Dyrt med CGM?

Livet går vidare för mig, och så också det eviga kämpandet som är kopplat till min diabetes. Ibland blir jag så trött på det, och situationen hjälps inte direkt upp av att jag inte enbart ska kämpa med mitt blodsocker – jag ska också kämpa för att få det vårdmaterial jag behöver.

Mitt HbA1c (långtidsblodsockervärde) är bra; det har de senaste åren motsvarat ungefär vad en person utan diabetes har, men det ligger så många faktorer bakom det. Dels är det all träning jag gör, dels är det vardagsmotionen och min ganska nitiska inställning till kost, dels är det ett sjujäkla analyserande och funderande kring insulindoser och inställningar. Och så är det min insulinpump, och kanske det viktigaste: min CGM. Min Dexcom G4 mäter kontinuerligt vävnadsglukosvärdet och skickar det till min pump, så jag (med ca 5 minuters fördröjning) kan se vartåt blodsockret är på väg och dessutom får larm om det. Det är helt ovärderligt för mig.

Diabeteslehti

I det senaste numret av Diabetesförbundet i Finlands medlemstidning fanns en artikel där de tre glukosmätningssystemen Dexcom G5, Freestyle Libre och Senseonics Eversense testades. Prisuppgifterna för de olika systemen fick mig att hicka till. Nu har jag visserligen inte Dexcom G5 utan G4 som är lite billigare, men ett sensorpaket med fyra sensorer kostar 370 euro och en sändare 329 euro, enligt tidningens uppgifter. Så. Himla. Dyrt. Tänkte jag. Först.

Diabeteslehti glukosmätning

Men så tänkte jag lite till. Om jag har tillgång till det här vårdmaterialet, som bevisligen bidrar till ett bättre HbA1c (vilket i sig minskar risken för följdsjukdomar) och utifrån mina egna erfarenheter ökar min livskvalitet alldeles enormt, då kanske det i slutändan inte alls blir så mycket dyrare.

För ponera följande:

Jag behandlas med insulinpump och CGM och mår så pass bra att jag orkar jobba och prestera mycket mer än jag gjorde utan det här vårdmaterialet. Jag kan ta mig an förenings- och frivilligarbete och bidra samhälleligt så mycket mer än jag någonsin har orkat tidigare. Jag är en betydligt trevligare och piggare person privat och jag håller mig friskare och slipper följdsjukdomar så jag på sikt kan vara kvar i arbetslivet längre. Istället för att gå runt med en ständig trötthet, oro över risk för hypoglykemi, minskad livskvalitet och kanske följdsjukdomar som leder till att jag inte kan jobba. Om jag får njurproblem eller nedsatt syn (vilket är vanliga följdsjukdomar för typ 1-diabetiker) blir jag snabbt så mycket dyrare för samhället än preventiv vård i form av kontinuerlig blodsockermätning någonsin är.

Ibland blir jag så trött på att känna mig som en kostnadspost i någon kalkyl. Det är som om jag straffas för att jag tar hand om mig själv; jag sköter mig för bra för att prioriteras. Jag betalar gladeligen skatt, jag vill hålla mig i form så länge som möjligt och jag har en massa att bidra med yrkesmässigt och privat. Kan jag bara få göra det? Tack.

När blodsockerkampen är över

Den senaste tiden har varit tung för mig. Det är mycket som aldrig når bloggvärlden (och så ska det få vara, tycker jag) men det betyder inte att det inte pågår en massa i livet utanför sociala medier. På kort tid har två personer som på olika sätt har betytt mycket för mig lämnat jordelivet och blodsockerkampen, den ena allt för tidigt.

Som säkert de flesta med diabetes typ 1 känner igen påverkar sorg blodsockret oerhört mycket. Mitt har flugit som en jojo, än hit än dit, trots att jag har gjort så gott jag har kunnat för att tygla det. Stress, oro, sorg – allt påverkar mitt blodsocker, och de inre känslostämningarna är nästan svårast att hantera, tycker jag. Hur mycket ska man höja insulindosen vid dödsfall? Kan vi beräkna någon kvot på det? Nej, just det.

Maria Johansson Att vara etta

Nu är blodsockerkampen över för dem jag sörjer. Min fortsätter, så länge jag vandrar här. Vad jag bär med mig från dessa starka diabetiker är att försöka att aldrig låta min diabetes hindra mig från att göra vad jag vill i livet. Jag lovar att inte ge upp förrän min egen blodsockerkamp är över. 

På PriMaten

Dieter är ingenting jag direkt förespråkar, men samtidigt finns det några sådana som är mer lämpade för mitt blodsocker än andra. Paleo till exempel, eller stenålderskost. Inför resor brukar jag kolla upp blodsockervänliga restauranger på den aktuella orten, och i Uppsala hittade jag PriMaten.

PriMaten

PriMaten serverar mat lagad från grunden utan konstgjorda tillsatser och smakförstärkare. När jag läste att deras mat är helt fri från raffinerade livsmedel som socker och vetemjöl var jag såld! Målgruppen är tydligen ”paleo-folk, LCHF:are, raw-food:are, träningsfantaster, miljömedvetna och de som vill äta schysst mat” och jag kan nog bekänna att jag platsar in under flera av kategorierna. Haha!

PriMaten Uppsala

Jag plockade ihop en tallrik med lax, lite batat, surkål, champinjoner, sallad m.m. Bataten är inte jättesnäll mot mitt blodsocker, men i övrigt var det en väldigt blodsockervänlig portion. Och det mest väsentliga: god! Jag skulle aldrig äta blodsockervänlig mat som inte smakar bra, men det gjorde verkligen den här måltiden.

Hit hoppas jag få möjlighet att återkomma, och det är faktiskt inte omöjligt eftersom jag åker tillbaka till Uppsala redan i sommar. Kul!

Pelle, Calle och jag i Uppsala

Uppsala Domkyrka

Under seminariedagarna i Uppsala hade jag inte tid till så mycket annat än jobb, men jag passade på att stanna kvar ytterligare en dag för att hinna upptäcka staden lite på min fritid. Det var ett bra val!

Uppsala diabetes

Först passade jag på att slänga upp benen och ta igen mig lite på hotellet. Jag tränade också, och även om redskapen lämnade en del övrigt att önska fick jag upp flåset på en konditionscykel och kunde lyfta några vikter för att uppnå den efterlängtade motionseffekten på mitt blodsocker. Det var verkligen välbehövligt efter allt stillasittande på seminariet!

Pelle Svanslös Uppsala

Det blir ofta många promenader när man reser, om man som jag föredrar att promenera dit man ska (de gånger det är möjligt). Det är vardagsmotion när den är som bäst för mig, och ett av mina effektivaste sätt att hantera blodsockret på i den eviga kampen. På vägen till universitetet stötte jag på Pelle (han utan svans, ni vet) och Calles fotspår syntes också här och där (även han utan svans, naturligtvis).

Jag gjorde också något annat blodsockervänligt i Uppsala, men mer om det imorgon!

Forum för medicinsk humaniora

Det är så roligt att det mesta jag gör i mitt arbetsliv just nu kan kopplas till diabetes (och min avhandling om sjukdomsberättelser om typ 1-diabetes). Så också arbetsresan till Uppsala, som jag är lyckligt hemkommen från nu. I Uppsala deltog jag i ett seminarium om medicinsk humaniora och samhällsvetenskap.

Engelska parken Uppsala

När jag var i Lund i maj stötte jag för första gången på begreppet, som redan länge har varit känt internationellt som medical humanities. På svenskt håll har forskargrupper och nätverk initierats vid flera större lärosäten under senare år, och Forum för medicinsk humaniora och samhällsvetenskap i Uppsala är ett av dessa.

Men vad är medicinsk humaniora nu igen? Jo:

Medicinsk humaniora (medical humanities) har blivit ett nyckelbegrepp för att beskriva samverkan inom utbildning och forskning mellan humaniora, samhällsvetenskap, medicin/hälsa samt farmaci. […] Ursprungligen låg fokus på att integrera humanistiska och samhällsvetenskapliga perspektiv i medicinska professionsutbildningar, men efterhand har medicinsk humaniora vidgats till att även innefatta ett uttalat forskningsperspektiv där frågeställningar relaterade till medicin, sjukdom och hälsa sätts i ett historiskt, kulturellt och socialt sammanhang. Den mångvetenskapliga inriktningen innebär att medicinsk humaniora utgör ett brett område och omfattar studier som sträcker sig från individens erfarenheter av sjukdom och hälsa till utvecklingen av medicinska praktiker och samhälleliga perspektiv på hälso- och sjukvård. 

Läs mer på Forum för medicinsk humaniora och samhällsvetenskap i Uppsala.

Uppsala universitet

Medicinsk humaniora är med andra ord ett otroligt brett område, och min forskning platsar – ganska självklart – in under kategorin studier om individens erfarenheter av sjukdom och hälsa. Jag tror starkt på en frammarsch för den här sortens förståelseforskning, och efter dagarna i Uppsala är jag än mer säker på att medicinsk humaniora är ett område som kommer att få allt större betydelse i takt med tiden.

I bagaget

För att hålla blodsockret i schack har jag packat ner träningskläder i bagaget under min resa till Uppsala. Motionseffekten som jag eftersträvar för att få ett stå stabilt blodsocker som möjligt håller – vanligen – i sig ungefär två dygn, så jag behöver fylla på med lite hårdare träning varannan dag.

Fitkicks

Hotellet jag bor på erbjuder möjligheter till träning, så jag packade ner mina Fitkicks och ett extra lager kolhydrater (som första hjälp) för att kunna styrketräna medan jag är här. Så här års känns det smartare att träna inomhus när man reser, eftersom vinterlöpning kräver en sån massa kläder och utrymmet i kappsäcken är begränsat på arbetsresor. Annars är löpning ett jättebra sätt att se sig omkring på när man reser, tycker jag.

Dags att lämna landet

Packa med diabetes

Så var det dags för mig att lämna Finland för ett tag igen! Idag styr jag kosan mot Uppsala, för ett seminarium på universitetet där. Det blir första gången jag besöker Uppsala så det ska bli spännande! Har jag någon läsare där, måntro?

Packning

Som vanligt har jag bockat av min checklista för diabetesrelaterad packning. Och som vanligt är halva kappsäcken full innan jag ens har packat ner några andra saker än mitt vårdmaterial. Lyxproblem!

Europeiskt recept

Med i bagaget har jag också mitt europeiska recept på insulin. Om något skulle gå fel med det insulin jag har med mig är det bara att knalla in på första bästa apotek och hämta ut nytt.

Nu loggar jag ut från bloggen för några dagar, men jag har faktiskt tidsinställt ett inlägg som publiceras medan jag är borta, så titta in här ändå så återkommer jag nästa vecka!