Ett nytt kapitel

Blåsippor april

När blåsipporna blommar igen, då hoppas jag få hålla mitt lilla barn i mina armar, skrev jag när jag gick ut med att vi väntade barn.

Nyfödd

Och nu är det lilla barnet äntligen här. 3350 gram och 50 cm ren kärlek, som kom efter en snabb förlossning med spontan vattenavgång hemma i vecka 38+1. Jag slapp med andra ord igångsättning, och kunde själv hålla blodsockret mellan 5 och 8 under hela förlossningen (efteråt steg det dock till 11, men då var guldklimpen redan på utsidan så jag unnade mig att inte fokusera på blodsockret).

Min diabetes verkar inte ha gett den lilla några som helst men. Det är en frisk och snäll krabat som vi blir mer och mer bekanta med för varje dag som går. Jag är så tacksam, kan man verkligen få allt det här? Allt gick så bra, och jag skulle gå igenom tusentals liknande blodsockerkamper för det här resultatet.

IMGP8918

Därmed är det dags för ett nytt kapitel för mig, för oss. Ett som förhoppningsvis inte innehåller lika mycket diabetes, åtminstone inte för någon annan än mig.

Påskägg och diabetes

Att vara etta besöks just nu av många som hamnar här för att de har googlat på ”påskägg och diabetes”, eller andra liknande sökord. Det kan verkligen vara en djungel det här med vad man ska ge till barn med diabetes typ 1, och jag har skrivit ganska mycket om ämnet tidigare år. Så här och så här (klick! klick!) resonerar jag, men kom ihåg att det inte finns något rätt eller fel i den här frågan. Mycket är individuellt och alla familjer gör olika, utan att något för den skull behöver vara fel.

Påskägg

Jag är av den åsikten att varken barn med eller utan diabetes behöver få så mycket sötsaker, varken till påsk eller annars. Inte för att någon skulle få diabetes typ 1 på grund av för mycket godis och socker (den myten kan vi sticka hål på direkt!), utan för att det inte är nyttigt för någon med kilovis med socker, och för att en hel massa andra sjukdomar (däribland vissa sorter av diabetes typ 2) som allt fler drar på sig idag bevisligen är livstilsrelaterade. Eftersom jag på nära håll har sett vad så kallade livsstilsrelaterade sjukdomar kan föra med sig, är det ingenting jag vill bidra till.

Beroende på barnets ålder kan man istället hitta på många roliga saker att ge, som inte nödvändigtvis behöver påverka blodsockret negativt. En pixibok och ett par hemstickade sockor till de allra minsta, kanske en fluffig påskkyckling och pysselsaker till de lite äldre. Kanske ett litet chokladägg, för den som upplever att det är viktigt att ge någonting ätbart. Det måste ju inte vara ägg fullproppade med massor av socker och sötsaker, varken till barn med eller utan diabetes. 

Huvudsaken är att barnet med diabetes inte behöver känna sig utanför, och det fungerar faktiskt ypperligt att ge samma sak till syskon i en familj. Fråga min bror; jag tror inte han någonsin har upplevt att han gick miste om något bara för att jag har diabetes typ 1. Vi fick små leksaker, böcker eller något vi önskat oss, och kanske en enstaka – sockerfri – godbit till påsk båda två – och det fungerade alldeles utmärkt.

Kommunalval och diabetes

Kommunalval2017

På söndag är det dags att ta sig till valurnorna, eftersom vi har kommunalval i Finland. För mig är det en självklarhet att rösta, och med åren har ärenden kring diabetesvården kommit att bli allt viktigare för mig. Därför är jag, naturligt nog, intresserad av hur potentiella kandidater ser på diabetesvården i min hemkommun, och hur de vill jobba för diabetiker. För att få klarhet i det har jag kontaktat potentiella kandidater och helt enkelt frågat dem. Gör det du med! Till hjälp har Diabetesförbundet i Finland utarbetat tre teser, som man kan visa kandidaterna och be dem berätta hur de tänker kring.

Jag har alltid vetat att vårdmaterialet jag som typ 1-diabetiker använder är dyrt, men jag har inte insett att det trots allt utgör en så liten del som 5% av alla utgifter* som kan kopplas till diabetesvård. 5%! Det är ju ingenting emot vad samhället lägger på mediciner (29%), öppen vård (20%) och sjukhusvård (hela 46%) för diabetiker! Nej, nu säger jag som finnarna: Järki käteen! Ta förnuftet till fånga, och satsa på vårdmaterial och förebyggande vård istället!

Kommunalval

Ett års sensorering kostar mindre än tre dagar på sjukhus. Jag vet åtminstone vilket alternativ jag hellre väljer, om vi säger så…

Kuntavaaliteesit

Jag tror starkt på förebyggande när det gäller hälsofrågor. Underlätta för mer motion och rörlighet i vardagen, sänk priserna på nyttig mat och grönsaker och återinför skatten på godis och glass (hur i hela friden kunde den tas bort överhuvudtaget?!). Nu vet väl alla att diabetes typ 1 är en autoimmun sjukdom som inte kan förebyggas, men det kan däremot typ 2 i vissa fall, och det är trots allt personer med diabetes typ 2 som utgör den största andelen diabetiker. Det är tyvärr ett antal som ökar kraftigt och alarmerande, och det här anser jag att vi kan – och bör – göra något åt på samhällsnivå.

Som jag går på kunde man nästan tro att jag själv kandiderar, hehe. Jag blev faktiskt tillfrågad om jag ville ställa upp i valet i år, men det är inte aktuellt. Jag har aldrig varit partipolitiskt aktiv och har inga planer på att bli det – just nu i alla fall. Vem vet vad som händer i framtiden…I min hemkommun Pargas har vi det nationellt sett ganska bra ställt med diabetesvården, och så vill jag att det ska fortsätta vara.

*Källa: Diabetesförbundet i Finland.

De Sockersjukas Förbund

Nuförtiden är det många med diabetes (däribland jag själv) som tycker att termen sockersjuka känns förlegad. Vissa blir till och med riktigt upprörda om man kallar en person med diabetes sockersjuk, vilket jag kan förstå.

Faktum är ändå att det inte är så långsökt. När jag fick diabetes typ 1, år 1992, talades det fortfarande om sockersjuka. Och faktum är att Diabetesförbundet i Finland så sent som år 1975 bytte namn till Suomen Diabetesliitto*.

Vad hette förbundet innan dess då? Jo, Suomen Sokeritautisten Liitto – De Sockersjukas Förbund. Förbundet fick sitt namn 1955, men redan 1948 grundades den första föreningen i Helsingfors, De Sockersjukas Förening ry – Sokeritautisten Yhdistys.

sokeritautistenliitto

Med tanke på att det bara är 42 år sedan självaste Diabetesförbundet i Finland kallade sig De Sockersjukas Förbund är det kanske inte så konstigt att vissa (ofta äldre personer) fortfarande talar om sockersjuka. Ibland kan det vara bra med en historisk tillbakablick, för att förstå varför vissa saker är som de är i nutid.

* Hytönen, Yki & Joutsivuo, Timo (2005): Arjen Asiantuntijat. Diabetesliiton viisi vuosikymmentä. Hermes, Tampere.

”Diabetes – en lyxsjukdom”

I diabeteskretsar är det väl ingen som har missat Filip Hammars uttalande om att diabetes är en lyxsjukdom. ”Den där diabetes ett eller något…det är någon slags lyxsjukdom”, säger Hammar i sin och Fredrik Wikingssons podcast. Diabetiker rasar och känner sig kränkta, skriver Aftonbladet.

Som typ 1-diabetiker sedan drygt 24 år tillbaka känner jag mig inte kränkt av uttalandet om att diabetes är en lyxsjukdom. Jag känner mig ledsen, bara ledsen, ända in i hjärteroten. Ledsen, för att uttalandet tydliggör hur mycket okunskap och förutfattade meningar det fortfarande finns om den sjukdom jag är tvungen att kalla min.

Är det lyxigt att tvingas hålla fast sin treåring för att skjuta in nål efter nål i den lilla kroppen, som Junos mamma tvingas göra?

Är det lyxigt att tvingas ställa klockan på ringning flera gånger om nätterna, för att stiga upp och kolla blodsockret på sitt barn, som Cornelias föräldrar tvingas göra?

Är det lyxigt att drabbas av retinopati (ögonbottensförändringar orsakade av diabetes), som på sikt kan leda till blindhet, som jag själv har gjort?

Är det lyxigt att dö i arresten på grund av att personalen inte har känt igen symptomen på lågt blodsocker, som Jimmy gjorde?

Är det lyxigt att dö i sömnen på grund av syraförgiftning, som Annikas dotter Caroline gjorde?

Är det lyxigt? Om det är det får någon gärna förklara det för mig, för jag förstår verkligen inte. Jag förstår verkligen inte.

diabetes