Ett nytt kapitel

Blåsippor april

När blåsipporna blommar igen, då hoppas jag få hålla mitt lilla barn i mina armar, skrev jag när jag gick ut med att vi väntade barn.

Nyfödd

Och nu är det lilla barnet äntligen här. 3350 gram och 50 cm ren kärlek, som kom efter en snabb förlossning med spontan vattenavgång hemma i vecka 38+1. Jag slapp med andra ord igångsättning, och kunde själv hålla blodsockret mellan 5 och 8 under hela förlossningen (efteråt steg det dock till 11, men då var guldklimpen redan på utsidan så jag unnade mig att inte fokusera på blodsockret).

Min diabetes verkar inte ha gett den lilla några som helst men. Det är en frisk och snäll krabat som vi blir mer och mer bekanta med för varje dag som går. Jag är så tacksam, kan man verkligen få allt det här? Allt gick så bra, och jag skulle gå igenom tusentals liknande blodsockerkamper för det här resultatet.

IMGP8918

Därmed är det dags för ett nytt kapitel för mig, för oss. Ett som förhoppningsvis inte innehåller lika mycket diabetes, åtminstone inte för någon annan än mig.

Inför förlossningen

Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte är nervös inför förlossningen. Mest nervös är jag faktiskt för hur det ska gå med mitt blodsocker. Jag har alltid varit van vid att ha full kontroll över min diabetes själv, och det skrämmer mig lite att inte veta hur kapabel jag kommer att vara att hantera blodsockret, mätningarna och insulinpumpen under förlossningssmärtorna.

Diabetes föda barn

Vi har jobbat lite på att mäta blodsockret här hemma, men jag inser att det inte är så lätt att lära sig för en som aldrig har haft så stor insyn i hur sjukdomen faktiskt sköts rent praktiskt. Jag har så många olika små tips och tricks som jag tar till och jag är – om jag får säga det själv – väldigt bra på att improvisera och ta beslut i blodsockerkampen.

Av förlossningspersonalen förväntar jag mig ingenting gällande min diabetes. Faktum är att jag har skrivit i förlossningsbrevet att jag vill sköta sjukdomen själv, förutsatt att jag inte blir helt satt ur spel. Diabetessköterskan poängterade faktiskt att det kan bli rent ut sagt farligt om barnmorskorna eller andra utan större insyn i diabetes typ 1 försöker sig på att sköta blodsockret, och eftersom det också är min uppfattning hoppas jag verkligen att jag klarar det själv.

Babyskydd

Samtidigt som jag oroar mig lite inför förlossningen, försöker jag fokusera på det som kommer efter. Förhoppningsvis klarar jag att sköta blodsockret hela vägen, och om jag inte gör det hoppas jag att min back-up kan hjälpa mig. I vilket fall som helst ska jag göra mitt yttersta för att det blir en så bra start som möjligt för den lilla, som inom kort förhoppningsvis åker hem frisk och kry och får lära sig att hunden säger voff! och andra av livets väsentligheter. Det är fokus just nu.

Vita rock-syndromet

I takt med att graviditeten har fortlöpt har jag blivit av med mina blodtrycksfall. Skönt! Och det är precis som det brukar vara. Mot slutet av en ”normal” graviditet brukar blodtrycket stiga något för de allra flesta. Vad det dessutom har gjort för mig, är att jag i sjukhusmiljö verkar ha drabbats av vita rock-syndromet.

Vita rock-syndromet (white coat hypertension) är ett vedertaget begrepp, som innebär att blodtrycket stiger på grund av nervositet. För min egen del vet jag ju att jag, om inte avskyr sjukhus, så i alla fall inte känner mig speciellt väl till mods där. Ju längre jag har kommit i graviditeten, desto nervösare är jag när jag går på kontroller. Förlossningen närmar sig sakta men säkert, och jag har insett att jag verkligen inte skulle vilja bli igångsatt. Om det måste ske, hoppas jag att det blir så sent som möjligt, så att kroppen är med på noterna så långt det går och det inte blir en medicinskt framtvingad förlossning.

Eftersom barnet är normalstort (faktiskt i undre kanten av normalkurvan sist det mättes, men fortfarande inom den) och allt har sett bra ut på alla sätt skulle jag inte vilja bli igångsatt bara för att det är rutin eller för att jag har diabetes. Om det ska bli så vill jag att det motiveras ordentligt. Samtidigt är jag ödmjuk inför att jag inte har den kunskap läkarna har på det här området, men jag vill veta varför det görs i just mitt fall, och då ska ”rutin” inte vara en orsak.

Blodtryck diabetes

Hur som helst. Eftersom mitt blodtryck var strax under det högre gränsvärdet 140/90 på sjukhuset sist ville läkaren att besöken trappas upp, och att jag dessutom går till rådgivningen och mäter trycket där mellan kontrollerna. Jag föreslog att jag mäter blodtrycket hemma istället för på rådgivningen, men till ÅUCS är jag ändå tvungen att gå varannan vecka nu.

Döm om min förvåning när jag vid samtliga mättillfällen hemma hade lägre blodtryck än jag vanligen brukar ha på sjukhuset – gravid eller inte. Då insåg jag att jag nog lider av vita rock-syndromet! När jag mäter hemma stiger det ytterst sällan över 120/70, medan det på sjukhuset redan i början av graviditeten låg omkring 120/80. Intressant ändå!

Blodtryck gravid

Och även om min puls är lite högre än vanligt nu när jag är gravid, är den långt ifrån 100 som den har varit på sjukhuset. (Fast hög puls i sjukhusmiljö har jag haft så länge jag kan minnas.)

Vilka jäkla problem man har ändå! Jag försöker liksom intala mig att det är luuugnt. Läkarna är inte onda djävlar utan vill mitt bästa – bara chilla. Men nej. Kroppen kan inte ta in det, och jag kan inte påverka blodtrycket hur mycket jag än vill det. Det bådar ju inte så gott inför förlossningen, där det sägs att allt går lättare och bättre om man kan vara lugn och känna sig trygg. Jo tjena! Den biten ser liksom inte väldigt lovande ut för mig och min kropp…