Forum för medicinsk humaniora

Det är så roligt att det mesta jag gör i mitt arbetsliv just nu kan kopplas till diabetes (och min avhandling om sjukdomsberättelser om typ 1-diabetes). Så också arbetsresan till Uppsala, som jag är lyckligt hemkommen från nu. I Uppsala deltog jag i ett seminarium om medicinsk humaniora och samhällsvetenskap.

Engelska parken Uppsala

När jag var i Lund i maj stötte jag för första gången på begreppet, som redan länge har varit känt internationellt som medical humanities. På svenskt håll har forskargrupper och nätverk initierats vid flera större lärosäten under senare år, och Forum för medicinsk humaniora och samhällsvetenskap i Uppsala är ett av dessa.

Men vad är medicinsk humaniora nu igen? Jo:

Medicinsk humaniora (medical humanities) har blivit ett nyckelbegrepp för att beskriva samverkan inom utbildning och forskning mellan humaniora, samhällsvetenskap, medicin/hälsa samt farmaci. […] Ursprungligen låg fokus på att integrera humanistiska och samhällsvetenskapliga perspektiv i medicinska professionsutbildningar, men efterhand har medicinsk humaniora vidgats till att även innefatta ett uttalat forskningsperspektiv där frågeställningar relaterade till medicin, sjukdom och hälsa sätts i ett historiskt, kulturellt och socialt sammanhang. Den mångvetenskapliga inriktningen innebär att medicinsk humaniora utgör ett brett område och omfattar studier som sträcker sig från individens erfarenheter av sjukdom och hälsa till utvecklingen av medicinska praktiker och samhälleliga perspektiv på hälso- och sjukvård. 

Läs mer på Forum för medicinsk humaniora och samhällsvetenskap i Uppsala.

Uppsala universitet

Medicinsk humaniora är med andra ord ett otroligt brett område, och min forskning platsar – ganska självklart – in under kategorin studier om individens erfarenheter av sjukdom och hälsa. Jag tror starkt på en frammarsch för den här sortens förståelseforskning, och efter dagarna i Uppsala är jag än mer säker på att medicinsk humaniora är ett område som kommer att få allt större betydelse i takt med tiden.

I bagaget

För att hålla blodsockret i schack har jag packat ner träningskläder i bagaget under min resa till Uppsala. Motionseffekten som jag eftersträvar för att få ett stå stabilt blodsocker som möjligt håller – vanligen – i sig ungefär två dygn, så jag behöver fylla på med lite hårdare träning varannan dag.

Fitkicks

Hotellet jag bor på erbjuder möjligheter till träning, så jag packade ner mina Fitkicks och ett extra lager kolhydrater (som första hjälp) för att kunna styrketräna medan jag är här. Så här års känns det smartare att träna inomhus när man reser, eftersom vinterlöpning kräver en sån massa kläder och utrymmet i kappsäcken är begränsat på arbetsresor. Annars är löpning ett jättebra sätt att se sig omkring på när man reser, tycker jag.

Dags att lämna landet

Packa med diabetes

Så var det dags för mig att lämna Finland för ett tag igen! Idag styr jag kosan mot Uppsala, för ett seminarium på universitetet där. Det blir första gången jag besöker Uppsala så det ska bli spännande! Har jag någon läsare där, måntro?

Packning

Som vanligt har jag bockat av min checklista för diabetesrelaterad packning. Och som vanligt är halva kappsäcken full innan jag ens har packat ner några andra saker än mitt vårdmaterial. Lyxproblem!

Europeiskt recept

Med i bagaget har jag också mitt europeiska recept på insulin. Om något skulle gå fel med det insulin jag har med mig är det bara att knalla in på första bästa apotek och hämta ut nytt.

Nu loggar jag ut från bloggen för några dagar, men jag har faktiskt tidsinställt ett inlägg som publiceras medan jag är borta, så titta in här ändå så återkommer jag nästa vecka! 

Animas eller Medtronic?

Min insulinpump Silver och jag är de bästa vänner, men snart löper garantin för min Animas Vibe ut. Jag kan inte låta bli att känna en viss oro inför vilket pumpmärke jag ska välja efter det. Det har väl knappast undgått någon Animas-användare att Animas avvecklar sin verksamhet även i Europa, och hänvisar sina användare till Medtronic.

Animas själva uppmanar användare att kontakta sin lokala distributör. Och även om distributörerna både i Sverige och i Finland försäkrar att nyheten inte kommer att innebära någon förändring, kommer den väl antagligen att göra det på sikt. Ingen tillverkning, ingen försäljning – inga produkter. Tänker jag. Eller?

Animas Vibe Dexcom

Frågan är därför vilken insulinpump jag ska välja härnäst. Jag har talat med en diabetessköterska på ÅUCS och valmöjligheterna jag har torde vara den pump jag har (alltså Animas Vibe), MiniMed 640G, Omnipod eller Accu-Chek.

Om jag skulle få välja fritt skulle jag ta Animas igen – utan tvekan. Men det kanske inte är så smart med tanke på ovanstående? Jag har ingen personlig erfarenhet av Omnipod eller Accu-Chek men Medtronics Enlite-sensor testade jag år 2014 och den visade så fel glukosvärden att jag inte kunde lita på den ett dugg. Men den nya Enlite-sensorn kanske är bättre? Det skulle vara intressant att testa! 

En orsak till att jag har gillat Animas är att den är kompatibel med Dexcoms CGM-system, och det är helt oslagbart på mig. Väljer jag Omnipod får jag inte ha kvar Dexcom, och det samma gäller om jag väljer MiniMed640G, och förmodligen också om jag tar Accu-Chek. Jag skulle egentligen kunna välja vilken pump som helst, bara jag får ha Dexcom. Sen skulle det förstås vara önskvärt att få fler sensorer, men jag klarar mig hyfsat på den mängd jag får nu eftersom jag kan starta om mina Dexcom G4:or gång på gång. Eversense skulle vara ett alternativ, men det kan jag se mig i månen efter för att jag har för bra HbA1c, sa sköterskan (fast hon uttryckte sig förstås inte riktigt så).

Nu behöver jag er hjälp, fellow pumpanvändare! Vilken insulinpump ska man välja? Varför? För- och nackdelar med den pump och CGM/FGM du har?

En osynlig sjukdom

Jag hade verkligen tänkt få någon bild där min pump eller sensor syns när Matilda fotograferade mig. Så blev det inte, för det var svinkallt (omkring -15 grader) ute den dagen, och eftersom såväl jag som insulinet fryser väldigt lätt blev det inga speciellt lättklädda bilder.

Diabetes typ 1

Ändå höll jag på att frysa näsan och fingertopparna av mig när jag strippade ner lite och tog av mig de tjockaste ytterkläderna. Brr vad kallt det var! Pumpen hade jag i tryggt förvar närmast kroppen i ett av mina AnnaPS-linnen, så insulinet tog ingen skada.

Egentligen var det kanske lika bra att det blev så här den här gången. Diabetes typ 1 är ju på många sätt en osynlig sjukdom, och många typ 1-diabetiker har inte ens tillgång till de (synliga) hjälpmedel jag har. Vad fotograferingen är ett tydligt bevis på är att man kan ha en allvarlig kronisk sjukdom men se hur frisk ut som helst på utsidan. Syns inte, finns inte – det är bara bullshit. Syns inte – kan definitivt finnas.

Den blodiga sidan

Diabetes typ 1 är mycket, både fysiskt och psykiskt. En sida jag aldrig har visat här är den blodiga sidan, men den existerar, den också.

Idag bytte jag infusionsset, och när jag drog loss den gamla kanylen från magen möttes jag av en blodfylld nål (i plast) och något som nästan såg ut som ett blåmärke där nålen hade gått in. Det gjorde inte ont, men det såg inte så roligt ut. (Jag besparar er den synen.)

Nålar

Diabetes är en massa stick i fingrar (som tur är lite färre stick för min del nuförtiden när jag har min CGM), injektioner och applicering av diverse mätsystem. Allt inbegriper subkutana ingrepp i huden, och allt kan inbegripa blod. Jag tycker att det är lite motbjudande, men det är ju också en sida av diabetes. Den sidan tror jag ändå att jag låter bli att visa upp så mycket i bildformat, för att inte skrämma bort känsliga läsare. Den är nämligen inte så vacker, den blodiga sidan av diabetes.

Sockersöta vibbar

Uppdateringen av headern och temat har pågått allt för länge här. Det slutliga svaret från supporten är att det inte fungerar att använda den bild som jag skulle ha velat använda, så valet stod mellan en annan bild eller ett nytt tema.

Att vara etta

Eftersom jag redan har fattat tycke för temat fick det bli en annan bild. Egentligen tycker jag att den ger lite för sockersöta vibbar – det är aningen för tillrättalagt och rosafluffigt för min smak. Jag skulle helst ha velat ha mer fart och fläkt i sidhuvudet, men den bilden fick ta plats på sidan Om mig istället.

Och faktum är ju att det knappast finns något så sockersött som en diabetiker, så på det sättet passar det utmärkt. Dessutom är innehållet på Att vara etta oftast allt annat än fluffigt och sött, så det jämnar väl ut sig.