Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte är nervös inför förlossningen. Mest nervös är jag faktiskt för hur det ska gå med mitt blodsocker. Jag har alltid varit van vid att ha full kontroll över min diabetes själv, och det skrämmer mig lite att inte veta hur kapabel jag kommer att vara att hantera blodsockret, mätningarna och insulinpumpen under förlossningssmärtorna.
Vi har jobbat lite på att mäta blodsockret här hemma, men jag inser att det inte är så lätt att lära sig för en som aldrig har haft så stor insyn i hur sjukdomen faktiskt sköts rent praktiskt. Jag har så många olika små tips och tricks som jag tar till och jag är – om jag får säga det själv – väldigt bra på att improvisera och ta beslut i blodsockerkampen.
Av förlossningspersonalen förväntar jag mig ingenting gällande min diabetes. Faktum är att jag har skrivit i förlossningsbrevet att jag vill sköta sjukdomen själv, förutsatt att jag inte blir helt satt ur spel. Diabetessköterskan poängterade faktiskt att det kan bli rent ut sagt farligt om barnmorskorna eller andra utan större insyn i diabetes typ 1 försöker sig på att sköta blodsockret, och eftersom det också är min uppfattning hoppas jag verkligen att jag klarar det själv.
Samtidigt som jag oroar mig lite inför förlossningen, försöker jag fokusera på det som kommer efter. Förhoppningsvis klarar jag att sköta blodsockret hela vägen, och om jag inte gör det hoppas jag att min back-up kan hjälpa mig. I vilket fall som helst ska jag göra mitt yttersta för att det blir en så bra start som möjligt för den lilla, som inom kort förhoppningsvis åker hem frisk och kry och får lära sig att hunden säger voff! och andra av livets väsentligheter. Det är fokus just nu.
