Ischoklad och mys i decembermörkret

Vad mörkt och dystert det är! Nästan så det inte märks skillnad på natt och dag. Nåja, det var väl att ta i lite…

Ischoklad (1)

Medan regnet smattrar mot taket passar jag på att baka och laga mat. Julmusiken fyller köket, och jag kommer på mig själv med att stå där och faktiskt tycka att det är lite mysigt och roligt att laga mat. Kors i taket! Det är tydligen aldrig för sent att ändra sig.

Ischoklad (2)

Jag gjorde bland annat ischoklad. Ett jättelätt recept; bara choklad, kokosfett och kokosflarn och nötter. Ingen extra sötning, så det borde vara blodsockervänligt.

Ischoklad (3)

Eftersom jag inte hade planerat att göra ischoklad blev det lite blandade formar – men det ska väl gå bra, hoppas jag. För tillfället står ischokladen i kylen och stelnar, så jag vet inte hur slutresultatet blev ännu. Det ser gott ut i alla fall!

Stickning

Mellan varven stickar jag. Jag har flera projekt på gång. Kanske några julklappar, och kanske lite annat.

Decembermörker

Det är ändå tur att jag har Ebba, som drar ut mig på promenader oavsett väder. I det här rusket vete katten om jag skulle komma mig ut lika ofta annars. Mitt blodsocker gillar inte riktigt att jag bara myser inne en hel dag, även om jag annars kan tycka att det är mer än okej att göra det också ibland.

Blodsockerkurva andra advent

För tillfället är jag så tacksam över mitt blodsocker, som verkligen samarbetar med mig. Vissa perioder är det lögn att få en stabil kurva, men ibland stämmer allt och kroppen fungerar precis som man vill att den ska. Det händer rätt sällan, så jag är glad så länge det varar.

Provocerande blodsockerkurvor

Först och främst: Tack för respons på det förra inlägget om träning! Vadå respons, undrar kanske någon, ingen har ju kommenterat inlägget? Men det är nämligen så att jag har en hel del kontakt med läsare via andra kanaler, till exempel e-postadressen attvaraetta@gmail.com, och via dessa får jag ofta feedback på allt möjligt. Jag har inte alltid möjlighet att svara, men jag uppskattar verkligen all kontakt! Det är i alla fall ingen som har uttryckt sitt missnöje över att jag skriver träningsinlägg, så kanske jag börjar flika in ett och annat sådant igen, när andan faller på.

Stabil blodsockerkurva

Något som jag har fått veta att däremot kan provocera är bilderna på mina blodsockerkurvor. Många av dem är ju väldigt fina; låga och stabila och inom ytterst snäva gränser – vilket jag är mycket medveten om.

Vad man ska komma ihåg är att det ligger enormt mycket arbete bakom dessa kurvor. Jag är inne i en period då jag ger 100% till min diabetes och mitt blodsocker (nej, mer!) och jag känner ibland att jag knappt har något annat liv utöver att analysera insulindoser och blodsockerkurvor. Men så måste det få vara ibland, och det kommer inte att pågå resten av livet, inte så här strikt. Om det skulle göra det skulle nog den berömda väggen vara nästa station för mig. Det har heller inte alltid varit så här, i tonåren hade jag ett nästan dubbelt så högt HbA1c som jag har nu, så jag har verkligen inte alltid lyckats så bra som jag gör nu.

Hemligheten bakom kurvorna? Erfarenhet (26 år i år!), rätt vårdmaterial (CGM och insulinpump), passande kost, motion och planering och analys av allt. Skitjobbigt, men det är det enda sättet för mig att nå ett någorlunda bra blodsocker. Alltid lyckas jag givetvis inte heller, så är det naturligtvis. Den som vill se mindre vackra blodsockerkurvor kan titta in på en bergochdalbane-dag som jag faktiskt också har publicerat här. De dagarna finns tyvärr, de också.

Medelhavseffekten?

Jag brukar ta upp motionseffekten i tid och otid, men frågan är om inte medelhavseffekten är ännu effektivare för blodsockret. Medelhavseffekten? Vad i all sin dar är det nu igen? undrar ni förstås. Något allmänt vedertaget diabetesbegrepp?

Strand

Alls icke. Medelhavseffekten är kort och gott något jag själv upplever på mitt blodsocker – ibland – vid varmt väder, d.v.s. medelhavsväder. Definitionen skulle väl lyda något i stil med ”varm väderlek med kraftigt blodsockersänkande effekt”. För det är verkligen det jag upplever nu, när vi har temperaturer mellan +25 och 30 grader Celsius. Pust!

Strand låg blodsockerkurva

De flesta av mina blodsockerkurvor har legat ganska lågt under de senaste dagarna, så lågt att till och med jag tycker att de är lite pressade just nu. Jag har gärna ett blodsockervärde på 4, men helst inte under – där kurvan har legat periodvis under de här varma dygnen. Jag mår inte direkt dåligt av att ha så lågt blodsocker, och så länge kurvan är stabil är det okej för mig, men helst skulle jag se att värdet var snäppet högre än 3,5. En frisk person har sällan värden under 4, och det strävar givetvis jag också efter.

Jag förstår att så här låga värden kan vara lite provocerande i diabetesvärlden, där de flesta tampas med för högt blodsocker, men håll i minnet att diabetes typ 1 är en väldigt individuell sjukdom, och att jag med 25 års erfarenhet – utan vare sig insulinchock eller insulinkoma – känner mig ganska lugn med att jag känner min kropp. Just nu är det medelhavseffekten som är på gång här, och jag har stenkoll på mitt blodsocker. Går det under 3,3 larmar min Dexcom, och dessutom känner jag av det, så det är ingen fara på taket!

Hur har ni andra ettor det i värmen? Påverkar värmen era blodsockervärden?

”Jag gör så gott jag kan”

”Men du sköter väl din diabetes?”

Vi har alla hört den, frågan som ställs av bekanta och obekanta runt omkring oss som lever med diabetes typ 1. I all välmening, naturligtvis.

Och visst gör vi det. Visst sköter vi oss. De allra flesta av oss, för det allra mesta. Vi sköter oss tills vi nästan slår knut på oss själva. Men ibland räcker det inte för att uppnå stabila blodsockerkurvor.

Att det är så mycket som påverkar blodsockret, så mycket annat än faktorerna insulin och mat (som de flesta känner till), det vet inte så många. Att det dessutom också kan vara sinnesstämningar, hormoner, eventuella infektioner, ja till och med temperaturen utomhus – det vet ganska få.

Frukost

Bild på en blodsockervänlig frukost i lägenheten i Lund i september. Jag åt nyttigt och tog mitt insulin, men ändå hade jag problem med blodsockret just där och då.

Jag gör så gott jag kan i min strävan efter stabila blodsockerkurvor, och visst kommer jag en bra bit på vägen genom att injicera insulin, äta nyttigt och bra och motionera. Men så kommer livet emellan. För jag lever inte i en isolerad glasbubbla; jag påverkas av min omgivning, av människorna omkring mig, av temperaturen utanför fönstret, av allt och ingenting – och allt det här påverkar också min kroniska sjukdom.

På frågan ”Men du sköter väl din diabetes?” brukar jag numera svara: ”Jag gör så gott jag kan”. Jag förstår att de flesta syftar på att jag har koll på mitt blodsocker och alltid tar mitt insulin, att jag verkar äta nyttigt och att jag tränar och rör på mig, men det är så mycket annat som spelar in i strävan efter stabila blodsockerkurvor. Jag kan bara göra så gott jag kan.

Hoppla, sa blodsockret!

Somliga dagar alltså. När de där jäkla blodsockerkurvorna innehåller bergstoppar högre än Mount Everest. Dem hatar jag.

img_1054-1

Jag mår otroligt dåligt såna här dagar, både fysiskt och psykiskt. Värst är om jag inte vet orsaken till topparna. Just den här dagen tror jag att den kraftiga blodsockerhöjningen beror på lunchen, som måste ha innehållit något jag inte hade räknat med, och följaktligen inte hade doserat insulin till. Svårigheten med att äta sånt man inte själv har tillrett är så påtaglig såna gånger.

En äkta tjolahopp-kurva. Nästan de värsta blodsockerkurvorna som finns, det hurtiga namnet till trots. Än värre är väl bergochdalbane-kurvorna, eller en kombination av de två. Tvi vale!

Inte en dag till

Trots att jag i stort mår bättre än någonsin, har jag fortfarande extremt jobbiga dagar med min diabetes ibland. 

Vintertiden ställde till det rejält för mig, igen en gång. Hur det kan påverka mitt blodsocker så mycket att ställa om klockan övergår mitt förstånd, men det gör det. De tvära kasten i blodsockret är något av det hemskaste jag vet. När blodsockret rasar mår jag så dåligt att jag ibland tror att döden är nära, och det kan den vara om jag inte får i mig något sött fort

Nej, fy. Såna gånger känner jag bara att jag inte orkar längre, inte en dag till. 

En jobbig patient

Jag kom iväg på blodprov en morgon till sist. Det var på håret, för när jag vaknade visade min sensor 4,1 (vilket skulle ha varit helt ok) men blodtestet visade bara 3,6. Mitt blodsocker har en tendens att stiga lite på morgonen, för att sedan sjunka om jag inte äter något inom en hyfsat rimlig tidsram, så jag skyndade mig till laboratoriet och lyckades äntligen få blodprovet taget. Skönt!

Laboratorieprov

Nu stundar nämligen snart ett läkarbesök för min del. Jag är förmodligen en ganska jobbig patient, eftersom jag har haft diabetes typ 1 så länge och nog upplever att jag är något av en expert på just min diabetes. Eller, så mycket expert man nu kan bli på den här sjukdomen. Jag vet i alla fall överlägset mest om hur min kropp och mitt blodsocker reagerar på olika saker.

Bäst gillar jag de läkare som möter mig med attityden att det är jag som kan min sjukdom bäst, och som utgår ifrån mig som person. Sämst gillar jag dem som ska punktmarkera, och som slår ner på en viss dag där blodsockret kanske låg lite sämre än vanligt.

”Vad gjorde du måndagen den 20 mars klockan 9:45? Varför var blodsockret så högt då?”

Ja, du. Den som det visste, liksom. Nuförtiden har jag ju mina anteckningsböcker, så jag kan oftast ge en förklaring, men sådana där enstaka punktmarkeringar ger mig ingenting. Det är en annan sak om man faktiskt blir påmind om ett mönster, och kan göra något åt det.

Det känns också lite så där att allt blir så transparent med blodsockervärdena när man går till läkaren. Minsta detalj kan analyseras och jag känner mig ofta ganska sårbar. Det känns som om man måste stå till svars och kunna redogöra för allt man gör. Som i den här historien, som jag har hört av en annan typ 1:a.

Läkaren: Vad gjorde du här när blodsockret steg så mycket på kurvan?
Typ 1-diabetikern: Kopplade bort pumpen för att ha sex.

Det kan alltså handla om ganska intima och personliga saker i livet, som man förväntas redogöra för. ”Ja, jag hade sex på lördag morgon klockan 8:36. Nu vet du det.” På sätt och vis förstår jag att läkarna behöver få en inblick för att bättre kunna hjälpa, men samtidigt tycker jag personligen att det många gånger kan kännas som att bli förhörd under läkarbesöken.

Hur förhåller ni andra er till att redogöra för era blodsockerkurvor när ni går till läkaren?