är jag om möjligt ännu mer imponerad av henne. Vad jag främst tar med mig från eftermiddagen är nog att träningen inte måste/kan se likadan ut i olika livssituationer, eller att man alltid behöver sträva efter någon form av progression med sin träning. Rörelse är minst lika viktigt som att få till ”rätt” antal pass och ”rätt” träning för en vanlig motionär.

skidspår åker (1)

Just nu är min träning inte alls vad den brukar vara, men det är ju heller inte så konstigt. Jag har strävat efter att få mina fem pass per vecka gjorda (två styrkepass, ett konditionspass och två yoga), men jag försöker inse att det kanske är helt okej att ”bara” gå hundpromenader vissa dagar när man är gravid i slutet av andra/början av tredje trimestern.

Samtidigt som jag verkligen saknar att springa riktigt fort – eller fort och fort, allt är ju relativt – och verkligen, verkligen längtar efter känslan av att få göra det igen, måste jag bli bättre på att tycka att det jag gör just nu räcker. För motionseffektens skull på blodsockret krävs inte så mycket just nu, det kan faktiskt räcka med ett par kilometers skidning på närmaste åker för att jag ska börja flåsa som en blåsbälg och känna att jag har gjort ett ordentligt pass rent kroppsligt. Det är mest huvudet som inte tycker att det räcker till.

vinterpromenad

Träningspassen har jag med andra ord anpassat väldigt mycket rent fysiskt efter mitt nuvarande tillstånd. Likaså gårdagens pass med Lofsan – jag deltog hela tiden, men jag anpassade övningarna och undvek utfall och vissa magövningar. Jag skymtar nog i några klipp på Kombis instagram, men jag är inte den som spurtar snabbast eller gör flest burpees, om vi säger så.

Den lilla i magen verkar också tycka att träning är roligt. Det är som livligast och mest rörelser i magen när jag har tränat. Hittills har jag inte haft några fysiska besvär av träningen, tvärtom, så jag fortsätter så länge det känns bra, men försöker anpassa pannbenet att släppa efter lite. Det låter väl som en bra plan?

Fredagsmys: ett halvt kilo grönsaker

Under den gångna veckan har det igen kommit rapporter om att finländarna äter för lite frukt och grönt. Jag måste erkänna att jag inte vet om jag själv kommer upp till ett halvt kilo grönsaker per dag, men jag gör mitt bästa.

grönsaker

Flera gånger under den senaste tiden har vi haft grönsaksbricka och dipp som fredagsmys, och det står på menyn också ikväll. Jättegott! Nu när jag är gravid och har lite svårt med blodsockret uppskattar jag verkligen sådant som inte är allt för jobbigt att hantera blodsockermässigt, även om jag doserar mycket större mängder insulin till bara grönsaker än jag någonsin har gjort tidigare. Morötterna kräver mest insulin, och gurkan minst. Så har det i och för sig alltid varit för mig, men nu är det ännu tydligare. Intressant ändå hur kroppen fungerar, fast jag kan bli tokig på att försöka agera bukspottskörtel åt den ibland.

Läkarbesök under graviditeten

Innan jag blev gravid trodde jag att jag skulle få springa hos diabetesläkaren i ett. Så har det inte riktigt blivit, men efter vad jag har förstått beror det väldigt mycket på var man bor, och förstås också på indivuella behov och skillnader hos den enskilda patienten.

Med min typ 1-diabetes har jag hittills gått till endokrinologen en gång i månaden (förutom mellan vecka 12 och 20 då jag istället gick till diabetessköterskan en gång). På samma gång får jag en ultraljudsundersökning, allt på ÅUCS mödrapoliklinik. Utöver det här går jag förstås till mödrarådgivningen som alla andra på min hemort.

moderskapspoli

Jag var faktiskt till läkaren (eller en av läkarna eftersom det oftast är olika) igår, och passade på att fråga varför jag går så ”sällan”. De flesta ettor jag känner till går ett par gånger i månaden, och många har också telefonkontakt minst en gång i veckan. Svaret jag fick var att de inte ser någon anledning till att jag ska gå oftare med tanke på mina värden, men mot slutet av graviditeten kommer besöken att trappas upp – efter behov. Jag får ju självklart ringa diabetessköterskorna på ÅUCS om jag vill (vilket jag också har gjort, men de är inte alltid de lättaste att få tag på kan jag meddela!).

Det här känns egentligen helt okej för mig, eftersom jag som bekant inte är något större fan av sjukhus och läkarbesök. När det gäller min diabetes är jag dels ganska säker i min sjukdom, och dels har jag ett stort nätverk av – mer eller mindre frivilliga – ”kamratstödspersoner” som jag vänder mig till när jag har frågor och funderingar (tack snälla ni, ingen nämnd och ingen glömd!). Ändå känner jag stundtals att läkarstödet kanske kunde vara bättre, men å andra sidan kan jag inte riktigt sätta fingret på hur jag skulle vilja förbättra det.

Är ni andra som är/har varit gravida nöjda med diabetesvården under graviditeten? Hur ofta går/gick ni till läkaren?

Gravid i första och andra trimestern med diabetes typ 1

På olika håll verkar man räkna en graviditets längd på lite olika sätt, och så också de tre trimestrarna, tydligen. Enligt vissa sätt att räkna pågår den första trimestern i veckorna 1-12 och den andra i veckorna 13-24. Om jag väljer att räkna så, har jag passerat även den andra trimestern nu. (Min gravidapp påstår däremot att jag har flera veckor kvar av den andra trimestern, så det verkar som sagt vara lite olika.)

Hur som helst, min upplevelse av de två första trimestrarna ur ett diabetesperspektiv kan kanske vara av intresse för fler, tänkte jag.

gravid med diabetes app (1)

I den första trimestern hade jag störst problem med de många mellanmål jag var tvungen att inta för att inte må pyton. Det var dessutom inte så att jag var sugen på ett kokt ägg eller något annat blodsockervänligt, nej det var allt från rågbröd till rödbetor, inlagd fisk, korvsoppa(!) och glass. Som tur var hittade jag ju Nicks sockerfria glass ungefär vid samma tidpunkt, så där hade jag verkligen tur!

Jag fick också svårigheter med att blodsockret sjönk ganska mycket, speciellt efter frukost, och jag fick sänka basalen (men bara marginellt). Annars var blodsockret hoppigare och mer svårhanterligt än vanligt i första trimestern, men det är oklart om det bara var på grund av hormoner. Förmodligen spelade mellanmålen jag inte var så van vid också in en del. Jag lyckades ändå hålla blodsockret under 7-8 för det allra mesta, med några enstaka toppar upp till 9-10. En sjuhelsikes bedrift, när jag tänker efter!

gravid med diabetes app (2)

Från ungefär vecka 13 började jag må riktigt bra blodsockermässigt, och kände mig nästan som vanligt fram till omkring vecka 21, då jag plötsligt fick högre blodsocker på kvällarna. Jag ändrade lite grann i basalen, men förhållandevis lite. Sen kom en otroligt jobbig period, då jag på bara några veckor fick öka på insulindoserna markant. Jag kände mig närmast insulinresistent, och det är något jag alltid har varit lite rädd för att bli. Ni vet, när blodsockret bara inte vill sjunka fast man sprutar in hur mycket insulin som helst. Otäckt! Jag fläskade verkligen på med insulin för att hålla blodsockret under 7 och jag lyckades nästan hela tiden, men det var fruktansvärt påfrestande. Blodsockerkamp 24/7 – check!

Min resistens kom dessutom på kvällen och natten, och inte på morgonen som det står i medicinsk litteratur att den så ofta gör. Jaja, man vet ju hur individuell den här sjukdomen är, så jag är inte förvånad. Den här perioden var jättejobbig för mig. Nu var basaldoserna uppe i de dubbla och jag mådde ganska uselt psykiskt, trots att jag vet att det är helt normalt. Jag använde insulinpennorna till bolus för att få ner blodsockret snabbare (det brukar även annars vara mitt bästa trick när pumpen inte riktigt hinner med att sänka blodsockret vid måltider).

gravid med diabetes app (3)

Så för bara några dagar sedan fick jag igen sänka basalen lite, och det var som om resistensen släppte en aning. Fortfarande är jag uppe i mycket högre doser än vanligt, och de lär ju stiga ett bra tag ännu så jag försöker vara beredd på att blodsockerkampen blir tyngre snart igen. Det svåraste är nästan att man inte vet överhuvudtaget när det ska vända, så jag är konstant på alerten. Till all lycka har jag min CGM; gud vet hur jag skulle ha klarat det här utan den (antagligen inte alls!).

Jag brukar sällan – eller aldrig – skriva om mitt HbA1c (långtidsblodsockervärde) här, men nu är det kanske på sin plats. När jag gick in i graviditeten hade jag ett HbA1c på 32 mmol/mol. Efter det har jag fått mäta det en gång i månaden, och för varje gång har det sjunkit lite. Sist var det 28 mmol/mol, så jag vet att jag har svinbra värden. Vid ett HbA1c under 60 mmol/mol sägs risken för missbildningar hos barnet vara knappt ökad och under (eller omkring) 48 mmol/mol lär vara vad som rekommenderas för en typ 1-diabetiker före graviditet. Jag är ändå så pass oroligt lagd – speciellt när det gäller mitt barn – att jag mår dåligt av att se blodsockret stiga över 7, och följaktligen korrigerar jag alla värden över 7 nu. Det har lett till de här fina värdena, men ibland frågar jag mig på bekostnad av vad (min sinnesfrid och ro, kanske).

Några månader till bara, sen kommer jag att släppa lite på kontrollen och kanske återgå till att tycka att blodsockervärden under 10 är ok. Återgå till att leva lite också, för det känner jag faktiskt stundtals att jag inte riktigt gör nu – det är att överleva som gäller. Nu kämpar jag så hårt jag kan för mitt barn. Det finns liksom inga andra alternativ för mig.

Gravidträning med diabetes typ 1

Träning med diabetes typ 1 kan vara – eller ska jag säga är – en utmaning. Träning som gravid typ etta är följaktligen sällan lättare. Det har det åtminstone inte varit för mig.

När jag blev gravid första gången i mars förra året klickade jag hem två böcker: Stora träningsboken för gravida och Stark, glad, gravid – träning för dig som väntar barn. Jag ville nämligen väldigt gärna hålla igång träningen också som gravid, fast graviditeten tyvärr inte pågick så länge den första gången.

Gravidträning

Den här gången har jag som sagt mått förvånansvärt bra rent fysiskt, och jag har kunnat hålla igång träningen rätt så planenligt. Mitt mål (eller kanske snarare min förhoppning) var att kunna träna styrka två gånger i veckan, ”springa” (läs jogga varvat med gång) en gång i veckan, och däremellan yoga. Jag tog hjälp av en PT, som gjorde ett styrketräningsprogram till mig, och det har jag följt sen dess.

Passen är förstås långt ifrån vad jag normalt skulle kalla träning. Det är liksom inte som om jag står och maxar på gymmet eller tar ut mig helt i konditionsträningen, snarare är det någon form av rörlighet och pust och flämt och flås, för att hålla igång motionseffekten åtminstone lite.

Träna med diabetes gravid

Någon gång omkring vecka 15 började det kännas lite obekvämt att jogga, mest för att det tryckte så mycket på urinblåsan. Jag sprang ändå till och med vecka 20. Sen kom vintern och halkan, och jag kunde snöra på mig pjäxor och ställa mig på skidorna en gång innan all snö smälte bort igen. Efter det har jag idkat stavgång, och jag antar att det får bli min nya melodi tills snön kommer igen.

Blodsockermässigt har det varit mer eller mindre utmanande. Just nu är jag nog inne i den hittills värsta perioden. På några få veckor har jag blivit tvungen att nästan fördubbla mina insulindoser (redan!) och det är fruktansvärt tungt. Jag ska nog återkomma till de olika trimestrarna och min upplevelse av dem så här långt, men det får bli i ett annat inlägg.

Skidning

Nu återstår bara att se hur länge jag kan fortsätta ”träna”. Förhoppningsvis kan jag hålla igång i någon form fram till förlossningen, men det är inget jag tar för givet. Så här långt märker jag ändå hur otroligt mycket bättre jag mår när jag tränar. Smärtan jag har känt i ryggen ibland går över efter ett styrkepass på gymmet, så jag hoppas att jag kan hasa mig dit och lyfta lite vikter ett bra tag ännu.

Promenader med Ebba tar jag som vanligt, men i mycket saktare mak. Den stackars hunden förstår inte varför matte plötsligt är så himla långsam där bak i kopplet – min takt är nämligen kanske hälften av vad den en gång har varit. Småningom ska vi nog börja träna lite på barnvagnspromenader också för att vänja det lilla livet (d.v.s. Ebba) vid att gå vackert bredvid en vagn, men så här långt har jag bara tagit en testrunda med Emmaljungan för att provköra den. (Den fick godkänt!)

Emmaljunga duo edge

Och, om nu någon tror att jag är en enormt hurtig typ som kutar omkring och tränar och strålar och är gravidfräsch dagarna i ända, så kan jag berätta att jag mellan varven ligger som en strandad val på sängen och inte orkar lyfta ett finger. Igår släckte jag lampan klockan 22:00 (ja, på självaste nyårsafton!) och sov som en liten gris tills sensorn larmade mitt i natten och väckte mig på grund av blodsockret. Så nej, jag är inte något hyperaktivt preggo – långt ifrån!

Gravidstatus – full jour dygnet runt

Utöver att jag har diabetes typ 1 har jag mått förvånansvärt bra under den här graviditeten. Eller, det är klart att jag har haft mina besvär, men inget allvarligt. I första trimestern mådde jag illa, men det gick om bara jag åt, så jag åt väldigt ofta (vilket i sig förde med sig en del bekymmer blodsockermässigt, men det är en annan historia).

Min största utmaning hittills har faktiskt varit just min autoimmuna diabetes. Det vill inte säga lite, men jag är oerhört glad för att jag inte har haft en massa graviditetskrämpor utöver blodsockerkampen. Enstaka sammandragningar och besvär med urinvägarna har jag haft, och tröttheten har periodvis varit rent förlamande, men det hör väl till. Jag antar att tröttheten också kommer ifrån att det är så mycket jobb med blodsockret – om jag vanligen brukar säga att diabetes typ 1 är ett heltidsjobb är det liksom full jour dygnet runt nu.

Gravidmage

Annars är det som sagt mest den mentala biten jag har svårast med. Jag har så många hjärnspöken, en del som jag inte hade en aning om att var så stora förrän jag stod inför dem. De flesta är kopplade till min diabetes och sådant jag har upplevt och fått höra i samband med den, tyvärr. Men så sjutton heller att jag ska låta den här sjukdomen förstöra för mig, aldrig! Det är jobba mot, jobba mot de dumma tankarna som gäller!

Jag är ganska obekväm inför att posera med magen, men en gravidmage i vecka 23 (22+5) ska jag väl kunna bjuda på. Jag lär ha en ganska liten mage, men jag har ändå blivit tvungen att ta mitt justerbara SpiBelt i bruk istället för FlipBelt att förvara insulinpumpen i. Det är tur att det finns alternativ!