”Att vara etta blogg”

”Att vara etta blogg” är en populär sökterm för att hitta hit, har jag märkt. Ibland brukar jag roa mig med att kolla vilka sökord som har använts för att landa på Att vara etta. Ett urval från den senaste tiden är:

Kladdkaka för diabetiker

Borrelia blodsocker

Kan man ta insulin innan man ska ta blodprov

Räkna kolhydrater diabetes app

Hur känns det att ha högt blodsocker

att vara etta blogg

Har du hittat vad du har sökt när du har hamnat här? Om inte går det bra att fråga mig i kommentarsfältet när som helst, så kanske jag kan svara (eller hänvisa vidare).

En betydelsefull fis i rymden

Stundtals funderar jag, förmodligen likt många andra bloggare, på varför jag egentligen bloggar. Det är trots allt ganska tidskrävande, och ibland – men bara ibland – känns det som om det tar mer än det ger.

Heidi reflekterade kring det här på sin blogg Hopihopi, och jag kände mig manad att svara på hennes fråga ”Varför bloggar du?”.

Så, varför bloggar jag egentligen?

Det började som någon slags strävan efter att öppna upp om min sjukdom. Ett försök att öka kunskapen om diabetes i samhället, och därigenom förhoppningsvis nå en ökad förståelse för just min sjukdom, diabetes typ 1. Ganska högt uppsatta mål, inser jag nu i efterhand. Min blogg är ju bara en futtig liten del i ett stort universum, en fis i rymden om man så vill.

Men den är inte betydelselös. Det blir så tydligt när jag läser i Heidis inlägg att hon har lärt sig något nytt om diabetes genom att läsa Att vara etta, och när jag på olika sätt får respons från läsare som vittnar om samma sak. Min blogg må vara en minimal del i ett stort universum, men om den kan bidra till att öka förståelsen och kunskapen hos ens en handfull personer, då har jag ju faktiskt nått mitt mål. Att vara etta är en fis i rymden, men jag vill hävda att det är en betydelsefyll fis.

Bloggen började som sagt som en mer allmänbildande kanal, men har utvecklats till att bli ett sätt för mig att få utlopp för allt möjligt diabetesrelaterat. Här kan jag skriva om positivt och negativt i mitt liv med diabetes, och det bästa: få respons på det jag skriver.

Kommunikationen med Att vara ettas läsare är en stor orsak till att jag bloggar; utan all kontakt med er skulle jag ju lika gärna kunna skriva en dagbok för mig själv i ett häfte någonstans. Via bloggen har jag kommit i kontakt med så många nya människor, som jag förmodligen aldrig skulle ha råkat på annars. Jag har fått en massa roliga erbjudanden, varit med om intervjuer, sprungit lopp och blivit filmad – allt för att öka kunskapen om livet med diabetes typ 1.

Maria J

Hemkommen efter ett långpass löpning i värmen häromdagen. Trött och svettig men lycklig – jag kan springa långt och träna hårt trots att jag har diabetes typ 1! Om jag vill!

Bloggen speglar mitt liv med diabetes typ 1, och någonstans har jag också en ambition att visa att det mesta faktiskt går att göra trots att man har diabetes. När jag tänker tillbaka på vissa händelser i mitt liv blir jag förbannad, som när jag bad min läkare om hjälp med att förbereda mig inför ett halvmaratonlopp och fick svaret:

”Jag rekommenderar dig inte att springa ett halvmaraton.”

Sen dess har jag sprungit inte bara ett halvmaratonlopp utan två, och minst ett dussin 10 kilometerslopp. Vilken jäkla tur att jag inte lyssnade till läkarens råd! Idag mår jag bättre än någonsin, och är antagligen i bättre fysisk form än någonsin tidigare under mina 25 år med diabetes typ 1. Om jag genom Att vara etta kan inspirera någon annan till det samma är det också en anledning till att jag bloggar.

Sockersöta vibbar

Uppdateringen av headern och temat har pågått allt för länge här. Det slutliga svaret från supporten är att det inte fungerar att använda den bild som jag skulle ha velat använda, så valet stod mellan en annan bild eller ett nytt tema.

Att vara etta

Eftersom jag redan har fattat tycke för temat fick det bli en annan bild. Egentligen tycker jag att den ger lite för sockersöta vibbar – det är aningen för tillrättalagt och rosafluffigt för min smak. Jag skulle helst ha velat ha mer fart och fläkt i sidhuvudet, men den bilden fick ta plats på sidan Om mig istället.

Och faktum är ju att det knappast finns något så sockersött som en diabetiker, så på det sättet passar det utmärkt. Dessutom är innehållet på Att vara etta oftast allt annat än fluffigt och sött, så det jämnar väl ut sig.

www.attvaraetta.com

I samband med uppdateringen av Att vara etta passade jag på att skaffa en egen domän. Numera hittas bloggen direkt på adressen http://www.attvaraetta.com. Ge mig gärna respons på den nya sidan, vad tycker du?

attvaraetta.com

Vad jag ännu inte har lyckats med är att uppdatera sidhuvudet (bilden högst upp på sidan) så att det ser ut som jag vill att det ska göra. Tydligen borde man kunna koda för att göra det, och jag har noll och inget intresse för kodning. Om någon är jättebra på sånt och vill hjälpa mig är det fritt fram att hojta till!

Annars fortsätter jag väl som förut här, med diabetesrelaterade inlägg mest varje dag!

Två år med Att vara etta

Hurra! Idag firar jag och Att vara etta två år! Så mycket har hänt sen start. Bland annat skulle jag nog inte jobba med det jag gör idag om det inte hade varit för att jag började blogga. Aldrig hade jag väl trott att jag skulle få ut så mycket av att blogga, men det har verkligen varit två givande år – förhoppningsvis för fler än jag själv, hehe.

Att vara etta två år

Ifjol för exakt ett år sen skrev jag det här inlägget, och här hittas det allra första inlägget på bloggen. Samtidigt som det känns som om det var evigheter sen, känns det som igår. Lite så där som med det mesta i livet.

En ventil och ett andningshål

Jag började blogga av en anledning. Jag har fortsatt av en annan. På sätt och vis, åtminstone. Jag har fortfarande samma syfte med Att vara etta, men bloggen har också kommit att bli något av en ventil för mig. Ett ställe jag kan dela med mig av mina tankar om min sjukdom på. Någon form av andningshål, kan man kanske också säga.

Jag pratar egentligen ganska lite om min diabetes i vardagen, det vet de som känner mig. Jag är relativt öppen med sjukdomen nuförtiden; jag försöker inte aktivt dölja den och jag svarar gärna på frågor, men jag tar inte självmant upp allt sådant som jag tar upp på Att vara etta med folk i min bekantskapskrets. Dels för att jag vet att det kan vara svårt att förstå sig på hur det verkligen är att leva med diabetes typ 1, och dels för att det – ärligt talat – kan bli lite tråkigt att lyssna på någon som pratar om sjukdomar hela tiden. Det är ju ändå Maria mina nära och kära väljer att umgås med, och inte diabetes typ 1. Att Maria och diabetes typ 1 stundtals går in i varandra är ett faktum man inte kommer ifrån, men jag upplever ändå att jag inte vill älta allt jag möjligen ältar på bloggen med min familj och mina vänner. Vi har så mycket att prata om ändå!

Sommarnatt

Naturen – ett annat andningshål för mig.

Att vara etta har kommit att bli en ventil där jag pyser ut frustration, tankar och funderingar jag får kring min diagnos och livet med en kronisk sjukdom. Jag kan varmt rekommendera alla andra med diabetes typ 1 att skaffa sig en liknande ventil – inte minst för att det är så befriande att ventilera och damma i alla skrymseln och vrår man kanske knappt är medveten om att man har inom sig.