Ärvda diabetesprylar

Det finns en (kanske bara just en enda?) fördel med att vara fler med diabetes i släkten, och det är att man kan få ärva (eller låna) nödvändiga diabetesprylar om man råkar vara i behov av sådana.

Blodprovstagare

Häromdagen gick min blodprovstagare sönder. (Blodprovstagare förresten, det låter ju inte klokt, men det verkar kunna användas som begrepp.) Ni vet, den där manicken som man stoppar en lansett i och som pickar hål i huden på fingertopparna så man får ut lite blod och kan mäta sitt blodsocker. Den. Den viktiga lilla grejen gick sönder, och jag stod där som ett fån. Jaha, nu då? Som tur var fanns det resurser på nära håll, hela tre blodprovstagare kunde jag få, med en gång.

Gissa om jag blev glad när jag såg att en av dem var en gammal favorit, som jag inte har sett eller använt på flera år! Den i mitten på bilden ovan är den bästa, tycker jag. Det gör inte lika ont att sticka med den som med manicken nederst. Den har jag haft de senaste åren men jag har aldrig riktigt gillat den. Visst är det skillnad på de här verktygen också!

Vad jag är dålig på

Jag är generellt superbra på att sköta min diabetes. Jag gör allt man ska, och jag gör alltid så gott jag kan. Utom i ett fall, och i det fallet är jag verkligen urdålig.

Jag är skamligt dålig på att byta lancetter i blodprovstagaren. Heter den förresten så? Den lilla ”pickaren”, som laddas med engångslancetter. Och just det: engångslancetter. Det är ju meningen att man ska byta lancett efter varje kapillär blodprovstagning för hemmabruk, som det så fint kallas. Gör jag det? Byter jag efter varje gång? Nej, nej, nej.

IMGP0208 - kopia

Jag vågar inte ens erkänna hur sällan jag byter lancett, så sällan är det. Pinsamt, och dåligt av mig. Fy skäms.

Är jag ensam om att vara dålig på det här? (Säg att jag inte är det!) Hur ofta byter ni andra med diabetes lancetter?