Läkarbesök under graviditeten

Innan jag blev gravid trodde jag att jag skulle få springa hos diabetesläkaren i ett. Så har det inte riktigt blivit, men efter vad jag har förstått beror det väldigt mycket på var man bor, och förstås också på indivuella behov och skillnader hos den enskilda patienten.

Med min typ 1-diabetes har jag hittills gått till endokrinologen en gång i månaden (förutom mellan vecka 12 och 20 då jag istället gick till diabetessköterskan en gång). På samma gång får jag en ultraljudsundersökning, allt på ÅUCS mödrapoliklinik. Utöver det här går jag förstås till mödrarådgivningen som alla andra på min hemort.

moderskapspoli

Jag var faktiskt till läkaren (eller en av läkarna eftersom det oftast är olika) igår, och passade på att fråga varför jag går så ”sällan”. De flesta ettor jag känner till går ett par gånger i månaden, och många har också telefonkontakt minst en gång i veckan. Svaret jag fick var att de inte ser någon anledning till att jag ska gå oftare med tanke på mina värden, men mot slutet av graviditeten kommer besöken att trappas upp – efter behov. Jag får ju självklart ringa diabetessköterskorna på ÅUCS om jag vill (vilket jag också har gjort, men de är inte alltid de lättaste att få tag på kan jag meddela!).

Det här känns egentligen helt okej för mig, eftersom jag som bekant inte är något större fan av sjukhus och läkarbesök. När det gäller min diabetes är jag dels ganska säker i min sjukdom, och dels har jag ett stort nätverk av – mer eller mindre frivilliga – ”kamratstödspersoner” som jag vänder mig till när jag har frågor och funderingar (tack snälla ni, ingen nämnd och ingen glömd!). Ändå känner jag stundtals att läkarstödet kanske kunde vara bättre, men å andra sidan kan jag inte riktigt sätta fingret på hur jag skulle vilja förbättra det.

Är ni andra som är/har varit gravida nöjda med diabetesvården under graviditeten? Hur ofta går/gick ni till läkaren?

Vadå testperson?

Snart har jag haft min YpsoPump i två veckor, och det börjar bli dags för mig att dela med mig av mina första reflektioner om livet med den nya insulinpumpen. Innan jag gör det tänkte jag ändå säga några ord om hur det kommer sig att jag har fått bli testperson för pumpen, och vad det egentligen innebär.

Låneavtal_LI

Jag är en av två testpersoner via det sjukhus jag går till på grund av min typ 1-diabetes, Åbo universitets centralsjukhus, och har skrivit på ett låneavtal för pumpen med Egentliga Finlands sjukvårdsdistrikt. YpsoPump har alltså ingenting med min blogg att göra, och jag är på inget vis kopplad till pumpleverantörer eller -tillverkare.

Min enda skyldighet är att använda pumpen under testperioden, och rapportera vad jag tycker om den till sjukhuset. Att jag råkar ha en blogg och kan dela med mig av mina personliga erfarenheter och upplevelser också här kan man kanske se som en bonus.

Tårar av glädje och av sorg

Som jag har gråtit den här våren. Tårkanalerna har varit som kranar, som har börjat rinna närhelst de har känt för det. Jag är generellt väldigt känslosam av mig, och ganska gråtmild också i vanliga fall, men nu har det nästan varit extremt. Jag har gråtit både av glädje och av sorg, och idag fick jag anledning att gråta igen.

Imorse var jag nämligen till diabetesläkaren – vilket jag avskyr. Jag har kommit fram till att det sitter i från barndomen, och fortfarande känns läkarbesöken fruktansvärt jobbiga rent psykiskt för mig, fast jag sällan har blivit riktigt dåligt bemött på senare tid. Det var värre när jag var yngre, då var det mer regel än undantag att både jag och min mamma gick snyftande från läkarmottagningen.

ÅUCS

Idag fick jag i alla fall anledning att gråta igen – den här gången av glädje. Alla värden var perfekta, och läkaren var väldigt trevlig och sa att om jag fortsätter så här är min förväntade livslängd som vilken frisk människas som helst. Jag vet inte om någon som inte har diabetes typ 1 kan förstå vad det betyder, men det är en otrolig lättnad att få höra.

Vissa som har levt med diabetes typ 1 lika länge som jag har gjort (eller längre) har fått höra att de inte kommer att kunna leva ett ”normalt” liv; de kommer inte att kunna skaffa barn och de kommer att få allehanda komplikationer innan de dör i förtid. Jag har också läkarnas varnande ord från förr som ett eko i bakhuvudet, och därför är det så skönt att höra att allt ser bra ut, och att framtiden faktiskt kan vara ljus. Kanske inte att undra på att glädjetårarna börjar rinna när man vandrar ut från sjukhuset med det i bagaget.

Testperson för YpsoPump

YpsoPump insulinpump

Här har en annan ansträngt sina små hjärnceller till bristningsgränsen kring vad jag ska välja för insulinpump och CGM-system – och så visar det sig att jag har ytterligare ett alternativ! Jag har fått möjlighet att bli försökskanin för YpsoPump, som en av två testpersoner vid mitt sjukhus. Ute i världen används pumpen för fullt redan, så jag blir inte alls den första att ta den i bruk, men en av de första i Åbo i alla fall. Spännande!

YpsoPump låter riktigt, riktigt bra för min del, och det bästa av allt är att jag får fortsätta med Dexcom om jag tackar ja till att testa pumpen. Därmed är valet inte så svårt för min del. Till hösten blir det YpsoPump! Det ska bli så intressant att testa!

YpsoPump

Kanske någon av Att vara ettas läsare har erfarenhet av YpsoPump? Berätta gärna vad du tycker om den i så fall!

Den näst bästa julklappen

Jag är fortfarande vid liv efter läkarbesöket i måndags! Direkt efteråt gick jag till universitetet på forskarseminarium och där blev jag kvar i dagarna två. Pust nu känns hjärnan helt urblåst! Dagarna avrundades med fakultetens julfest och ovanpå den folkloristikens och religionsvetenskapens gemensamma julfest, så nu har det verkligen varit full rulle från arla morgon till sen kväll.

Julpapper

Hos läkaren fick jag den näst bästa julklappen* någonsin, nämligen en bekräftelse på att mitt HbA1c har hållit sig på samma nivå, och att allt i övrigt ser bra ut med min hälsa. Vilken lättnad! Jag är alltid lika nervös inför läkarbesöken. Jag oroar mig för att något ska vara fel med min kropp, att läkaren ska säga att jag inte får ha kvar min pump eller sensor och annat liknande. Men nu är det över och det är ett halvt år till nästa gång. Fy farao så skönt!

*Den bästa julklappen? En fungerande bukspottskörtel såklart!

Årets sista läkarbesök

Så var det dags för årets sista läkarbesök på endokrinologiska mottagningen för min del. Skönt att få det överstökat före jul. Läkarbesöken hör som bekant inte till mina favoriter.

Läkarbesök

Den här gången har jag sluppit gå till laboratoriet på blodprov före. HbA1c ska mätas på plats, med ett stick i fingret. Jag har hört att den metoden kanske inte är lika tillförlitlig som blodprovsmätningen, är det någon som känner till mer om det?

För min del känns det okej även om det inte skulle vara helt korrekt – bara värdet är någorlunda ditåt. Jag vet ju ändå hur mina blodsockerkurvor har sett ut för det mesta tack vare min CGM, så HbA1c är mer en bekräftelse på det.

Ögonbottenfotografering

Ögonbottenfotografering

Två korrekta svar av två gissningar på gårdagens gåta: Bra jobbat! Visst är det på en kontroll av ögonbottnen jag har varit! Jag går med lite olika mellanrum, men den senaste tiden har det varit en gång om året eftersom jag inte har några aktiva blödningar i ögonen. Så hoppas jag att det fortsätter!

ÅUCS

Den här gången triggade skanningen igång en sjudundrande huvudvärk, illamående och frossa som jag aldrig har varit med om förut. Kusligt. Det var bara att inta sängläge. Nu hoppas jag att resultaten, som skulle komma om 1-3 veckor, visar på fortsatt friska ögon.