Möviken runt 2018

Jag fascineras över att en kvinna i min – ändå relativt mogna – ålder kan vara så otroligt dum att hon nekar att vara nöjd med sin insats utifrån de förutsättningar hon har. Och ja, självklart talar jag om mig själv. I år hade jag inga prestationsinriktade mål på Möviken runt, jag ville bara genomföra loppet och gå i mål. Delta och ha roligt. Och det hade jag! 

Möviken runt 2018 diabetes

Ändå grämde det mig i efterhand att jag sprang på en bottentid. I år valde jag dessutom att delta som motionär och inte i tävlingsklassen, så min tid registrerades bara i min egen klocka, men tydligen räckte det för att mina tävlingsinstinkter skulle racka ner på min prestation.

Även om min tid var ca två minuter långsammare än min hittills sämsta tid på rutten, borde jag kunna inse att det var mer än bra gjort. Om någon annan berättade att hon har gått igenom det jag har genomlidit under våren skulle jag aldrig vara så hård mot vederbörande, men mot mig själv går det tydligen bra – och jag vet att jag inte är ensam om att känna så här. Fasiken, här finns verkligen mycket att jobba på för mig och alla andra som känner igen sig. Good enough, lagom räcker och så vidare.

Möviken runt 2018 Blodsockerkurva

Blodsockermässigt kan jag verkligen säga att jag vann. Bästa kurvan någonsin, såväl före som under loppet. Jag inledde med ett blodsocker på 7 och avslutade på 7, vilket egentligen är helt fantastiskt när jag tänker efter. Nästan 11 kilometer löpning och inte en topp eller dal på kurvan. (Att blodsockret sjönk lite för mycket några timmar efteråt beror på en lite för sent intagen lunch, men sånt får man leva med.)

Möviken runt 2018

Det roligaste i år var att jag hade en bundsförvant med mig till loppet! En av deltagarna i Motionera med diabetes har blivit så biten av löparflugan att hon valde att ställa sig på startlinjen tillsammans med mig på Möviken runt. Jätteroligt! Förhoppningen är att kunna delta i flera lopp tillsammans framöver.

 

Socker och salt

Egentligen behöver man väl inte ladda speciellt mycket inför ett lopp på drygt 10 km, men sommartid har jag märkt att jag lätt börjar må dåligt om jag inte har fått i mig tillräckligt mycket salt när jag tränar och svettas mycket.

Halloumi

Imorgon tänker jag stå på startlinjen till Möviken runt, efter ett antal om och men. För att förhoppningsvis må så bra som möjligt har jag laddat med salt, bland annat i form av stekt halloumi. Saltigt och gott (och dessutom blodsockervänligt)!

Socker

Inför loppet behöver jag definitivt inte ladda med socker, men under loppet är det ett måste för mig att ha med mig något med hög sockerhalt. Det innebär i mitt fall inte vitt socker, utan bland annat fruktsocker, glukos och honung. En diabetikers första hjälp, helt enkelt. Förvisso skulle jag kunna ta raffinerat vitt socker också – om jag ville – men jag föredrar andra alternativ i alla lägen, också när jag behöver höja blodsockret. Vi får väl se om jag får användning för min nödproviant imorgon!

Dexcom på bröstet

Jag har ett litet dilemma. Ett uteslutande estetiskt dilemma, som inkluderar att jag vid ett tillfälle vill hitta en annan plats för min Dexcom än mage, arm eller lår. Hur löser man det?

Jag genomsökte nätet och olika diabetesgrupper efter tips på var man kan skjuta in sensorn, och hittade att flera – kvinnor i första hand – använder brösten. Varför inte jag också? Jag använder ju redan armarna (som inte är godkända att ha sensorn på), så varför inte testa ett annat icke-godkänt ställe, när jag ändå är igång?

Dexcom G4 bröst

Aj aj aj! Eller?

I skrivande stund har jag följaktligen en sensor på mitt ena bröst. Lite på utsidan, mot armhålan. Det kändes konstigt att skjuta in den, men det var inte direkt smärtsamt. ”Aj aj! aj! Det där måste göra ont!” har jag fått som kommentar på sensorns placering, men faktum är att den nästan sitter tryggare här än på utsidan av armen, där den riskerar att stöta in i diverse dörrkarmar och personer.

Dexcom G4 på bröstet

Finn en Dexcom!

Nu återstår att se hur Dexcom fungerar på bröstet. Funkar systemet lika bra som på armarna har jag möjlighet att låta huden där vila och dessutom slippa ha en Dexcom-klump på endera arm i tid och otid.

Här är det antagligen på sin plats med en brasklapp: Om du testar detta är det på egen risk! Dexcom är inte godkänd för användning på bröstet och bloggskribenten varken uppmanar till eller ansvarar för eventuella följder om du testar. Jag kan återkomma till hur det fungerar för mig efter att jag har utvärderat resultatet, men det är bara i egenskap av privatperson och absolut inga rekommendationer för hur systemet ska användas.

Med det sagt är det kul att testa något nytt! Jag har läst om sådana som har haft Dexcom på vaderna, men det om något tyckte jag lät smärtsamt. Ryggslutet och rumpan har jag också prövat, men där fastnade sensorn i byxorna varje gång jag drog ner dem, och i längden blev det lite småjobbigt.

Har du testat att ha sensorn någon annanstans än där den ”ska” vara? Vilket ställe på kroppen föredrar du?

Ljuva tider

Nu stundar ljuva tider. Juli månad – behöver man säga något mer? Jag tror inte det. Tidigare har jag inlett sommartakt på bloggen efter midsommar ungefär, men i år har jag haft någon form av sommartempo året om, och det lär fortsätta.

Jordgubb

Medan jordgubbarna växer sig stora och röda i växthuset tänker jag fokusera på att bara njuta av sommaren och livet ett litet tag. Det kan innefatta ett svettigt träningspass, god mat, en bra bok, ett handarbete eller pyssel. Mitt blodsocker mår som bäst när jag kopplar av, fast jag vet att många andra typ 1:or har det tvärtom och får det svårare att hantera blodsockret när de inte har vardagsrutiner att hålla sig till. I och för sig styrs jag ganska långt av mina rutiner året om, och det kanske bidrar till att blodsockerkampen brukar bli lättare när jag är ledig. Det är liksom bara vardagsstressen som släpper, och det kan ju inte vara något annat än positivt.

Som ett brev på posten

Att jag ogillar sådant som kan påverka blodsockret negativt är väl allmänt känt vid det här laget, men ibland har man inget val. Antibiotikakuren jag intog för borreliosen är över, men till följd av den försvagades mitt immunförsvar, et voilá: Som ett brev på posten kom några av de negativa biverkningar man kan få av starka antibiotikakurer: svampinfektion och en förkylning utan dess like. Väldigt trevlig uppladdning inför Möviken runt nästa lördag! (Ni hör ironin, va?)

Vätskesystem löpning

Utöver att det naturligtvis är tröttsamt att inte må bra, går jag miste om motionseffekten på blodsockret när jag inte kan träna. Nu börjar förkylningen småningom avta, fast igår testade jag ett mycket lugnt pass på gymmet och kunde konstatera att jag nog inte är helt frisk ännu. Det får bli lugn yoga några dagar till innan jag kör igång hundraprocentigt med löpning och gymträning igen.

Den här gången startade förkylningen på ett konstigt sätt; pang bom på bara. Jag brukar alltid få en förvarning av blodsockret, som stiger vid infektion, men nu hade jag plötsligt bara ont i halsen en kväll och så nästa dag var förkylningen ett faktum. Det förhöjda blodsockret kom inte förrän några dagar in i snorandet. Synnerligen märkvärdigt! Å andra sidan kan jag inte säga att jag direkt har någon rutin på att vara förkyld. Sist jag hade en förkylning var visst i mars 2017, så jag ska nog egentligen bara hålla truten och inte klaga. Knappt en förkylning per år är väl inget att bråka om, kan man tycka.

Just nu kliar det ändå i kroppen efter att få springa, inte minst för att jag har införskaffat ett nytt vätskesystem till löpningen. En 2 liters vätskeblåsa med slang för en billig peng, bara för att testa hur det kan fungera på långpass. Ebba gav i alla fall systemet klart godkänt.

Vätska löpning

Hur är det, egentligen?

”Det verkar vara en hemsk sjukdom att leva med, diabetes typ 1.” Jag har fått kommentaren från flera håll, och fortsatt reflektera över vilken bild av sjukdomen jag förmedlar. Hur är det att ha diabetes typ 1, egentligen?

Att jag har varit lite nere den senaste tiden har nog inte undgått någon, och jag tror också att det har återspeglats i min inställning till min diabetes. Små motgångar har känts stora, och följaktligen har dåliga dagar i blodsockerkampen framstått som helvetiska. Jag har beklagat mig (kanske mer än vanligt) när blodsockret har flängt hit och dit, medan jag i en positivare sinnesstämning skulle ha tagit lättare även på de svängigaste blodsockerkurvorna.

Injicera insulin

Till syvende och sist handlar väl mycket om balans. Livet med diabetes typ 1 är dåliga dagar, men det är också riktigt bra sådana. Jag minns knappt tiden före jag insjuknade, och jag skulle definitivt inte säga att jag lever ett dåligt liv idag – tvärtom. Det är förmodligen väldigt annorlunda jämfört med hur det skulle vara om jag inte hade diabetes, men det är inte dåligt.

Om jag skulle få min diagnos idag skulle jag antagligen uppleva att livet förändrades totalt, för en stor omställning är det absolut att få diabetes typ 1, men det här är min normala vardag, och även om den nog skiljer sig en hel del ifrån en icke-diabetikers är den ändå min norm, mitt liv. Jag känner liksom inte till något annat. Och det är både bra och dåligt, men mest bra. Mitt liv är mest bra ändå. Så det är väl så det är, egentligen.

Hur känner ni andra med diabetes typ 1? Hur är det för er, egentligen?

Supergod spenatsoppa

Nu blommar det igen, både här och där. Så också i spenatlandet. Det är inte mitt, men jag får ta så mycket spenat jag vill därifrån. Lyx!

Spenat

Jag har dessutom fått tillgång till ett recept på en soppa som platsar som min favoritsoppa just nu. Den är supergod, snäll mot blodsockret och full med nyttigheter.

Lök

Goda ting är till för att delas, så här får ni nu recept på en…

SUPERGOD SPENATSOPPA

Ingredienser:

Färsk spenat, ca 1 liter/alternativt 450 gram fryst spenat
1 gul lök (och lite rödlök om du vill)
2 klyftor vitlök
Lite gräslök

2 buljongtärningar (varav 1 grönsaksbuljong och 1 örtbuljong)
1 ask philadelphiaost
6 dl vatten
Lite grädde, ca 1 dl

2 krm svartpeppar
2 krm muskot

Stekt lök

Gör så här: Fräs all lök och vitlök i smör eller olja (jag tar smör). Löken ska inte få färg, bara hettas upp lätt. Späd på med vatten, tillsätt spenaten och låt koka en stund. Rör ner philadelphiaosten, kryddorna och grädden. Låt koka en stund till. Salta vid behov. Mixa allt till en slät soppa. Klart!

Kastrull

Jag slängde i lite basilika och rosmarin också, men det var bara för att mitt kryddland erbjöd så fina exemplar av dessa just nu. (Mästerkocken här igen, hej!)

Spenatsoppa

Den här soppan är verkligen sjukt god! Jag äter den gärna med några fröknäckebröd, och icke att förglömma: ett kokt ägg som också gömmer sig i soppskålen. Det blir pricken över i:et, och bidrar också till en matigare måltid. Mums!

Spenatsoppa med ägg