Ett nytt kapitel

Blåsippor april

När blåsipporna blommar igen, då hoppas jag få hålla mitt lilla barn i mina armar, skrev jag när jag gick ut med att vi väntade barn.

Nyfödd

Och nu är det lilla barnet äntligen här. 3350 gram och 50 cm ren kärlek, som kom efter en snabb förlossning med spontan vattenavgång hemma i vecka 38+1. Jag slapp med andra ord igångsättning, och kunde själv hålla blodsockret mellan 5 och 8 under hela förlossningen (efteråt steg det dock till 11, men då var guldklimpen redan på utsidan så jag unnade mig att inte fokusera på blodsockret).

Min diabetes verkar inte ha gett den lilla några som helst men. Det är en frisk och snäll krabat som vi blir mer och mer bekanta med för varje dag som går. Jag är så tacksam, kan man verkligen få allt det här? Allt gick så bra, och jag skulle gå igenom tusentals liknande blodsockerkamper för det här resultatet.

IMGP8918

Därmed är det dags för ett nytt kapitel för mig, för oss. Ett som förhoppningsvis inte innehåller lika mycket diabetes, åtminstone inte för någon annan än mig.

Inför förlossningen

Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte är nervös inför förlossningen. Mest nervös är jag faktiskt för hur det ska gå med mitt blodsocker. Jag har alltid varit van vid att ha full kontroll över min diabetes själv, och det skrämmer mig lite att inte veta hur kapabel jag kommer att vara att hantera blodsockret, mätningarna och insulinpumpen under förlossningssmärtorna.

Diabetes föda barn

Vi har jobbat lite på att mäta blodsockret här hemma, men jag inser att det inte är så lätt att lära sig för en som aldrig har haft så stor insyn i hur sjukdomen faktiskt sköts rent praktiskt. Jag har så många olika små tips och tricks som jag tar till och jag är – om jag får säga det själv – väldigt bra på att improvisera och ta beslut i blodsockerkampen.

Av förlossningspersonalen förväntar jag mig ingenting gällande min diabetes. Faktum är att jag har skrivit i förlossningsbrevet att jag vill sköta sjukdomen själv, förutsatt att jag inte blir helt satt ur spel. Diabetessköterskan poängterade faktiskt att det kan bli rent ut sagt farligt om barnmorskorna eller andra utan större insyn i diabetes typ 1 försöker sig på att sköta blodsockret, och eftersom det också är min uppfattning hoppas jag verkligen att jag klarar det själv.

Babyskydd

Samtidigt som jag oroar mig lite inför förlossningen, försöker jag fokusera på det som kommer efter. Förhoppningsvis klarar jag att sköta blodsockret hela vägen, och om jag inte gör det hoppas jag att min back-up kan hjälpa mig. I vilket fall som helst ska jag göra mitt yttersta för att det blir en så bra start som möjligt för den lilla, som inom kort förhoppningsvis åker hem frisk och kry och får lära sig att hunden säger voff! och andra av livets väsentligheter. Det är fokus just nu.

Träning i nionde månaden

Den är närmast obefintlig, träningen just nu. Om man inte betraktar blotta existensen av en gravid kvinna i nionde månaden som träning. Och det kanske man ska, med tanke på vilken belastning det är för kroppen att bära en nästan fullbakad bebis. Vår lilla är visserligen ingen jätte – långt ifrån. Viktuppskattningen var drygt 2500 gram i vecka 36+2, så barnet ligger fortfarande på normalkurvans undre del, men det är ändå en hel del extra att bära på för mig.

Styrketräning gravid.jpg

Styrketräning har det blivit ungefär en gång per vecka den senaste tiden. Det är himla skönt att vara på gymmet och jag känner mig alltid stark där, men allt runt omkring är omständligt. Om jag säger att det jobbigaste med att gymträna är att få på stödstrumporna efteråt så förstår ni säkert. Pust!

Styrketräning Dexcom.jpg

Blodsockerkurvan är mestadels som ett rakt streck. Jag befarar att jag aldrig någonsin kommer att uppleva något liknande, men jag njuter så länge det varar. Lite komiskt med tanke på hur rädd jag var för att bli insulinresistent, och så visar det sig att mitt blodsocker fungerar bättre än någonsin just då. Men det är ju skönt att det inte är tvärtom. 

Promenaderna med Ebba kan jag ta som vanligt, men nu känner jag av benhinnorna ganska rejält, och jag har en del kramper i benen. I övrigt är det mest av allt ett dagsverke att få saker och ting gjorda, men å andra sidan har jag väl egentligen ingen brådska heller.

En massa mat

Till mina förlossningsförberedelser hör att laga och äta mat. Kanske lite konstigt, men dels känner jag verkligen att kroppen behöver tanka energi just nu, och dels vet jag att jag antagligen inte kommer att hitta mycket blodsockervänlig mat bland sjukhuskosten, så jag bakar och förbereder egen mat att ta med.

Lax i ugn

Egentligen är min kost inte speciellt märkvärdig, den är bara mycket snällare mot blodsockret än de snabba kolhydrater som ofta serveras på sjukhus. Lax med rotsaker i ugn och en sallad på tomater och avokado är både gott och näringsrikt – och det bästa av allt; blodsockervänligt.

Jag har kunnat jämföra med soppor, gröt och mos och annat som serveras på sjukhus och konstaterat att det aldrig skulle gå ihop för mig om jag vill ha ett stabilt och bra blodsocker, för så fungerar min kropp. Sen spelar det ingen roll hur mycket insulin jag tar till, blodsockerkampen blir bara så mycket värre, jag mår så mycket sämre och mitt liv blir så mycket jobbigare. Det är ett enkelt val för mig, sen får andra göra precis som de vill och som de känner att de mår bäst av.

Bärkvarg

Jag tycker ändå inte att jag är extrem på något sätt. Jag äter både frukt och bär, på senare tid gärna i form av till exempel bärkvarg som jag har sötat med karppisokeri eller stevia eller något liknande. Och när babyn är på utsidan har jag tänkt belöna mig själv med en rejäl portion sockerfri memma, som annars är min blodsockerfiende nummer ett tillsammans med risgrynsgröten jag brukar unna mig till jul.

Ifjol åt jag varken memma till påsk eller gröt till jul eftersom jag var gravid vid båda högtiderna, men när det bara är jag själv som påverkas av ett enstaka högt värde (vilket det nästan alltid har blivit fast jag gör mitt bästa för att försöka anpassa insulindosen) må det vara hänt. Lite memma för att fira att vår bebbe är här ska det banne mig bli – absolut inte när den lilla är på insidan och delar blodsocker med mig, men sen ska den här morsan slå på stort med en riva memma till efterrätt!

Fem fenomen inom medicin

I augusti lovade jag att uppdatera er om när man kan titta på serien Fem fenomen inom medicin, där jag medverkar och berättar om mitt liv med diabetes typ 1 i ett avsnitt. Och nu är det snart dags!

YLE Fem fenomen (2)

Serien har redan startat med ett avsnitt om hjärnan, där man faktiskt kan skymta min CGM och insulinpump i början. Nästa del kommer på tisdag 2.4.2019 kl. 18:30, och det skulle kunna vara då jag är med. Jag är faktiskt inte helt säker på i vilket avsnitt jag figurerar, men serien pågår i alla fall i fem delar, varje tisdag fram till 23.4.2019, och finns förstås på Arenan också. Jag har inte sett slutresultatet själv, så det ska bli minst lika spännande för mig att se hur det jag gjorde och sa klipptes ihop.

Det känns förresten såå länge sen intervjun spelades in! Jag hade precis plussat, och var faktiskt lite osäker på om jag skulle medverka med tanke på blodsockret och vetskapen om att jag skulle vara med filmteamet en hel dag. Men det gick jättebra! Det värsta var kanske att laga maten. Jag har inte varit jätteillamående under graviditeten men den rätt jag tillagade då är faktiskt en av få jag får kväljningar av att tänka på än idag. (Och det är ändå en väldigt god rätt så titta gärna och testa den, även om jag själv fortfarande skulle tacka nej om jag blev bjuden. Haha.)

Mammaledig punkt nu

Det var inte en dag för tidigt, men nu är jag mammaledig. Jag har inte satt någon som helst prestige i att jobba ”till slut”, och kanske snarast antagit att jag kommer att bli tvungen att bli sjukledig före moderskapsledigheten tar vid, men faktum är att det gick bra.

Jag har en väldigt flexibel och förstående arbetsplats och har fått anpassade arbetsuppgifter och mycket distansarbete, så det har fungerat fint att kombinera med det heltidsjobb det är och har varit att hålla blodsockret i schack.

Babykläder

Blodsockermässigt är det ändå verkligen läge att bli ”ledig” nu. Vissa dagar har jag så segt blodsocker att jag måste ta insulin en halv till en timme före jag äter om blodsockret är lite högt, och då är det bra att kunna anpassa schemat helt till diabetesen. I kombination med att byka och förbereda det sista till babyn är det också ungefär vad jag orkar med just nu.

Blott en dag

Det finns så många berättelser som kan berättas. En del önskar man att man aldrig hade behövt höra, men likväl finns de där. Vissa får ta utrymme, vissa ger man röst, medan andra får vänta på ett lyckligt slut. Jag skulle kunna välja och vraka bland de här berättelserna, men just idag tänker jag berätta en helt annan, mycket banalare historia.

Den tog sin början natten mellan fredag och lördag, klockan 03:01. Ett larm från pumpen, helt plötsligt mitt i drömmens land. Elektronikfel, pumpen fungerar inte. Kaputt. En av mina värsta materiella mardrömmar. Samtal efter samtal till jouren, som inte svarar(!). Fram med manualer, försöka fixa själv. Hjärtat som dunkar hårt, hur ska jag veta vilka doser jag ska ta med pennor om jag inte får igång pumpen? Tänk om barnet påverkas, jag vet ju inte alls hur jag ska dosera med pennor nu i graviditetens slutskede. Panik. Lugn, det ordnar sig. Allt ordnar sig.

Men plötsligt känns det också så banalt. Materiella saker kan fixas, de kan ersättas. Och det gjorde de också. Jag fick igång pumpen, och redan nästa morgon fick jag hjälp och en reservpump, i väntan på en ny.

Insulinpumpar Ypsopump

I övrigt lever jag enligt devisen ”blott en dag”. En dag i taget. I väntan på det lyckliga slutet*.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder

vilken tröst vad än som kommer på.

*Jag och barnet mår bra. Berättelsen som aldrig kommer att berättas här är överhuvudtaget inte relaterad till graviditeten.