På tantens arm

Nu är jag äntligen hemma igen från min resa! Konferensen var otroligt intressant och givande på så många olika sätt. Det är sådana här stunder jag verkligen känner att jag älskar mitt jobb!

Ethnocon

Mitt eget framträdande inföll på konferensens sista dag, vilket gjorde att jag var lite smånervös hela tiden fram till dess. Blodsockret påverkades ändå inte nämnvärt av den lilla stressen, och så här i efterhand känner jag mig mycket nöjd med min insats – om man nu får säga det själv utan att låta väldigt dryg, haha. Nej, men ni vet när man är lite pirrig inför något, och så gör man det ändå. Den känslan efteråt. Bästa.

EthnoconHealthMatters

Presentationen behandlade det som fanns på tantens arm, fast den här gången på engelska. Jag redogjorde bland annat för ett kulturanalytiskt perspektiv på medicinteknologiska hjälpmedel – i det här fallet en CGM-sensor – med utgångspunkt i en personlig erfarenhetsberättelse. Jag hade en kortärmad skjorta när jag stod framför publiken, och på min arm fanns en likadan sensor som ”tanten” i citatet hade. Det kändes bra. Några år tidigare skulle det inte ha gjort det.

Mot Uppsala

I skrivande stund är jag – kanske något oväntat för Att vara ettas läsare – på väg från Stockholm mot Uppsala. Där väntar årets största händelse för nordiska etnologer och folklorister: 34th Nordic Ethnology and Folklore Conference.

Jag deltar i konferensen för första gången, och ska presentera min forskning om sjukdomsberättelser om diabetes typ 1. Som jag nämnde igår är det alltså en otroligt intensiv och spännande vecka jag har framför mig! Jag är sessionsledare för Health Matters tillsammans med två andra forskare som jag lärde känna vid Lunds universitet, så det känns ännu mer ansvarsfullt – och kanske också ännu mer nervöst – att åka på konferens den här gången.

Uppsala

I februari låg Uppsala i vinterskrud – nu ska det förhoppningsvis vara aningen varmare. Jag stannar veckan ut eftersom jag passar på att besöka goda vänner efter arbetsdagarna, så nu kommer jag att ligga lite lågt med bloggen ett tag framöver. Konferens, borrelios och antibiotika ovanpå allt annat i den dagliga blodsockerkampen blir nog fullt tillräckligt för mig.

Säg gärna hej om du läser Att vara etta och råkar stöta på mig i Uppsala eller Stockholm!

Ykköstyypin diabetes – Diabetes typ 1

Jahapp, hur gick det med presentationen igår, då? Nå, nu är den som presenterade kanske inte rätt person att fråga (man borde väl kolla med publiken!) men ur mitt perspektiv kändes det jättebra. Skönt!

Sairauskertomuksia

”Sjukdomsberättelser om diabetes typ 1” var min rubrik.

Jag presenterade min forskning på Kulttuurin ja terveyden tutkimusyksikkö vid Turun Yliopisto (Åbo Universitet). Jag berättade om vad jag jobbar med, om mitt material och om vad jag har kommit fram till hittills, och så fick åhörarna ställa frågor. Jag fick också värdefull respons på hur jag kan gå vidare, och sånt är alltid guld värt i forskarsammanhang.

Sairauskertomuksia ykköstyypin diabetes

Diabetes typ 1 – Ykköstyypin diabetes (eller tyypin 1 diabetes) på finska.

Ni känner säkert igen bakgrundsbilderna från bloggen. Det är en av fördelarna med att själv ha samma sjukdom man undersöker, man har tillgång till relevant ”rekvisita” för olika tillfällen. Haha!

Spännande tider

Nu nalkas spännande tider. Inte nog med att vi snart får ställa om klockan och jag får tampas med omställningen till sommartid med mitt blodsocker – jag ska också snart börja ett nytt jobb. Jag kommer att vistas på universitetet precis som tidigare, och också få möjlighet att jobba lite med min forskning, men min huvudsakliga anställning kommer under en liten tid att vara en annan än den jag har idag som stipendieforskare.

MariaJ

High five för spännande tider!

Dessutom väntar någonting mycket nervkittlande för mig imorgon. Jag har varit över havet (till Sverige, med andra ord) och presenterat min forskning om sjukdomsberättelser om diabetes typ 1 i olika omgångar. I Tammerfors har jag presenterat på engelska på en konferens, men imorgon väntar min första presentation på finska – verkligen en utmaning! Jag är väl inte direkt oäven på finska, men på en akademisk nivå känns finskan nästan ännu mer utmanande än engelskan. Jag får återkomma till hur det gick efteråt! 

Sprutans symbolvärden

Just nu jobbar jag med en vetenskaplig artikel, där jag bland annat behandlar sprutans symbolvärden. Flera av intervjupersonerna i mitt material uttrycker en ovilja inför att ta sitt insulin offentligt (t.ex. på caféer och restauranger). Omgivningens blickar, och i vissa fall till och med kommentarer, pekar på en samhällelig diskurs kring sprutan som ett föremål som får andra värden än de rent medicinska. Sprutor sammankopplas bland annat med droger, och får många negativa konnotationer.

Insulinspruta

Diskursen belyses också i det uttalande Katrin Zytomierska gjorde för en kort tid sedan i sin podcast Mitt i livet, där hon ganska kraftigt yttrade sig om hur äckligt hon tyckte att det var när hon råkade se en kvinna injicera medicin med en spruta på en restaurang. Hasse ”Kvinnaböske” Andersson bemötte Zytomierskas uttalande, och likaså Peter Jihde (klicka på namnen för att läsa mer på Aftonbladet).

Insulinpump infusionsset

Zytomierska betonade kvinnans kroppsform ”jag blir exponerad för hela den här fläskiga magvalken”, och jämförde injicerandet av insulin med att applicera en tampong – det gör man helt enkelt inte offentligt. Kombinationen av ”jättesprutan” och kvinnans ”jättetjocka mage” hävdar Zytomierska är orsaken till varför hon reagerade så starkt.

Som forskare tycker jag att det här är otroligt intressant. Som typ 1-diabetiker och privatperson tycker jag att det är otroligt sorgligt. Så många gånger har jag som barn och ungdom och ung vuxen gått undan för att ta mitt insulin. Så många gånger har jag tagit insulinsprutan senare än jag borde, bara för att jag inte har velat ta min livsnödvändiga medicin offentligt. Bara på grund av åsikter som Katrin Zytomierskas.

Piip! Piip! Piip!

Mitt blodsocker har en egendomlig förmåga att bete sig som en riktig skitstövel i de mest opassande situationer. Jag tycker att jag har gjort allt för att det ska hålla sig inom ramarna, men blodsockret tycker ”Tjohej! Nu sticker jag iväg upp! Eller nej, ner!”.

Insulinpump larm

Ibland stänger jag faktiskt av CGM-larmen om jag ska göra någonting riktigt viktigt, för i sådana fall vet jag att jag har gjort allt jag har kunnat, och att larmen bara skulle stressa mig.

På forskarseminariet kunde hela församlingen den här gången två dagar i rad helt plötsligt höra min pump tjuta Piip! Piip! Piip! som en mikrovågsugn. Det var larmet för blodsockervärden under 3,1 (som inte går att stänga av på Animas vibe). 3,1 i blodsocker är ju väldigt lågt, men dels hade jag en gammal sensor som nog inte visade värdena riktigt korrekt, och dels var mitt blodsocker faktiskt generellt ganska lågt just de här dagarna. (Jag har en aning om varför, men säker kan man ju aldrig vara.)

Jag tycker fortfarande – intressant nog kanske – att det är lite pinsamt när pumpen larmar så där. Inte direkt på grund av min diabetes, för det skulle vara minst lika pinsamt om min telefon ringde. Det hänger väl ihop med att inte vilja störa och vara till besvär. Det känns lite respektlöst på något sätt, oavsett anledning, tycker jag.

Hur känner ni andra om er diabetes ”stör” i sådana här sammanhang?

”Vad har tanten på armen?”

Nu väntar forskarseminarium i dagarna två för min del. Det är alltid lika roligt – och lika uttröttande. Haha. Hjärnan är som mos efter två dagar med alla smarta doktorander och forskare i nordisk folkloristik vid Åbo Akademi.

Diabetespuoti diabetes

Vad den här tanten (alltså jag) har på armen är i det här fallet bara ett armband från Diabetespuoti

Den här gången presenterar jag en text som ska bli en artikel med arbetsrubriken ”Vad har tanten på armen?” Kulturanalytiska perspektiv på kropp, hälsa och sjukdom i berättelser om diabetes typ 1. Vad ”tanten” hade på armen var en sensor, och hela artikeln inleds med ett citat från en intervju, som beskriver situationen som uppstod vid frågan ”Vad har tanten på armen?”. Det är jätteintressant, om jag får säga det själv!