Anpassad motion

Idag har jag varit på ett möte om anpassad motion, i egenskap av motionsansvarig i Diabetesföreningen i Åboland. Projektet ”Anpassad motion i svenskfinland” arbetar för att den finska anpassade motionen ska bli mer jämställd, inte minst ur ett språkperspektiv. De svenskspråkigas behov har inte fått tillräckligt med uppmärksamhet, men det ska projektet alltså försöka råda bot på.

I samband med det här funderade jag lite på hur jag själv ser på mitt motionerande, och min sjukdom gör ju definitivt att mitt motionerande hamnar i kategorin ”anpassad”. Min funktionsvariation är inte synlig, men det är väldigt mycket som behöver klaffa för att jag ska kunna träna som typ 1-diabetiker.

Novemberfrost

Jag tränar oftast ensam. Som på gårdagens löppass i helt underbar novemberfrost. 

För mig har tröskeln till att träna i grupp därför alltid varit ganska hög, och jag tränar nästan uteslutande individuellt. Så har det alltid varit för mig, även om jag vet att det finns lagidrottande typ 1:or också. Men nog är det himla knepigt när man vet att man är en del av ett lag och att ens blodsocker riskerar att förstöra inte bara för en själv, utan för hela laget. Därför har jag – oftast –  valt bort det.

Därmed inte sagt att jag aldrig tränar i grupp. Den närmaste gruppträningen jag har inbokad är något jätteroligt! I januari kommer nämligen Lovisa ”Lofsan” Sandström till Pargas, och jag har självklart anmält mig till såväl föreläsningen som träningspasset. Risken finns att mitt blodsocker vägrar samarbeta på först en tvåtimmars föreläsning och sedan ett lika långt pass, men jag ska göra mitt bästa för att få det att funka!

Diabetes – en välfärdssjukdom? Intervju med YLE

Nu är intervjun YLE gjorde med mig på Världsdiabetesdagen förra veckan ute! Du lyssnar på den här (klick!) Bland annat följande otroligt intressanta frågor behandlas:

Vad anser jag om att det finns en speciell diabetesdag?

Är det lättare att leva med diabetes idag jämfört med förr?

Vad har Diabetesföreningen i Åboland att erbjuda som hälsostationen inte kan? 

Är diabetes en välfärdssjukdom?

Vad hoppas jag kunna bidra till med min doktorsavhandling om sjukdomsberättelser om diabetes typ 1?

Vårdmaterial diabetes

Dessutom presenteras mitt nya efternamn för första gången i sådana här sammanhang (tror jag?). Oliiidligt spännande, inte sant! In och lyssna!

Diabo.fi

Nu är höstterminen igång med besked, och det är också Diabetesföreningen i Åboland! Vi har massor med program i vårt utbud, bland annat våra motionsgrupper med två gånger vattengymnastik per vecka, en konditionssalsgrupp och en för bowling. Inte illa, va?

Diabo.fi

Gå in på Diabo.fi och bekanta dig med föreningen, eller håll dig uppdaterad på Facebook. En programpunkt vi har som ligger nära i tiden är en jubileumskryssning till Mariehamn söndagen den 28 oktober. Mer information och anmälningsförfarande hittas på Facebook.

På Pargasdagarna

Pargasdagarna 2018

Även i år deltog Diabetesföreningen i Åboland på Pargasdagarna, liksom ifjol. Vi var några som avlöste varandra bakom försäljningsbordet, och jag var på plats igår tillsammans med Nina, som höll i hela arrangemanget för föreningens del.

Pargasdagar 2018

På sådana här tillställningar framkommer det ofta att många har någon koppling till någon form av diabetes. Nästan alla har en släkting med sjukdomen, eller känner någon som har diabetes typ 1 eller 2. Tyvärr är det ju också så att vem som helst kan drabbas av diabetes, när som helst. Det är ändå fint att se att så många ville understöda föreningen, och vi fick in en riktigt nätt liten summa på lotteriförsäljningen.

Träff på Åland

Nu måste jag passa på att slå ett slag för Svenska Träffen på Åland! Svenska Träffen är någonting som arrangeras årligen av Diabetesförbundet i Finland, och går kort och gott ut på att personer med diabetes av olika typer (1, 2, LADA, MODY o.s.v.) träffas och lyssnar på föreläsningar, bekantar sig med sevärdheter, äter gott och gör allt möjligt annat trevligt. Allt på svenska! I år ordnas träffen alltså på Åland i augusti, närmare bestämt 11-12.8.2018.

Åland

Gammal bild på mig på väg från Mariehamn 2012.

Programmet för träffen hittas både på Diabetesförbundets webbsidor och på Diabetesföreningen i Åbolands Facebook-sidor. Medlemmar i Diabetesföreningen i Åboland ska anmäla sig senast 18.6 till Tuula Johansson. (Närmare instruktioner finns på Facebook-sidan.) Jag har själv varit lite osäker på om jag ska delta eftersom jag är ganska upptagen just då, men ännu finns det lite tid att fundera. Åland i augusti låter ju inte så illa, kanske jag kan klämma in en helg i alla fall…

Är du på väg till Svenska Träffen i år? 

”Jag behöver ingen!”

På jubileumsfesten i lördags hade jag den stora äran att få hålla ett festtal, och eftersom det är väldigt diabetesrelaterat tänkte jag publicera en del av det här. Det blir inte hela talet (det var sex sidor långt!) men en del av början. Kanske känner någon igen sig i mina tankar, kanske tänker någon att den där Maria är då en idiot. Hur som helst, det här är en del av min diabetesresa. Varsågoda:

Jag behöver ingen! Det var mina ord, som jag upprepade i nästan 20 år. Jag behöver ingen! Jag behöver faktiskt ingen.

När jag var 9 år fick jag min diagnos, diabetes typ 1. Min inställning till sjukdomen, och framför allt till andra med diabetes, var ganska ljum – för att uttrycka det milt. Jag ville inte sammankopplas med diabetes, och jag ville definitivt inte vara en diabetiker. Jag behöver ingen annan med diabetes, jag klarar mig själv. Punkt.

Under årens lopp har jag klarat mig ganska bra utan andra diabetiker. Visst har jag haft personer med sjukdomen i min bekantskapskrets, till och med i min direkta närhet, men vi har sällan pratat om diabetes. Kanske i förbifarten, men inte verkligen pratat. Absolut inte. Antagligen mest för att jag inte har velat.

Men för några år sedan hände något. Exakt vad det var har jag svårt att sätta fingret på, men något var det. Det kanske kallas att mogna, att växa upp. Småningom insåg jag i alla fall att visserligen inte behöver någon, men att det kan vara ganska skönt att ha någon ändå. Någon annan med diabetes, som kan stötta och hjälpa och trösta, och bara finnas där och veta hur det är, ibland också utan att man behöver säga så mycket.

Alla behöver väl någon. Oavsett vilket sammanhang det handlar om, så är det sällan så att ensam är stark. Hur gärna man än skulle vilja intala sig det. Och tro mig, det har jag gjort.

Vem den här någon är, kan säkert variera. Ett bra sätt att hitta någon, eller kanske till och med några, kan vara att gå med i en diabetesförening. Nu talar jag ju för ”redan frälsta”, men visst finns det en styrka i gemenskapen en förening kan ge. Man är inte ensam, man är aldrig ensam. Det finns andra som går igenom liknande saker, och det finns hjälp att få om det behövs.

Diabetesfunderingar

Fest för föreningen

Som jag tidigare har nämnt jubilerar Diabetesföreningen i Åboland i år. Hela 30 år har föreningen hållit igång sin verksamhet, och det firades med en hejdundrande jubileumsfest igår.

Festklänning

Själv fick jag äntligen festinviga mitt diabeteshalsband Kevo, och var är väl mer passande att bära ett halsband med texten diabetes på än just på en tillställning för en diabetesförening?

Festklänning insulinpump förvaring

Förvaring av insulinpumpen är alltid en liten utmaning när man bär klänning. Jag har många alternativ, bland annat mina AnnaPS-trosor, men den här gången fick det bli mitt lårbälte med ficka för pumpen. Det känns lite diskretare än att börja gräva efter pumpen i trosorna när man ska dosera insulin vid festbordet.

Vi har en hel del program på kommande inom föreningen för att fira jubileumsåret, så den som vill hålla sig uppdaterad om vad vi har för skoj på gång kan gå in och gilla Diabetesföreningen i Åboland på Facebook. Gör det!