Vårens händelser

Den som har följt mitt liv och leverne på Att vara etta vet att våren var en omvälvande period för mig. Från lycka och glädje till största sorg, på en väldigt kort tid.

Blåsippor

Då var det så tungt och jobbigt att jag inte klarade av att gå närmare in på det, men jag nämnde att jag kanske kommer att berätta någon gång. När tiden är inne.

Det är den nu. Nästa inlägg tänker jag ägna åt något som egentligen känns fruktansvärt personligt – på gränsen till privat – men som jag samtidigt upplever att är oerhört viktigt att lyfta upp i ljuset och tala om. Jag återkommer. Det är en lång historia.

Lite lyckligare nu

Blir ni andra med diabetes också lite lyckligare när ni har ett fullt lager med vårdmaterial hemma? Jag vill påstå att jag blir det!

YpsoPump infusionsset (1)

Det är något med tryggheten i att veta att man överlever några månader framöver, oavsett om tillgången på material och insulin plötsligt skulle ta slut och jorden skulle gå under, typ. (För visst överlever jag även om jorden går under bara jag har mitt vårdmaterial – eller hur!) För att gräva riktigt djupt i de innersta känslorna alltså.

Jag vet att jag är så beroende av mitt vårdmaterial att det skulle vara en katastrof om jag blev utan, och på en primitiv nivå är det väl det som skapar trygghets- och lyckokänslan, antar jag.

YpsoPump infusionsset (2)

Känner någon annan det på samma sätt?

Äntligen i mina händer

Budkavlen 2018 (1)

Nu är min första vetenskapliga artikel tryckt och publicerad! Det är ändå en väldigt speciell känsla – och en mycket skön sådan. Som ett konkret bevis på allt arbete jag har lagt ner på sjukdomsberättelserna om diabetes typ 1.

Budkavlen 2018 (2)

Artikeln finns i den etnologiska och folkloristiska tidskriften Budkavlen, och kommer också att publiceras elektroniskt inom kort. Jag länkar givetvis här på bloggen så snart det är gjort, så kan den som vill klicka sig in och läsa hela artikeln, inklusive de övriga intressanta bidragen.

Budkavlen 2018 (3)

Artikeln är egentligen den andra jag har skrivit, men den första har genomgått en lång referee-process och är ännu inte publicerad. Medan den här behandlar diabetes typ 1 ur ett kulturanalytiskt perspektiv är den andra artikeln mer en berättelseanalys, så de är ganska olika. Jag ser fram emot att jobba vidare på båda fronterna i min avhandling! Det finns så mycket att utveckla, som inte ryms med i en förhållandevis kort artikel.

Halloumiburgare med aubergine

Vad blev det av min matlagning igår, då? Jo, något helt nytt:

Halloumi aubergine hamburgare

Halloumiburgare med aubergine! Eller aubergineburgare med halloumi, hur man nu vill ha det. Jag hittade flera recept på nätet, men jag tror att tricket för att det ska bli riktigt gott är att ha pesto på halloumin. Det här kommer jag att göra fler gånger! Supergott och blodsockervänligt!

Ischoklad och mys i decembermörkret

Vad mörkt och dystert det är! Nästan så det inte märks skillnad på natt och dag. Nåja, det var väl att ta i lite…

Ischoklad (1)

Medan regnet smattrar mot taket passar jag på att baka och laga mat. Julmusiken fyller köket, och jag kommer på mig själv med att stå där och faktiskt tycka att det är lite mysigt och roligt att laga mat. Kors i taket! Det är tydligen aldrig för sent att ändra sig.

Ischoklad (2)

Jag gjorde bland annat ischoklad. Ett jättelätt recept; bara choklad, kokosfett och kokosflarn och nötter. Ingen extra sötning, så det borde vara blodsockervänligt.

Ischoklad (3)

Eftersom jag inte hade planerat att göra ischoklad blev det lite blandade formar – men det ska väl gå bra, hoppas jag. För tillfället står ischokladen i kylen och stelnar, så jag vet inte hur slutresultatet blev ännu. Det ser gott ut i alla fall!

Stickning

Mellan varven stickar jag. Jag har flera projekt på gång. Kanske några julklappar, och kanske lite annat.

Decembermörker

Det är ändå tur att jag har Ebba, som drar ut mig på promenader oavsett väder. I det här rusket vete katten om jag skulle komma mig ut lika ofta annars. Mitt blodsocker gillar inte riktigt att jag bara myser inne en hel dag, även om jag annars kan tycka att det är mer än okej att göra det också ibland.

Blodsockerkurva andra advent

För tillfället är jag så tacksam över mitt blodsocker, som verkligen samarbetar med mig. Vissa perioder är det lögn att få en stabil kurva, men ibland stämmer allt och kroppen fungerar precis som man vill att den ska. Det händer rätt sällan, så jag är glad så länge det varar.

Tack, Finland!

Häromdagen hämtade jag ut insulin på apoteket. Som typ 1-diabetiker med en bukspottskörtel som inte producerar något insulin alls är jag fullständigt beroende av insulinet.

Faktum är att jag börjar må dåligt efter bara några timmar om jag har för lite insulin i kroppen. Det är faktiskt så allvarligt att jag dör inom loppet av något/några dygn om jag inte injicerar mitt insulin. (Av uppenbara skäl har jag aldrig testat exakt hur länge jag klarar mig utan.)

Insulin kostnader kvitto

I Finland betalar man numera en initialsjälvrisk på 50 euro i början av varje nytt år, och efter det faller jag under kategorin högre specialersättning, och betalar 4,50 euro per läkemedel/köp varje gång jag hämtar ut nytt insulin under ett kalenderår.

Initialsjälvrisken trädde i kraft i början av år 2016. Fram tills dess behövde man inte betala självrisken på 50 euro, och det här har väckt en del debatt bland de mest utsatta. Är detta bara början? Hur ska man kunna bekosta sin livsnödvändiga medicin, om prisen stiger ytterligare? Hur går det för de multisjuka? De arbetslösa? De mindre bemedlade?

Jag hoppas verkligen att Finland fortsätter prioritera dem som är beroende av medicin för att överleva. Utvecklingen i länder som USA är fruktansvärt skrämmande, där till och med dödsfall har skett till följd av att insulinpriserna har skjutit i höjden, och samhället inte går in och stöttar dem som inte förmår bekosta sina livsnödvändiga mediciner – många gånger trots dubbla arbeten och löner.

Insulin kvitto

Skulle jag själv bli tvungen att bekosta allt insulin och allt vårdmaterial (som är ännu dyrare i jämförelse) jag behöver kan jag tala om att jag inte skulle ha mycket kvar att leva på per månad. Därför är jag så tacksam över att jag bor i Finland, där jag – åtminstone fortfarande – får fokusera på att leva och bidra till samhället, utan att behöva oroa mig för att jag inte ska ha råd att överleva.

Tack för det, Finland! Låt det fortsätta så!

Tre månader med YpsoPump

Nej, inte riktigt. Tre och en halv, faktiskt. Men ett bra litet tag med min nya pump i alla fall. Status nu, då?

YpsoPump skin-prep

Jo, men det är bra. Jag tänder kanske lite långsamt, men när jag väl fastnar för något är jag ofta fast – om det är något bra, givetvis – och så har det gått med Ypson. Nu skulle jag absolut inte vilja byta ut den, även om nackdelarna jag listade efter två veckors användning fortfarande existerar.

Men överlag är jag alltså väldigt nöjd med pumpen. Hittills har jag inte råkat ut för några som helst haverier, och det är nog ändå ett gott betyg efter drygt tre månader. Något mindre trevligt jag har råkat ut för är tyvärr att min hud verkar ha genomgått en förändring, så infusionssetet hålls inte kvar på min kropp lika bra som tidigare. Det har ändå gått hyfsat om jag baddar med skin-prep och byter kanyl lite oftare. Ibland har jag fått tejpa fast infusionssetet lite extra med kinesiotejp, men det beskyller jag huden för och inte Ypson.

YpsoPump bakdel

För tillfället kan jag inte ha kanylen på magen överhuvudtaget. Insulinupptaget fungerar inte som förut där och dessutom svider det och gör ont, så jag använder andra kroppsdelar. Det är tur att jag har en bakdel med gott om plats att skjuta in kanylen i!