Gravid i första och andra trimestern med diabetes typ 1

På olika håll verkar man räkna en graviditets längd på lite olika sätt, och så också de tre trimestrarna, tydligen. Enligt vissa sätt att räkna pågår den första trimestern i veckorna 1-12 och den andra i veckorna 13-24. Om jag väljer att räkna så, har jag passerat även den andra trimestern nu. (Min gravidapp påstår däremot att jag har flera veckor kvar av den andra trimestern, så det verkar som sagt vara lite olika.)

Hur som helst, min upplevelse av de två första trimestrarna ur ett diabetesperspektiv kan kanske vara av intresse för fler, tänkte jag.

gravid med diabetes app (1)

I den första trimestern hade jag störst problem med de många mellanmål jag var tvungen att inta för att inte må pyton. Det var dessutom inte så att jag var sugen på ett kokt ägg eller något annat blodsockervänligt, nej det var allt från rågbröd till rödbetor, inlagd fisk, korvsoppa(!) och glass. Som tur var hittade jag ju Nicks sockerfria glass ungefär vid samma tidpunkt, så där hade jag verkligen tur!

Jag fick också svårigheter med att blodsockret sjönk ganska mycket, speciellt efter frukost, och jag fick sänka basalen (men bara marginellt). Annars var blodsockret hoppigare och mer svårhanterligt än vanligt i första trimestern, men det är oklart om det bara var på grund av hormoner. Förmodligen spelade mellanmålen jag inte var så van vid också in en del. Jag lyckades ändå hålla blodsockret under 7-8 för det allra mesta, med några enstaka toppar upp till 9-10. En sjuhelsikes bedrift, när jag tänker efter!

gravid med diabetes app (2)

Från ungefär vecka 13 började jag må riktigt bra blodsockermässigt, och kände mig nästan som vanligt fram till omkring vecka 21, då jag plötsligt fick högre blodsocker på kvällarna. Jag ändrade lite grann i basalen, men förhållandevis lite. Sen kom en otroligt jobbig period, då jag på bara några veckor fick öka på insulindoserna markant. Jag kände mig närmast insulinresistent, och det är något jag alltid har varit lite rädd för att bli. Ni vet, när blodsockret bara inte vill sjunka fast man sprutar in hur mycket insulin som helst. Otäckt! Jag fläskade verkligen på med insulin för att hålla blodsockret under 7 och jag lyckades nästan hela tiden, men det var fruktansvärt påfrestande. Blodsockerkamp 24/7 – check!

Min resistens kom dessutom på kvällen och natten, och inte på morgonen som det står i medicinsk litteratur att den så ofta gör. Jaja, man vet ju hur individuell den här sjukdomen är, så jag är inte förvånad. Den här perioden var jättejobbig för mig. Nu var basaldoserna uppe i de dubbla och jag mådde ganska uselt psykiskt, trots att jag vet att det är helt normalt. Jag använde insulinpennorna till bolus för att få ner blodsockret snabbare (det brukar även annars vara mitt bästa trick när pumpen inte riktigt hinner med att sänka blodsockret vid måltider).

gravid med diabetes app (3)

Så för bara några dagar sedan fick jag igen sänka basalen lite, och det var som om resistensen släppte en aning. Fortfarande är jag uppe i mycket högre doser än vanligt, och de lär ju stiga ett bra tag ännu så jag försöker vara beredd på att blodsockerkampen blir tyngre snart igen. Det svåraste är nästan att man inte vet överhuvudtaget när det ska vända, så jag är konstant på alerten. Till all lycka har jag min CGM; gud vet hur jag skulle ha klarat det här utan den (antagligen inte alls!).

Jag brukar sällan – eller aldrig – skriva om mitt HbA1c (långtidsblodsockervärde) här, men nu är det kanske på sin plats. När jag gick in i graviditeten hade jag ett HbA1c på 32 mmol/mol. Efter det har jag fått mäta det en gång i månaden, och för varje gång har det sjunkit lite. Sist var det 28 mmol/mol, så jag vet att jag har svinbra värden. Vid ett HbA1c under 60 mmol/mol sägs risken för missbildningar hos barnet vara knappt ökad och under (eller omkring) 48 mmol/mol lär vara vad som rekommenderas för en typ 1-diabetiker före graviditet. Jag är ändå så pass oroligt lagd – speciellt när det gäller mitt barn – att jag mår dåligt av att se blodsockret stiga över 7, och följaktligen korrigerar jag alla värden över 7 nu. Det har lett till de här fina värdena, men ibland frågar jag mig på bekostnad av vad (min sinnesfrid och ro, kanske).

Några månader till bara, sen kommer jag att släppa lite på kontrollen och kanske återgå till att tycka att blodsockervärden under 10 är ok. Återgå till att leva lite också, för det känner jag faktiskt stundtals att jag inte riktigt gör nu – det är att överleva som gäller. Nu kämpar jag så hårt jag kan för mitt barn. Det finns liksom inga andra alternativ för mig.

En stressig jul

Nog blev det en stabil jul för mig alltid, men samtidigt en väldigt stressig sådan. Jag vet inte om jag har uttyckt det så tydligt här, men jag kan bli extremt stressad över höga blodsockervärden (”följdsjukdomar, följdsjukdomar, följdsjukdomar!” ekar i mitt huvud). Följaktligen är jag – tyvärr – inte mitt soligaste jag när blodsockret stiger. Att dessutom veta att mitt blodsocker påverkar mitt barn just nu gör oron närmast olidlig stundtals.

Så här långt i graviditeten har jag nästan bara behövt sänka insulindoserna, vilket är vanligt i början av en graviditet. I andra trimestern börjar insulinbehovet öka, för att mot slutet kunna vara dubbelt eller tredubbelt jämfört med innan. Det här gäller både diabetiker och icke-diabetiker, eftersom en graviditet i sig är diabetogen. Insulin är ett anabolt hormon, som behövs för tillväxten av fostret och mamman.

Blodsockerkurva Dexcom G4

Jag vet ju allt det här. Jag vet det. Men ändå! Herrejösses vad jobbigt jag tycker att det är! Om jag för bara några månader, ja till och med bara några veckor sen hade en hormonellt lugn period med ett väl samarbetande blodsocker, är jag nu halvvägs nere i helvetesgapet blodsockermässigt, känns det som. Jag har fått höja doserna i mitt tycke markant, och för tillfället går jag omkring med en temporär basal på +50% för att hålla blodsockret innanför marginalerna. Jag vill ju så gärna ha det under 7-8 som en frisk person, men det är otroligt svårt. Korrigera, korrigera, korrigera med insulin så fort det börjar stiga – det är min vardag just nu.

Jag anstränger mig för att hålla igång insulinkänsligheten så gott jag kan, men hormoner rår jag inte på. Jag försöker tänka att det är en kort period, och att jag gör mitt bästa. Om någon har goda råd gällande hur man tar sig igenom den här perioden med förståndet i behåll tar jag gärna emot dem. Att dela blodsocker med mitt ofödda barn kan nämligen vara något av det svåraste jag har gjort, någonsin.