Checka ut från kroppen

Det finns vissa dagar i en typ 1-diabetikers liv då man önskar att man bara kunde checka ut från kroppen. Säga ”adjöken, nu får du klarar dig själv ett tag så ses vi när du är lite vänligare mot mig”. Till exempel under bergochdalbane-dagarna. Då skulle jag ge ganska mycket för att få checka ut ett tag.

Men även om diabetes kan ge fysiska symptom, finns det åtminstone en positiv sak med eländet; man får inte värk av sjukdomen. Följdsjukdomar och komplikationer kan bidra med allehanda fanskap, men grundsjukdomen är inget man går omkring och dras med värk av. Alltid något.

Just nu önskar jag mycket att jag kunde checka ut från min kropp ett tag. Ta ett flyg någonstans där det är varmare och låta kroppen lida i sin ensamhet. Återvända när allt är över. Men det går inte. Såklart går det inte, lika lite som det går att checka ut från blodsockerkampen – någonsin. Det är bara att härda ut, och hoppas på bättre tider.

20180424_135749.jpg

Jag förstår att det blir lite kryptiskt när jag skriver om värk och sjukdom utan att säga vad det gäller. Det enda jag kan berätta är att det jag går igenom just nu inte har någonting med min diabetes att göra, och inte på något sätt beror på den. Däremot påverkar allt som drabbar min kropp också min autoimmuna sjukdom och blodsockret.

På den avdelning jag har besökt fick jag fylla i en blankett om min hälsa och allmäntillstånd, och där blev det tydligt att de inte har så mycket samarbete med den endokrinologiska avdelningen eftersom terminologin inte riktigt har hängt med i svängarna. Man kunde kryssa för ”Sokeritauti”, alltså ”Sockersjuka”, och om den behandlas med insulin, tabletter eller diet. Hallå! Vi skriver 2018 och Det Stora Sjukhuset talar fortfarande om ”Sockersjuka”! Jag skrev givetvis Diabetes typ 1 i formuläret, och drog en djup suck.

Däremot kan jag verkligen inte klaga på bemötandet på den här avdelningen, jag som annars är ganska snabb med att notera ”förbättringsmöjligheter” i sjukvården. Läkare och sköterskor, ja hela bunten, var inkännande, förstående och trevliga, och det har faktiskt gjort hela den här hemska situationen åtminstone lite lättare.

Djup vårpromenad

Den senaste tiden har varit förbaskat tung, och då syftar jag inte bara på att jag har haft mycket på jobbet. Jag är ganska dålig på att upprätthålla fasader, men allt kan man helt enkelt inte skriva om på en öppen blogg – speciellt inte sånt som också berör andra. Att gå igenom tuffa perioder i livet gör väl alla i olika sammanhang, och något positivt med att vara på botten är att det – klämkäckt nog – bara finns en väg därifrån: uppåt. Så småningom, tids nog. Kanske.

Vårpromenad (3)

Det enda som är klart är att ingenting är konstant, varken lycka eller olycka. Allt är i ständig förändring. Det är våren ett så fint bevis på; allt vaknar till liv igen efter ett långt mörker. Jag samlar alltid krafter i naturen, och en vårpromenad är ett av de bästa sätten att göra det på.

Vårpromenad (1)

Solgula tussilagon och smutsiga små hundtassar, som fortfarande orkar gå och springa och gräva. Tacksamheten för det är stor.

Vårpromenad (5)

Nosen börjar bli grå, men den är riktad framåt. Mot nya äventyr!

Vårpromenad (4)

Kanske mot nya dofter i form av vitsvanshjortar? Jepp! Vi såg en flock på sju stycken på en åker. Något av det bästa med att vara ute och gå, tycker Ebba.

Vårpromenad (2)

Och så blåsipporna. Mina favoritblommor. Ge mig några blåsippor i en dikesren (inte plockade!) och jag förvandlas omgående till en lite lyckligare själ. Till all lycka har mitt blodsocker varit jättebra, trots att jag själv inte är på topp fysiskt eller psykiskt just nu. Det är alltid något att glädjas åt, det också.

De fyra bästa åren

Att de fyra bästa åren i mitt liv skulle infalla efter 30 var kanske lite otippat. Så blev det ändå, vågar jag påstå. Fysiskt har jag mått bättre än någonsin sen jag fick min insulinpump, och idag är det på dagen fyra år sen dess. Hurra!

Insulinpump Animas Vibe

Som jag har skrivit tidigare är insulinpump ingen universallösning som passar alla med diabetes typ 1, och egenvården är kanske om möjligt ännu mer tidsdryg med pump. För nej – pumpen kan inte tänka och självmant anpassa insulindosen till mat, träning och sjukdom, det får jag fortfarande göra själv! Rent fysiskt var det ändå en så stor skillnad för mig att få möjlighet att övergå från insulinpennor till pump att det nog är det bästa jag har gjort i hela min diabeteskarriär.

Sallad grillmat

Det firades idag med ytterligare en grillmåltid utomhus. Utöver grillkorv, halloumi och sallad serverades soppa på palsternacka, blodsockervänliga scones och fröknäckebröd. Dagen har jag tänkt avrunda med ett löppass – bästa firandet, i min lilla värld!

Springa, springa, springa

Just nu känns det som om jag springer, springer och springer. Lika mycket mentalt som fysiskt. Fortfarande är vägarna inte helt isfria här, men det närmar sig väl. Det samma kan jag nästan säga att gäller i min hjärna, det känns som om det är lite is här och där, men det smälter nog efterhand och får tankarna att klarna. Haha!

Is

Mitt blodsocker har hittills varit väldigt samarbetsvilligt i mitt nya jobb. Det är inte alls någon självklarhet; jag befarade att undervisningen skulle öka nervositeten så att blodsockret skulle stiga när jag ska föreläsa, men det har gått bättre än förväntat. Annars brukar jag alltid tycka att det är lite pirrigt att tala inför en grupp – och det är det visserligen fortfarande – men tydligen inte så pass att mitt blodsocker skjuter i höjden. Skönt!

Insulinpump is

Nej, se det snöar!

Jag vet inte varifrån jag hade fått i mitt huvud att den kända visan går ”Ja, se det snöar”, men den heter de facto ”Nej, se det snöar”. Och vad passar väl bättre in än NEJ! Se det snöar!” idag. För nu snöar det här. Igen. Våren, var ääär du?

Ägg

En sån tur att äggen hade varsin luva att dra på i snöstormen, då. Innan jag åt upp dem, tillsammans med en massa annan blodsockervänlig påskmat. Jag skippade memman i år och slapp en blodsockerbergochdalbana, vilket jag är mycket nöjd med.

Igår passade jag dessutom på att ta mig ytterligare ett löppass, och det bidrog förstås till ett mer lätthanterligt blodsocker – plus att det kändes otroligt bra efteråt. Nu ska jag trappa upp löpningen ordentligt igen när det blir bara vägar och fint löparväder, för någon gång snart måste det ju bli vår – fast det inte ser ut som om det är idag.

Vår

Hur har påsken gått för er andra?

Påskägg och diabetes

Att vara etta besöks just nu av många som hamnar här för att de har googlat på ”påskägg och diabetes”, eller andra liknande sökord. Det kan verkligen vara en djungel det här med vad man ska ge till barn med diabetes typ 1, och jag har skrivit ganska mycket om ämnet tidigare år. Så här och så här (klick! klick!) resonerar jag, men kom ihåg att det inte finns något rätt eller fel i den här frågan. Mycket är individuellt och alla familjer gör olika, utan att något för den skull behöver vara fel.

Påskägg

Jag är av den åsikten att varken barn med eller utan diabetes behöver få så mycket sötsaker, varken till påsk eller annars. Inte för att någon skulle få diabetes typ 1 på grund av för mycket godis och socker (den myten kan vi sticka hål på direkt!), utan för att det inte är nyttigt för någon med kilovis med socker, och för att en hel massa andra sjukdomar (däribland vissa sorter av diabetes typ 2) som allt fler drar på sig idag bevisligen är livstilsrelaterade. Eftersom jag på nära håll har sett vad så kallade livsstilsrelaterade sjukdomar kan föra med sig, är det ingenting jag vill bidra till.

Beroende på barnets ålder kan man istället hitta på många roliga saker att ge, som inte nödvändigtvis behöver påverka blodsockret negativt. En pixibok och ett par hemstickade sockor till de allra minsta, kanske en fluffig påskkyckling och pysselsaker till de lite äldre. Kanske ett litet chokladägg, för den som upplever att det är viktigt att ge någonting ätbart. Det måste ju inte vara ägg fullproppade med massor av socker och sötsaker, varken till barn med eller utan diabetes. 

Huvudsaken är att barnet med diabetes inte behöver känna sig utanför, och det fungerar faktiskt ypperligt att ge samma sak till syskon i en familj. Fråga min bror; jag tror inte han någonsin har upplevt att han gick miste om något bara för att jag har diabetes typ 1. Vi fick små leksaker, böcker eller något vi önskat oss, och kanske en enstaka – sockerfri – godbit till påsk båda två – och det fungerade alldeles utmärkt.

Sommartid igen

Vädret antyder inte ens det allra minsta att det är dags för sommartid, men kalendern påstår det.

Sommartid

Den senaste tiden har jag vaknat okristligt tidigt om mornarna, så jag hoppas att jag kommer i fas vid tidsomställningen. Hur mitt blodsocker reagerar återstår att se, men jag hoppas på det bästa. Ibland har jag haft det märkligt svårt att få basaldoserna att matcha med övergången till den nya tiden, men det kanske går smidigare i år? Vi får se!