Vita rock-syndromet

I takt med att graviditeten har fortlöpt har jag blivit av med mina blodtrycksfall. Skönt! Och det är precis som det brukar vara. Mot slutet av en ”normal” graviditet brukar blodtrycket stiga något för de allra flesta. Vad det dessutom har gjort för mig, är att jag i sjukhusmiljö verkar ha drabbats av vita rock-syndromet.

Vita rock-syndromet (white coat hypertension) är ett vedertaget begrepp, som innebär att blodtrycket stiger på grund av nervositet. För min egen del vet jag ju att jag, om inte avskyr sjukhus, så i alla fall inte känner mig speciellt väl till mods där. Ju längre jag har kommit i graviditeten, desto nervösare är jag när jag går på kontroller. Förlossningen närmar sig sakta men säkert, och jag har insett att jag verkligen inte skulle vilja bli igångsatt. Om det måste ske, hoppas jag att det blir så sent som möjligt, så att kroppen är med på noterna så långt det går och det inte blir en medicinskt framtvingad förlossning.

Eftersom barnet är normalstort (faktiskt i undre kanten av normalkurvan sist det mättes, men fortfarande inom den) och allt har sett bra ut på alla sätt skulle jag inte vilja bli igångsatt bara för att det är rutin eller för att jag har diabetes. Om det ska bli så vill jag att det motiveras ordentligt. Samtidigt är jag ödmjuk inför att jag inte har den kunskap läkarna har på det här området, men jag vill veta varför det görs i just mitt fall, och då ska ”rutin” inte vara en orsak.

Blodtryck diabetes

Hur som helst. Eftersom mitt blodtryck var strax under det högre gränsvärdet 140/90 på sjukhuset sist ville läkaren att besöken trappas upp, och att jag dessutom går till rådgivningen och mäter trycket där mellan kontrollerna. Jag föreslog att jag mäter blodtrycket hemma istället för på rådgivningen, men till ÅUCS är jag ändå tvungen att gå varannan vecka nu.

Döm om min förvåning när jag vid samtliga mättillfällen hemma hade lägre blodtryck än jag vanligen brukar ha på sjukhuset – gravid eller inte. Då insåg jag att jag nog lider av vita rock-syndromet! När jag mäter hemma stiger det ytterst sällan över 120/70, medan det på sjukhuset redan i början av graviditeten låg omkring 120/80. Intressant ändå!

Blodtryck gravid

Och även om min puls är lite högre än vanligt nu när jag är gravid, är den långt ifrån 100 som den har varit på sjukhuset. (Fast hög puls i sjukhusmiljö har jag haft så länge jag kan minnas.)

Vilka jäkla problem man har ändå! Jag försöker liksom intala mig att det är luuugnt. Läkarna är inte onda djävlar utan vill mitt bästa – bara chilla. Men nej. Kroppen kan inte ta in det, och jag kan inte påverka blodtrycket hur mycket jag än vill det. Det bådar ju inte så gott inför förlossningen, där det sägs att allt går lättare och bättre om man kan vara lugn och känna sig trygg. Jo tjena! Den biten ser liksom inte väldigt lovande ut för mig och min kropp…

Boven i dramat

Jag har kunnat konstatera att jag har haft en förhållandevis lätt graviditet rent fysiskt – hittills. Utöver blodsockerkampen har jag bara haft lindriga graviditetsbesvär, men nu kan jag också pricka av lite jobbigare sådana.

Igår på jobbet satt jag på ett möte, och efter ett tag började jag känna mig yr, lätt illamående och svag. Min första reaktion var som vanligt att kolla blodsockret, men Dexcom visade 4,7 med en stabil pil rakt fram, så jag började misstänka något annat.

Efter ett tag började det susa och brusa i öronen och flimra framför ögonen, och jag kände mig svimfärdig. Jag reste mig och klarade mig till arbetsrummet, där jag fick sätta huvudet mellan benen ett tag innan jag kände mig så pass mycket bättre att jag kunde dricka lite vatten. Blodsockret var 5,0 enligt blodsockermätaren. Perfekt ju. Alltså något annat fel…

blodtrycksmätare

Det skulle visa sig att det var blodtrycket som var boven i dramat. Jag misstänkte det lite grann redan på dagen, och när jag senare på kvällen – hemma i sängen – började må riktigt uselt igen med samma symptom kollade jag blodtrycket. 98/52 var det – betydligt lägre än jag någonsin har haft. Jag inledde graviditeten med ett blodtryck på 121/80 (om jag inte minns helt fel), och det har legat där omkring sen dess. Alldeles utmärkt, med andra ord.

Hela tiden har jag fått höra att jag ligger i riskzonen för högt blodtryck på grund av att jag har diabetes, så jag hade inte direkt tänkt att jag skulle drabbas av det motsatta, som ju många gravida kan göra. Men så gick det alltså!

Nu hoppas jag bara att jag inte kollapsar på grund av blodtrycket. Just nu känns det närmare till hands än att jag skulle göra det på grund av blodsockret, eftersom det kändes så nära både när jag bara satt rakt upp och ner, och dessutom hemma i liggande ställning. Men om man dimpar med lågt blodtryck lär man väl ändå vakna ganska omgående, har jag förstått. Det skulle ju inte vara så trevligt om folk tror att jag har en hypoglykemi och börjar trycka i mig socker om det de facto är blodtrycket som är lågt och inte blodsockret. Å andra sidan får man väl bara vara glad om omgivningen reagerar på något sätt och inte lämnar en i sticket om man plötsligt ligger avsvimmad på marken.