Äntligen i mina händer

Budkavlen 2018 (1)

Nu är min första vetenskapliga artikel tryckt och publicerad! Det är ändå en väldigt speciell känsla – och en mycket skön sådan. Som ett konkret bevis på allt arbete jag har lagt ner på sjukdomsberättelserna om diabetes typ 1.

Budkavlen 2018 (2)

Artikeln finns i den etnologiska och folkloristiska tidskriften Budkavlen, och kommer också att publiceras elektroniskt inom kort. Jag länkar givetvis här på bloggen så snart det är gjort, så kan den som vill klicka sig in och läsa hela artikeln, inklusive de övriga intressanta bidragen.

Budkavlen 2018 (3)

Artikeln är egentligen den andra jag har skrivit, men den första har genomgått en lång referee-process och är ännu inte publicerad. Medan den här behandlar diabetes typ 1 ur ett kulturanalytiskt perspektiv är den andra artikeln mer en berättelseanalys, så de är ganska olika. Jag ser fram emot att jobba vidare på båda fronterna i min avhandling! Det finns så mycket att utveckla, som inte ryms med i en förhållandevis kort artikel.

Slutet på en era

Så var höstens sista forskarseminarium med folkloristerna över. De senaste två dagarna har jag fått ta del av så många kloka texter och diskussioner, och som vanligt är jag uppfylld av inspiration och en stark känsla av att det här är något jag vill fortsätta med för alltid. (Givetvis inte som evighetsdoktorand, men förhoppningsvis med folkloristisk och kulturvetenskaplig forskning i någon form och utsträckning, tills jag blir gammal och grå).

Höstens sista seminarium innebär också slutet på en era för min del. Det var mitt sista seminarium som doktorand på heltid. Vid årsskiftet går jag tillbaka till min ordinarie tjänst som utbildningsplanerare och redaktör, och får fortsätta med avhandlingsarbetet om sjukdomsberättelser om diabetes typ 1 vid sidan av arbetet.

När man arbetar med en vetenskaplig avhandling har man ibland en känsla av att man inte åstadkommer någonting. Det är ofta ett steg fram och två tillbaka, men när jag sammanställde och rapporterade de två stipendiatåren till min handledare insåg jag att jag ändå har åstadkommit en hel del.

Allt material är insamlat och transkriberat (hurra och halleluja!), och som det ser ut nu kommer båda mina vetenskapliga artiklar att hinna publiceras på det här årets sida (jippi!). Jag har avklarat alla obligatoriska kurser, deltagit i en massa seminarier och konferenser, och inte minst fått flera möjligheter att berätta om diabetes och min avhandling i olika medier och sammanhang. Gästforskarutbytet i Lund var grädden på moset och en tid jag aldrig kommer att glömma.

På så sätt känns det ändå fint – men otroligt vemodigt – att sätta punkt för den här tiden. Snart börjar en ny, som jag ser fram emot med stor förväntan!

Novembervy

Jag har lite svårt för avslut och hänger gärna fast vid det gamla och invanda, men det är ändå med stor tillförsikt jag fortsätter vandra vägen fram, utan att veta vad som väntar runt nästa krök.

Snart i en tidskrift nära dig

Äntligen! Äntligen! Äntligen! Snart ska min första vetenskapliga artikel publiceras! Tjoho! När jag påbörjade mitt doktorsavhandlingsprojekt anade jag nog inte riktigt hur långa de vetenskapliga processerna är i artikelskrivandet, van som jag är vid lite snabbare ryck i dagstidnings- och nyhetsbrevssvängen. Men snart så!

Budkavlen 2018

Det är givetvis artikeln om kropp, hälsa och sjukdom i personliga erfarenhetsberättelser om diabetes typ 1 jag talar om. Jag har precis läst slutkorrekturen, och gjort de sista ändringarna i interpunktion och annat småkrafs.

Budkavlen

Artikeln kommer att publiceras i en elektronisk tidskrift, så den är öppen för alla att läsa. Jag lovar att länka till slutresultatet när jag får tillgång till det!

Möten med sjukdomen

Igår och förrgår var jag på folkloristernas forskardagar vid Åbo Akademi. Det är alltid lika intensivt, och lika inspirerande! (För den som inte vet så arbetar jag med en doktorsavhandling i nordisk folkloristik om sjukdomsberättelser om diabetes typ 1.)

Den här gången presenterade jag ett förslag till disposition av analysen, som jag har klurat över en del. Efter seminariedagarna känns det som om jag har kommit en bra bit på väg gällande hur jag ska lägga upp analysen i avhandlingen. Upplägget spelar ju en ganska stor roll när man presenterar en text, och nu tror jag att det kommer att bli något i stil med:

Möten med sjukdomen

Möten med vardagen

Möten med omvärlden

Möten med vården

Jag kommer att utgå ifrån det materiella och vad det symboliserar i varje underkapitel. Just nu lutar det mot att det blir anamnes, spruta, (diabetes)smycken och blodsockerkurva för respektive del. Den första delen är inriktad på diagnosberättelserna och är en mer traditionell berättelseanalys, medan de senare är mer kulturanalytiska.

Insulinpenna

Det låter säkert virrigt när det presenteras så här lösryckt, men jag tror att det kan bli riktigt bra. Om inte får jag ta mig en funderare till!

Nedstämd och hoppfull

Nu är det länge sen jag har delat med mig av något om mitt avhandlingsprojekt om sjukdomsberättelser om diabetes typ 1. I dagsläget har jag kommit till transkriberingen av den intervju jag gjorde med en av forskarna på Clinical Research Centre i Malmö i maj förra året.

Transkribering

En direkt transkribering av intervjun, där forskaren berättar om genotyper och möjliga bakomliggande faktorer till att ett barn riskerar att insjukna i diabetes typ 1.

Jag är ännu osäker på omoch i så fall hur – jag ska använda mig av intervjun i min egen avhandling eftersom den skiljer sig så mycket från de övriga intervjuerna (som är personliga erfarenhetsberättelser), men jag är glad att jag gjorde den. Jag minns fortfarande känslan när jag klev ut genom dörrarna på CRC. Den beskrivs nog bäst med ordet hoppfull. För det var just hoppfull jag kände mig, efter att ha fått höra om allt som görs för att vi en dag ska få en lösning på gåtan med typ 1-diabetes.

Ibland känner jag mig nedstämd när jag jobbar med intervjuerna. Vissa av dem behandlar svåra saker som sjukdomen har förorsakat i personernas liv, och eftersom jag väldigt lätt kan relatera till berättarna är det väl bara naturligt att jag påverkas. Men ibland blir jag glad och upprymd, för det finns trots allt så mycket glädje, så mycket hopp och kämparanda att hämta ur ett liv med diabetes typ 1.

”Vad har tanten på armen?”

Nu väntar forskarseminarium i dagarna två för min del. Det är alltid lika roligt – och lika uttröttande. Haha. Hjärnan är som mos efter två dagar med alla smarta doktorander och forskare i nordisk folkloristik vid Åbo Akademi.

Diabetespuoti diabetes

Vad den här tanten (alltså jag) har på armen är i det här fallet bara ett armband från Diabetespuoti

Den här gången presenterar jag en text som ska bli en artikel med arbetsrubriken ”Vad har tanten på armen?” Kulturanalytiska perspektiv på kropp, hälsa och sjukdom i berättelser om diabetes typ 1. Vad ”tanten” hade på armen var en sensor, och hela artikeln inleds med ett citat från en intervju, som beskriver situationen som uppstod vid frågan ”Vad har tanten på armen?”. Det är jätteintressant, om jag får säga det själv!

Jaget i forskningsprocessen

Vissa är mer intresserade än andra av forskningsprocessen och min doktorsavhandling om sjukdomsberättelser om diabetes typ 1. Idag tänkte jag presentera ett utdrag ur en text till avhandlingen som jag jobbar med just nu. Kul för dem som tycker att det är spännande, kanske mindre kul för er andra (men ni hittar säkert något ni tycker är skojigt att läsa en annan dag, hoppas jag!).

Texten är som sagt under bearbetning, så den kan komma att ändras ännu. Varsågoda:

”Min egen utgångspunkt kan hävdas öppna upp för ett djupare berättande eftersom intervjupersonerna kan uppleva att jag verkligen förstår vad de talar om, men påverkar samtidigt min roll som intervjuare i och med att jag kan ha svårare att distansera mig till det som sägs, vilket till exempel kan ta sig uttryck i att jag inte ber intervjupersonerna förklara vad de menar för att jag själv i egenskap av typ 1-diabetiker är så införstådd med diskursen.

[…]

Jag påverkar med andra ord forskningsprocessen, direkt eller indirekt, från början till slut. Det kan verka problematiskt, men all slags forskning påverkas på olika sätt av yttre och inre faktorer (jfr Bourdieu 1975)*. Så länge forskaren förmår öka medvetenheten och för ett reflexivt responemang behöver detta faktum inte nödvändigtvis vara negativt. Gayatri Chakravorty Spivak argumenterar för att den subalterna eller den andre aldrig kan tala, och resonemanget kan enligt min åsikt överföras på vilken grupp människor som studeras som helst; den andre kan aldrig ”tala” i egentlig mening. Frågeställningar kring vems röst som hörs, vem som har makten att låta röster höras och på vilket sätt är alltid, eller borde åtminstone alltid vara, aktuella (jfr Spivak 1988, 104)**. När vi försöker förstå någon annan överför vi alltid mening på det vi hör och förmedlar vidare, vilket innebär att det inte är den andre som ”talar”.

Diabetes forskning

Enligt Spivak är ansatsen att överhuvudtaget förstå det främmande omöjlig, liksom att tala för den andre. Med Spivak kan man hävda att all forskning är konstruerad med forskarens egen själv- och världsbild som bakgrund. Den reproducerar en syn på världen som speglas i forskarens egna förutsättningar och erfarenheter, och verkligheten beskrivs från ett redan givet vetande och en given föreställning. Det man kan begripa gör man för att man känner till det från förut, vilket innebär att det man inte känner igen går förlorat eller blir missförstått (jfr Lundahl 2001, 126-127)***. Betyder detta att vi inte ska försöka förstå andra? Nej, tvärtom: Jag sällar mig till Spivaks åsikt om att vi inte ska lämna fältet, utan istället vara medvetna om förhållandena och arbeta för att höja vårt medvetande.”

*Bourdieu, Pierre (1975): The Specificity of the Scientific Field and the Social Conditions of the Progress of Reason. Social Science Information 14 (1975, No. 6), 19–47.

**Spivak, Gayatri Chakravorty (1988): http://abahlali.org/files/Can_the_subaltern_speak.pdf

***Lundahl, Mikaela (2001): http://glanta.org/tidskrift/alla-nummer/?viewArt=567