G4 eller G6?

När jag fick Dexcom G6 hade jag fortfarande kvar min G4:a parallellt ett tag, eftersom det kändes onödigt att avbryta en sensorperiod så där mitt i. Därför har jag kunnat jämföra de olika systemen mycket konkret.

Dexcom G4 Dexcom G6

Och de är förvånansvärt exakta båda två, faktiskt. Fördelen med G6 är ändå att man slipper kalibrera (G4 ska kalibreras med två blodsockervärden per dygn) och dessutom är det mycket lättare att applicera Dexcom G6. På mig har det gjort mindre ont att skjuta in den nyare varianten också.

Dexcom G6 Dexcom G4

Jag vet faktiskt inte hur länge till G4:an ska tillverkas – det finns ju en G5:a också – så kanske G4:an är på väg ut snart? I vilket fall som helst sätter jag tummen upp för Dexcom G6!

Något mycket bättre

Initialt var jag väldigt negativt inställd till handenheten till Dexcom G4. Det kändes bara jobbigt att ha ännu en sak att dra med sig överallt, utöver pumpen och blodsockermätaren och första hjälp och reservsystem och fan och hans moster. Men vet ni, det finns faktiskt en stor fördel med handenheten!

Dexcom G4 handenhet

Och det är att man kan stänga av enheten utan att avsluta sensorperioden. Hurra! Jag har ju avskytt att behöva väckas av Dexcoms larm om nätterna, när den larmar om att blodsockret är under 3,1 fast det de facto inte alls är det. Som inatt, då larmade Dexcom och jag mätte blodsockret kapillärt. Vill ni gissa på vilken nivå det var? 4,8. Jäkla Dex att luras! Men nu jädrar är det jag som bestämmer, så jag stängde helt sonika av handenheten. Ha! Äntligen ostörd nattsömn!

Växthus inredning

Sömnen är så oerhört viktig för mig och för tillfället är jag alldeles gräsligt trött, så jag uppskattar verkligen att slippa störas av falska alarm. Förvisso går jag miste om larm ifall blodsockret verkligen skulle sjunka när enheten är avstängd, men vanligen vet jag när risken för det finns, och då stänger jag förstås inte av handenheten. Det är verkligen jätteskönt att bara kunna klicka igång systemet igen på morgonen utan att bli tvungen att ta en omstart på två timmar, vilket var det enda sättet att få tyst på eländet när sensorn var kopplad till Animas Vibe.

Just nu sitter jag i växthuset och laddar inför morgondagen. Jag ska – helt oväntat – till endokrinologen igen. Anledningen till besöket får jag nog återkomma till, men så mycket kan jag ju säga som att jag blev väldigt förvånad när jag hörde varför jag ska till diabetesmottagningen så snart igen.

Dagar går och kommer

Jag har förstått att många tycker om att se mina blodsockerkurvor med jämna mellanrum, och visst kan jag bjuda på en och annan kurva då och då.

Det som blir lite skevt när man bara ser en graf, är allt jobb som ligger bakom. Det förblir ju osynligt, men jag kan för all del berätta lite om det i skrift istället.

Blodsockerkurva Dexcom G4

En mycket bra tjugofyratimmarskurva, om jag får säga det själv. Ett värde under 3,3 och två strax över 7,8 – men i övrigt mycket jämn och fin. Vad ligger bakom detta, då?

Tio bolusdoseringar insulin med pumpen, två injektioner med insulinpenna och två temporära basalinställningar. Två stick i fingret för att mäta blodsockret, och i övrigt mååånga kontroller av CGM-kurvan. En extra måltid, för att få upp det låga värdet som skymtar i början av kurvan. Och en massa, massa tankearbete.

Ungefär så. I korthet. Dagar går och kommer, medan jag knogar på. Någon fattig bonddräng är jag inte, men knogar på med blodsockret, det gör jag.

Ett mindre lyckat experiment

Hur gick mitt lilla experiment med Dexcom G4 på bröstet? undrar ni förstås ivrigt. Nja, inte så bra, kan jag tyvärr meddela.

Dexcom bröst

De första dagarna fungerade sensorn felfritt, men redan på dag fyra började den tappa kontakten. Dag fem meddelade den sensorfel och slutade fungera av sig själv. Jag testade att starta om den, men då visade den bara ??? så det var tyvärr helt finito. Dessutom lossnade den lilla tråden från själva sensormojängen när jag hade dragit ut den, och det känns ju lite så där med tanke på att den i värsta fall kunde ha blivit kvar under huden. Usch, det vill man ju verkligen inte riskera!

Dexcom G4 sensorfel

Det irriterar mig att experimentet misslyckades eftersom jag gillade att ha sensorn på bröstet. Den var knappt i vägen alls, och jag kände mig mycket friare eftersom den inte stötte i någonstans eller kändes utsatt på något sätt. Den låg tryggt under dubbla lager kläder, för det mesta i alla fall.

Nu vet jag inte om jag vågar ge brösten en ny chans, eller om jag ska återgå till armarna direkt. Eller om jag testar någon annan kroppsdel som omväxling. Svåra val man har…

Dexcom på bröstet

Jag har ett litet dilemma. Ett uteslutande estetiskt dilemma, som inkluderar att jag vid ett tillfälle vill hitta en annan plats för min Dexcom än mage, arm eller lår. Hur löser man det?

Jag genomsökte nätet och olika diabetesgrupper efter tips på var man kan skjuta in sensorn, och hittade att flera – kvinnor i första hand – använder brösten. Varför inte jag också? Jag använder ju redan armarna (som inte är godkända att ha sensorn på), så varför inte testa ett annat icke-godkänt ställe, när jag ändå är igång?

Dexcom G4 bröst

Aj aj aj! Eller?

I skrivande stund har jag följaktligen en sensor på mitt ena bröst. Lite på utsidan, mot armhålan. Det kändes konstigt att skjuta in den, men det var inte direkt smärtsamt. ”Aj aj! aj! Det där måste göra ont!” har jag fått som kommentar på sensorns placering, men faktum är att den nästan sitter tryggare här än på utsidan av armen, där den riskerar att stöta in i diverse dörrkarmar och personer.

Dexcom G4 på bröstet

Finn en Dexcom!

Nu återstår att se hur Dexcom fungerar på bröstet. Funkar systemet lika bra som på armarna har jag möjlighet att låta huden där vila och dessutom slippa ha en Dexcom-klump på endera arm i tid och otid.

Här är det antagligen på sin plats med en brasklapp: Om du testar detta är det på egen risk! Dexcom är inte godkänd för användning på bröstet och bloggskribenten varken uppmanar till eller ansvarar för eventuella följder om du testar. Jag kan återkomma till hur det fungerar för mig efter att jag har utvärderat resultatet, men det är bara i egenskap av privatperson och absolut inga rekommendationer för hur systemet ska användas.

Med det sagt är det kul att testa något nytt! Jag har läst om sådana som har haft Dexcom på vaderna, men det om något tyckte jag lät smärtsamt. Ryggslutet och rumpan har jag också prövat, men där fastnade sensorn i byxorna varje gång jag drog ner dem, och i längden blev det lite småjobbigt.

Har du testat att ha sensorn någon annanstans än där den ”ska” vara? Vilket ställe på kroppen föredrar du?

Det där på armen – Dexcom G4

Ibland glömmer jag att många som läser Att vara etta inte lever nära diabetes typ 1. Ju längre jag har bloggat, desto mer trampar jag på i mina egna spår och förbiser att det är ett flertal som faktiskt inte vet vad det är tanten – och jag – har på armen. Idag tänkte jag därför förklara vad CGM-systemet jag använder är för något. CGM står för kontinuerlig glukosmätning (continuous glucose monitoring) och jag använder mig av en produkt som heter Dexcom G4. Jag får allt via sjukvården, för närvarande två sensorer per månad (äntligen!).

Dexcom G4 sändare

Det som syns utanpå armen är alltså en sändare, den jag håller i på bilden ovan. Den kopplas ihop med en sensor, som mäter blodsockret (eller egentligen vävnadsglukosvärdet, det är ca 5-10 minuters fördröjning på vävnadsglukosvärdet jämfört med ett stick i fingret, så det är en viss skillnad på vävnadsglukos och blodglukos) och skickar det till en annan enhet, i mitt fall min insulinpump. I pumpen kan jag se blodsockerkurvan (eller ja, vävnadsglukoskurvan) och med pilar följa vartåt blodsockret är på väg.

Dexcom G4

Sensorn består av en tunn tråd, som skjuts in under huden. Den syns lite dåligt på bilden för den är så liten. Varje sensor är godkänd för användning sju dagar, men jag startar om mina och använder dem så länge det går. Nuförtiden har de hållit omkring två veckor på mig om jag har dem på armarna, fast de egentligen bara är godkända att användas på magen. Jag applicerar mina sensorer själv, det är ingen konst när man har lärt sig hur man ska göra (klicka här för att i text och bild se hur jag applicerar en sensor). Och ja – ibland gör det ont att skjuta in den, ibland blöder det, men för det mesta går det ganska lätt och smärtfritt.

Blodsockerkurva insulinpump

När sensorn är på plats under huden behöver den två timmar på sig att starta upp, och sen ska den kalibreras med två blodsockervärden innan den börjar fungera. Ibland kan det dröja ett tag innan den visar rätt värden, men generellt tycker jag att systemet fungerar väldigt bra på mig. Sensorn ska fortsätta kalibreras med blodsockervärden två gånger per dag med tolv timmars mellanrum, vilket innebär stick i fingrarna och inmatning av blodsockervärdet i handenheten (i mitt fall pumpen).

Vad är det som är så bra med CGM, då? För min del skulle jag säga att larmen är något av det bästa. Jag älskar att få larm om när blodsockret stiger eller sjunker kraftigt, eller om det går under den inställda gränsen för högt eller lågt. På så sätt kan jag undvika farliga situationer så som insulinkänningar och ketoacidos, och har möjlighet att parera med mat och insulin beroende på vad som behövs. Det är en stor trygghet. Självklart är det också skönt att inte behöva sticka sig i fingrarna lika ofta som när jag inte har CGM. Visserligen är Dexcom G4 inte godkänd för att ersätta blodsockermätaren, och jag måste alltid ha i bakhuvudet att sensorn inte nödvändigtvis visar rätt värden, men oftast har jag så pass bra koll att jag vet när det lönar sig att dubbelkolla med ett blodsockervärde, och det är ganska sällan det behövs för mig.

Fråga gärna om du undrar över något gällande CGM-systemet och Dexcom G4!

Det svåra valet

Nu står jag inför det svåra valet att bestämma mig för hur jag ska gå vidare på insulinpumps- och CGM-fronten. Garantin på min Animas har gått ut, och jag lever på ”lånad tid”. I klartext innebär det här att om min pump får något fel nu, får jag ingen ny.

Vad jag kan välja mellan är följande alternativ:

  1. Fortsätta med min nuvarande Animas och sensorering med Dexcom G4 – utan garanti
  2. Medtronics MiniMed 640 G och sensorering med Enlite
  3. Omnipod och Freestyle Libre

Inget av alternativen känns riktigt bra. Jag skulle vilja fortsätta med min Animas, mest för att det är så praktiskt att få sensorkurvorna rakt i pumpen. Och definitivt för att jag då får fortsätta med Dexcom, som jag älskar. Dessutom ska jag äntligen börja få tillräckligt med sensorer, så det känns himla trist att behöva avstå från det. Men det känns väldigt osäkert, eftersom garantin för pumpen inte är i kraft längre. Vad gör jag om pumpen går sönder? Vågar man ha en insulinpump utan garanti?

20180510_190918.jpg

Dexcom G4 är inte direkt diskret, men funktionen är enastående!

Medtronics pump låter lite lockande, men jag är inte alls sugen på sensorering med Enlite. Sist jag testade Enlite-sensorerna visade de blodsockervärden som var helt uppåt väggarna och inte alls stämde överens med verkligheten. Men det kan ju ha förändrats…

Omnipod känns lite klumpig, även om man slipper slangen. Och Libre är säkert bra, men jag har vant mig vid larmen som Dexcom ger, och avstår ogärna från den funktionen.

Jag har sneglat väldigt mycket på Tandems t:slim insulinpump, som är kompatibel med Dexcom G5. Den känns som ett perfekt alternativ, men hittills har ingen distributör tagit in den i Finland. Innan den är upphandlad och tillgänglig vid mitt sjukhus lär det väl ha gått några år, och jag vet inte om jag vågar vänta så länge med en pump utan garanti.

Vad ska man göra? Hur skulle du göra om du var i min situation?