Blott en dag

Det finns så många berättelser som kan berättas. En del önskar man att man aldrig hade behövt höra, men likväl finns de där. Vissa får ta utrymme, vissa ger man röst, medan andra får vänta på ett lyckligt slut. Jag skulle kunna välja och vraka bland de här berättelserna, men just idag tänker jag berätta en helt annan, mycket banalare historia.

Den tog sin början natten mellan fredag och lördag, klockan 03:01. Ett larm från pumpen, helt plötsligt mitt i drömmens land. Elektronikfel, pumpen fungerar inte. Kaputt. En av mina värsta materiella mardrömmar. Samtal efter samtal till jouren, som inte svarar(!). Fram med manualer, försöka fixa själv. Hjärtat som dunkar hårt, hur ska jag veta vilka doser jag ska ta med pennor om jag inte får igång pumpen? Tänk om barnet påverkas, jag vet ju inte alls hur jag ska dosera med pennor nu i graviditetens slutskede. Panik. Lugn, det ordnar sig. Allt ordnar sig.

Men plötsligt känns det också så banalt. Materiella saker kan fixas, de kan ersättas. Och det gjorde de också. Jag fick igång pumpen, och redan nästa morgon fick jag hjälp och en reservpump, i väntan på en ny.

Insulinpumpar Ypsopump

I övrigt lever jag enligt devisen ”blott en dag”. En dag i taget. I väntan på det lyckliga slutet*.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder

vilken tröst vad än som kommer på.

*Jag och barnet mår bra. Berättelsen som aldrig kommer att berättas här är överhuvudtaget inte relaterad till graviditeten.

”Har blodsockret stabiliserat sig?”

Maken till det stabila blodsocker jag har får man leta efter just nu. Ni vet den där frågan man får ibland som typ 1-diabetiker, ”har blodsockret stabiliserat sig nu?” och man kväver en suck inombords, för när blir en typ 1:as blodsocker någonsin stabilt. Men faktiskt, det kanske är att vara gravid i tredje trimestern som krävs!

Blodsockerkurva diabetes typ 1

Det är förstås alla hormoner som bidrar, för jag skulle verkligen inte säga att jag var mindre noggrann med blodsockret i första trimestern och ändå hade jag betydligt svajigare kurvor då. Nu är det liksom som om man äntligen får belöning för att man gör alla rätt, för en gångs skull.

Men segt är det ju. Allt är lite annorlunda. Bland annat tar jag nästan alla bolusdoser med insulinpenna, och helst ungefär en halv timme (eller minst femton minuter) före måltider, för att kurvan ska hållas jämn. Just nu är min basal nästan uppe i det dubbla (en dryg enhet ifrån bara), och bolusdoserna är oftast lite mer än fördubblade. Lite svårt att veta hur man ska dosera är det, men det är ändå tacksamt eftersom kroppen verkar vara med på noterna. Det lär bli något att minnas och tänka tillbaka på när amningen tar vid och blodsockerbergochdalbanan antagligen blir ett faktum, om min kropp nu följer ”regelboken” för hur blodsockret ska (eller kanske snarare brukar) bete sig generellt.

Graviditet som prestation

Genom alla år med typ 1-diabetes har jag sett en graviditet som något stort och skrämmande, ett projekt som kommer att innebära en massa, massa jobb. Så har det förvisso också varit, men vad jag mer och mer har börjat inse är att jag mest har fokuserat på graviditeten som prestation. Fokus har varit så starkt på att nu är det bara att kämpa som gäller, att jag nästan har glömt bort vissa väsentligheter. Så som att graviditeten faktiskt inte (bara) är en prestation.

Med typ 1-diabetes blir det väl lätt så att mycket handlar om blodsockret under en graviditet, men det är också viktigt att komma ihåg att de 9 månaderna inte enbart är ett projekt som ska ros iland med så goda ”resultat” som möjligt.

7S0A8141

Foto: Matilda Saarinen Fotografi

En graviditet är ju de facto något som man inte alltid kan påverka. Visst, jag kan göra så gott jag kan genom att försöka hålla blodsockret innanför ramarna, men huruvida mitt barn blir friskt och normalstort eller inte är inte enbart upp till mig och min prestation. Det finns ju faktiskt helt friska mödrar som får stora eller små barn, friska eller sjuka, oavsett hur väl de har ”skött sig” och ”presterat”.

Som typ 1:a har jag kanske allt för mycket tagit på mig något slags ansvar för att det skulle vara mitt fel om allt inte går bra, och det är trots allt ganska orealistiskt. (För att inte säga orimligt tungt att bära på.)

7S0A8147

Foto: Matilda Saarinen Fotografi

Nu har vår lilla till all lycka hållit sig inom alla normalkurvor som finns, och har åtminstone hittills verkat vara en frisk och – väldigt – pigg krabat. Men om så inte skulle ha varit fallet, då? Jag är helt säker på att jag skulle ha anklagat mig själv, och det kommer jag antagligen att göra om något går snett, fast jag vet att jag inte skulle ha kunnat göra mer än jag har gjort. Det kanske är vanligt för alla väntande mödrar att känna så, men jag har ändå en känsla av att jag som typ 1-diabetiker har ännu större press och prestationsångest flåsande i nacken.

Faktum är väl ändå att allt inte är i mina händer. Och att graviditeten inte är – eller i alla fall inte borde vara – ett projekt där jag ständigt ska prestera så gott jag kan. Så många andra faktorer påverkar vilken liten människa mitt barn blir, och nu på slutrakan börjar jag mer och mer inse att projekt graviditet inte är det mest väsentliga här. Min prestation med blodsockret är betydande och viktig under graviditeten – absolut! – men det är inte den som är det centrala. Det är inte något slags ”toppresultat” som är slutmålet, utan barnet, det nya lilla livet som påverkas av så mycket annat än bara min diabetes, och som är älskad från första stund oavsett storlek, form och hälsostatus.

Projekt graviditet, med förlossningen som slutmål, är inte det som spelar störst roll. Viktigast är barnet, och det som kommer efter graviditen. Det är lätt hänt att man glömmer det när man är gravid och kämpar med blodsockret och diabetes typ 1, tror jag.

Snubbla på slutrakan

Vad du än gör, bli inte sjuk! Det har varit mitt mantra under graviditeten. Och jag har lyckats förvånansvärt bra. Tills nu. För nu snubblade jag på slutrakan, och det rejält.

Diabetes förkylning (2)

Hela veckan har jag varit så gott som sängliggande i världens kanske elakaste förkylning. Antagligen har den varit etter värre eftersom jag dessutom är gravid i vecka 33 och allt är tyngre än vanligt oavsett. Men ändå – det har verkligen varit en dunderförkylning! Och ännu skulle jag inte säga att jag är frisk, men jag ser i alla fall ljuset i tunneln nu.

Diabetes förkylning (3)

Anledningen till att jag inte har velat bli sjuk under graviditeten är förstås inte att jag inte skulle klara av en förkylning. Nej, det är naturligtvis för att infektioner och sjukdomar brukar påverka mitt blodsocker så att det är nästan omöjligt att hålla på rimliga nivåer. Med en infektion i kroppen är det nästan alltid konstant vid 10 och omöjligt att få ner. Inte bra för barnet i magen!

Diabetes förkylning (1)

Men nu har jag faktiskt *peppar, peppar* lyckats hålla nere blodsockret. Det har varit under 7 så gott som hela tiden. Jag har tryckt in insulin i sådana mängder att jag nog aldrig har tagit så mycket insulin förut. Basalen har gått på +100% och korrigeringsdoserna har varit många och stora, men det har gått.

Någon bra kombination att vara sjuk i samband med insulinresistens i sista trimestern har det sannerligen inte varit. Fortfarande går basalen på +50% och jag hostar som en gammal borstbindare (Eller hostar de förresten? De kanske bara svär? Och röker? Men det börjar man väl hosta av på sikt så vi säger det ändå), men det ska nog ta sig. Och sen ska jag verkligen jobba på att gå i mål utan ytterligare infektioner, för det här önskar jag verkligen ingen gravid diabetiker – och inte mig själv heller en gång till!

En tjock diabetiker får skylla sig själv

Det finns saker jag skriver om här. Och så finns det saker jag inte skriver (så mycket) om. Av olika anledningar. En av de senare är mitt förhållande till min kropp och min vikt. Om man läser mellan raderna kan man nog ändå ana att jag inte alltid är du med min kropp, och mycket av det har jag med tiden insett att kan kopplas till min diabetes.

Genom åren har vikthetsen (ja, jag skulle faktiskt kalla det hets) från sjukvårdens sida varit ganska hård, och åtminstone jag har upplevt en otrolig betoning på siffror. Siffror i form av HbA1c och andra blodprovsresultat, blodtryck, och siffrorna på vågen. (Här ska jag inflika att min upplevelse förstås också beror på min personlighet och på hur jag uppfattar saker.)

Alltnog, det här i kombination med samhällets syn på diabetiker (jag menar, hur många gånger har man inte fått höra ”Har du diabetes? Men du är ju inte tjock!”) har gjort att jag har försökt hålla nere min vikt så mycket det går, för att åtminstone ingen ska tro att jag har mig själv att skylla för att jag har fått diabetes. Och det kan säkert vara bra i sig, bara det görs på ett hälsosamt sätt. Rent psykiskt har mitt sätt nog inte alltid varit speciellt hälsosamt, min syn på min kropp är helt enkelt inte vad jag önskar att den skulle vara. Sorgligt men sant. Bara det faktum att jag började löpträna för att rymmas i en klänning i en viss (ganska liten) storlek är ju egentligen för sorgligt.

Jag har aktivt jobbat för att inte låta de här känslorna och tankarna ta överhand. Så många gånger har jag velat skriva ”ignorera min feta mage”, ”strunta i min dubbelhaka”, ”bortse från mina stora lår” och liknande vid bilder jag har publicerat här på bloggen, men jag har inte velat ge det här sjuka synsättet så mycket utrymme. Det ska kväsas i sin linda, och inte få ta utrymme här. För jag vet ju att det inte är sunt, och inte sant heller.

7S0A8081

I samband med att jag blev gravid blossade de här känslorna och tankarna upp ännu mer. Jag har haft svårt för att se och känna kroppen bli större. Att väga mig och se vikten på vågen öka har varit jobbigare än jag hade förutspått. Och det gör mig ärligt talat förbannad! Och riktigt, riktigt ledsen. Att jag inte kan vara enbart tacksam för att min kropp klarar av att bära mitt barn, att jag inte kan glädjas fullt ut över min växande mage och det faktum att en frisk liten människa befinner sig inuti den, det är fruktansvärt sorgligt.

För att kanske – om möjligt – känna mig lite fin, och för att ha några minnen av den här tiden blev jag ändå så glad när jag fick möjlighet att vara gravidmodell för Matilda Saarinen Fotografi. I vecka 31 (30+5) träffades vi, och hon förevigade mig och gravidmagen.

7S0A8057

Här har jag gått upp ungefär exakt 10 kg, vilket är helt normalt (och antagligen till och med behövligt) vid den här tiden i graviditeten med tanke på min startvikt. Och fast jag ser både dubbelhakor och svullna fingrar, hjälper de vackra bilderna mig att också se det fantastiska i att jag faktiskt är en gravid kvinna, som lagrar energi för att kroppen ska orka med en förlossning, amning, vaknätter och allt vad det innebär att ta hand om ett litet barn.

7S0A8060

Det blev en lång harang det här, men vad jag egentligen vill komma till med det här inlägget är följande:

Snälla, snälla. Säg ingenting om vikt till en person med diabetes typ 1. Det finns ingen som har fått autoimmun diabetes på grund av övervikt. Typ 1-diabetes är en sjukdom som inte har någon som helst koppling till kroppsvikten och siffrorna på vågen. 

Att koppla diabetes typ 1 till kroppsvikten är som att förundra sig över att en person med cancer eller kronisk astma kan ha fått sjukdomen ”fast hen inte är tjock”. Det gör väl ingen, och lika lite borde vi göra det i samband med diabetes typ 1. Genom att trigga de här vikttankarna hos typ 1-diabetiker tror jag personligen att vi (sjukvården, omgivningen, diabetikern själv) skapar mer problem än om vi inte fokuserar så mycket på vikten. Så har det åtminstone varit för mig.

Vita rock-syndromet

I takt med att graviditeten har fortlöpt har jag blivit av med mina blodtrycksfall. Skönt! Och det är precis som det brukar vara. Mot slutet av en ”normal” graviditet brukar blodtrycket stiga något för de allra flesta. Vad det dessutom har gjort för mig, är att jag i sjukhusmiljö verkar ha drabbats av vita rock-syndromet.

Vita rock-syndromet (white coat hypertension) är ett vedertaget begrepp, som innebär att blodtrycket stiger på grund av nervositet. För min egen del vet jag ju att jag, om inte avskyr sjukhus, så i alla fall inte känner mig speciellt väl till mods där. Ju längre jag har kommit i graviditeten, desto nervösare är jag när jag går på kontroller. Förlossningen närmar sig sakta men säkert, och jag har insett att jag verkligen inte skulle vilja bli igångsatt. Om det måste ske, hoppas jag att det blir så sent som möjligt, så att kroppen är med på noterna så långt det går och det inte blir en medicinskt framtvingad förlossning.

Eftersom barnet är normalstort (faktiskt i undre kanten av normalkurvan sist det mättes, men fortfarande inom den) och allt har sett bra ut på alla sätt skulle jag inte vilja bli igångsatt bara för att det är rutin eller för att jag har diabetes. Om det ska bli så vill jag att det motiveras ordentligt. Samtidigt är jag ödmjuk inför att jag inte har den kunskap läkarna har på det här området, men jag vill veta varför det görs i just mitt fall, och då ska ”rutin” inte vara en orsak.

Blodtryck diabetes

Hur som helst. Eftersom mitt blodtryck var strax under det högre gränsvärdet 140/90 på sjukhuset sist ville läkaren att besöken trappas upp, och att jag dessutom går till rådgivningen och mäter trycket där mellan kontrollerna. Jag föreslog att jag mäter blodtrycket hemma istället för på rådgivningen, men till ÅUCS är jag ändå tvungen att gå varannan vecka nu.

Döm om min förvåning när jag vid samtliga mättillfällen hemma hade lägre blodtryck än jag vanligen brukar ha på sjukhuset – gravid eller inte. Då insåg jag att jag nog lider av vita rock-syndromet! När jag mäter hemma stiger det ytterst sällan över 120/70, medan det på sjukhuset redan i början av graviditeten låg omkring 120/80. Intressant ändå!

Blodtryck gravid

Och även om min puls är lite högre än vanligt nu när jag är gravid, är den långt ifrån 100 som den har varit på sjukhuset. (Fast hög puls i sjukhusmiljö har jag haft så länge jag kan minnas.)

Vilka jäkla problem man har ändå! Jag försöker liksom intala mig att det är luuugnt. Läkarna är inte onda djävlar utan vill mitt bästa – bara chilla. Men nej. Kroppen kan inte ta in det, och jag kan inte påverka blodtrycket hur mycket jag än vill det. Det bådar ju inte så gott inför förlossningen, där det sägs att allt går lättare och bättre om man kan vara lugn och känna sig trygg. Jo tjena! Den biten ser liksom inte väldigt lovande ut för mig och min kropp…

Träning i tredje trimestern

Ni kan ju säkert gissa hur det går med träningen för mig nu i tredje trimestern, när bara vardagssysslorna och hundpromenaderna känns som träningspass i sig. Följaktligen har jag så gott som skippat all konditionsträning, och försöker nöja mig med att tänka att promenader räcker mer än väl för att täcka den biten nu.

Det går ganska bra för mig att promenera fortfarande, bara jag inte går jättelånga sträckor. Några kilometer i taget går finfint, men bär jag på något samtidigt kommer sammandragningarna som ett brev på posten.

Isgata

Springa skulle heller inte komma på fråga nu, när vägarna är rena isgatorna här. (Ebba bryr sig inte om det, dock. Jag fattar inte att en 11-årig hund fortfarande kan ha så mycket energi! Fullt ös jämt bara.)

Annars försöker jag komma iväg till gymmet två gånger i veckan. Där kör jag mitt gravidträningsprogram, som bland annat inkluderar en del benpress, tåhävningar, höftlyft, lite benböj och olika rodd -och armövningar. Anpassat enligt dagsform, givetvis.

Februarisol

Yoga försöker jag också orka med, för jag vet hur bra kroppen mår av det. Tillsammans med en hel del meditation och andningsövningar visualiserar jag också barnet och förlossningen. Det slutar nästan alltid med att jag bölar, för att jag är så tacksam över att få gå igenom det här. Det har aldrig varit någon självklarhet för mig att få bära ett barn och vara gravid. Att jag nu får göra det, och att vi båda två mår bra, känns faktiskt nästan för otroligt för att vara sant.