Diagnosberättelser och diabetes typ 1 ur ett kulturanalytiskt perspektiv

Åh, det har varit så mycket den senaste tiden att jag inte ens har kommit ihåg att berätta att båda mina vetenskapliga artiklar nu är publicerade! Den som behandlar diagnosberättelser hittas som open access här (klicka för att komma till artikeln) och den andra, om sjukdomsberättelser ur ett kulturanalytiskt perspektiv, har jag hittills bara i pdf-format (klicka för att öppna dokumentet). Den finns förstås i bokformat också, och ska publiceras på nätet framöver.

jargonia

I artikeln om diagnosberättelser får vi ta del av Ellens, Sagas, Amandas, Lucas, Williams och Maxs berättande om hur det gick till när de fick diagnosen diabetes typ 1. Här kommer ett utdrag ur artikeln:

Genom diagnosen sker en förvandling från en status till en annan. Förvandlingen sker ändå inte entydigt från frisk till sjuk (jfr Sachs 2004, 115). I Amandas fall är det förvisso så, eftersom hon känner sig frisk, och istället för att bli friskförklarad får en diagnos, och därigenom en sjuk-stämpel. I andra berättelser, som till exempel i Sagas, går berättaren från ett sjukt tillstånd, där hon mår jättedåligt, dricker mycket och har blivit rent fysiskt klen, till insulinbehandling och ett bättre mående på sjukhus.
Diagnosberättelserna om insjuknandet i en kronisk sjukdom utgör en process, som leder till statusförändring för berättaren. Oavsett hur personerna känner sig kan diagnosberättelserna i materialet hävdas vara produkter av det metanarrativa sammanhang som utgörs av den medicinska diskursen, där intervjupersonerna förvandlas och går från en status till en annan, från icke-diabetiker till diabetiker (Holmberg 2018, 178-179).

Gå gärna in och läs båda artiklarna!

Gästkrönikör i Allt om Diabetes

”Följer du med mig, Maria?” Min mamma gläntade på dörren till klassrummet, där jag och resten av klass 3B hade lektion. Det var den 28 oktober 1992 och jag var nio år gammal. Det som hände efter att min mamma knackade på dörren till klassrummet den där onsdagen kom att förändra mitt liv, för det var upptakten till hur jag fick min diagnos: diabetes typ 1.”

Allt om Diabetes

I höstas fick jag en förfrågan om att skriva en krönika om diabetes och min forskning till Svenska diabetesförbundets medlemstidning, Allt om Diabetes. Självklart ville jag det! I dagarna fick jag det senaste numret av tidningen i mina händer, med gästkrönikan i.

Gästkrönika i Allt om Diabetes

Alltid lika kul att se sin egen text i tryck! Jag hade faktiskt aldrig sett Svenska Diabetesförbundets tidning i pappersformat eftersom jag bara är medlem i Diabetesförbundet i Finland, men den svenska tidningen var verkligen läsvärd. Bland annat kunde man läsa om en ny tjänst som diabeteskonsulent och om ett forskningsprojekt som ska hjälpa barn och ungdomar med diabetes typ 1 till en bättre egenvård (klicka för att komma till artiklarna på nätet).

Min krönika finns tyvärr inte på nätet, men jag delar ju med mig av ganska mycket både om min diabetes och om forskningen här på Att vara etta, så den som läser bloggen vet lite grann – och mer blir det!

”Den tredje kommer också att få diabetes”

Som jag tidigare har nämnt har jag gjort en analys av diagnosberättelserna, som utgör en (liten) del av mitt material till min doktorsavhandling om sjukdomsberättelser om diabetes typ 1.

Jag har hittills skrivit en vetenskaplig artikel om diagnosberättelserna, och den genomgår för närvarande en process för att förhoppningsvis bli utgiven under nästa år. Det här med att skriva vetenskapliga artiklar är ett långt förlopp, men det är spännande att göra det, även om det är arbetsamt och tar mycket tid. Jag skriver en monografiavhandling, men har hela tiden haft för avsikt att publicera vetenskapliga artiklar också.

20171211_143321.jpg

Det är spännande saker som kommer upp i diagnosberättelserna. Bland annat följande citat är hämtade från berättelserna om hur det gick till när några av intervjupersonerna fick diagnosen diabetes typ 1:

”Det är nog socker.”

”Jag tyckte att jag mådde bra igen.”

”Jag tyckte det var väldigt roligt i alla fall.”

”Den tredje kommer också att få diabetes.”

” Nog var man ju lite så där fundersam över att hur det skulle gå.”

I väntan på artikeln, således. Inom kort blir det lite mer om forskningen här på Att vara etta. Hoppas ni tycker det är lika spännande som jag gör!

Allt går så fort

LUX

Ena dagen springer man långpass i Lund, nästa sitter man på tåget hem, och en hel månad har passerat.

Alltgårsåfort

Som det står på byggnaden för humanister och teologer vid Lunds universitet: Allt går så fort. För fort, nästan. Det känns som om det var i förrgår jag packade väskorna och åkte till Lund, och idag är jag redan tillbaka i Åbo på forskarseminarium och presenterar en artikel om diagnosberättelser om diabetes typ 1, som jag har jobbat på under min gästforskartid i Sverige.

Ack ja. Livet. Det går så fort.