Lätt som en plätt – i teorin

Med anledning av mina morgonbesvär fick jag en kommentar om att jag tar för mycket insulin och att det är därför blodsockret är lågt. Jo, tack – jag vet. Problemet är bara att samma insulindoser var alldeles lagom för en vecka sen. Det är liksom inte så lätt att veta att de plötsligt en dag inte kommer att stämma överens med kroppens behov.

Bananplätt

Lätt som en bananplätt!

Och det är just det som är så svårt med diabetes typ 1. I teorin är det lätt som en plätt, men i praktiken är det så komplicerat att man tror att man ska bli gråhårig. Basaldosen brukar jag justera om jag ser samma mönster några dagar i rad. Är blodsockret lågt till exempel på morgonen sänker jag dosen lite, och ser vad som händer. Ibland räcker det, ibland måste jag höja tillbaka, och ibland måste jag sänka ytterligare. Så fortsätter det, i all oändlighet. Det är det man kan kalla blodsockerkampen.

Provocerande blodsockerkurvor

Först och främst: Tack för respons på det förra inlägget om träning! Vadå respons, undrar kanske någon, ingen har ju kommenterat inlägget? Men det är nämligen så att jag har en hel del kontakt med läsare via andra kanaler, till exempel e-postadressen attvaraetta@gmail.com, och via dessa får jag ofta feedback på allt möjligt. Jag har inte alltid möjlighet att svara, men jag uppskattar verkligen all kontakt! Det är i alla fall ingen som har uttryckt sitt missnöje över att jag skriver träningsinlägg, så kanske jag börjar flika in ett och annat sådant igen, när andan faller på.

Stabil blodsockerkurva

Något som jag har fått veta att däremot kan provocera är bilderna på mina blodsockerkurvor. Många av dem är ju väldigt fina; låga och stabila och inom ytterst snäva gränser – vilket jag är mycket medveten om.

Vad man ska komma ihåg är att det ligger enormt mycket arbete bakom dessa kurvor. Jag är inne i en period då jag ger 100% till min diabetes och mitt blodsocker (nej, mer!) och jag känner ibland att jag knappt har något annat liv utöver att analysera insulindoser och blodsockerkurvor. Men så måste det få vara ibland, och det kommer inte att pågå resten av livet, inte så här strikt. Om det skulle göra det skulle nog den berömda väggen vara nästa station för mig. Det har heller inte alltid varit så här, i tonåren hade jag ett nästan dubbelt så högt HbA1c som jag har nu, så jag har verkligen inte alltid lyckats så bra som jag gör nu.

Hemligheten bakom kurvorna? Erfarenhet (26 år i år!), rätt vårdmaterial (CGM och insulinpump), passande kost, motion och planering och analys av allt. Skitjobbigt, men det är det enda sättet för mig att nå ett någorlunda bra blodsocker. Alltid lyckas jag givetvis inte heller, så är det naturligtvis. Den som vill se mindre vackra blodsockerkurvor kan titta in på en bergochdalbane-dag som jag faktiskt också har publicerat här. De dagarna finns tyvärr, de också.

Träningen, då?

Det är väldigt länge sen jag har skrivit något träningsrelaterat inlägg, men det beror inte på att jag inte har tränat utan på en massa andra saker. Dels har jag själv fått prioritera om min träning och mina träningsmål lite grann, och dels har jag reflekterat mycket över vilken bild jag egentligen förmedlar om träning utåt.

Det har varit tal om träningshets och kroppshets på flera olika håll den senaste tiden. I Träningspoddens senaste avsnitt diskuterades huruvida träningsprofiler hetsar med sin aktiva livsstil, och Mia Skäringers briljanta serie om kroppshets tar upp träningen och det negativa som följer på att aldrig känna att man gör tillräckligt.

Och mitt i det här står jag. Som dels vill uppmuntra till rörelse, motion och träning, men samtidigt inser hur nära gränsen jag själv kan hamna i att känna att jag aldrig gör tillräckligt. Jag har hållit igång löpningen, styrketräningen och yogan som förut, men det känns hela tiden som om dagarna och veckorna inte räcker till och som om jag borde träna mer, och mer strukturerat.

Kettlebell

Nu har jag på sätt och vis erbjudits en chans att prioritera om, och det kommer jag också att göra. Jag har fått ett nytt styrketräningsprogram av en PT, som ska hjälpa mig att nå en – förhoppningsvis – sund och bra balans i min träning, anpassat efter mina behov just nu. Vilka mål jag har med styrketräningen får jag återkomma till, men just nu är det här läget med min träning.

Hur tänker du kring träning? Känner du dig hetsad att träna och som om du inte räcker till? Vill du läsa om min träning på Att vara etta eller påverkar det dig negativt?

Tips på vardagsmat

Om somrarna äter jag gärna olika sallader, men när hösten och kylan börjar tränga på vill jag ibland ha något mer värmande. Det mesta av all husmanskost går att göra snäppet blodsockervänligare, om man vill. Som till exempel…

Blomkålsmos

…blomkålsmos istället för potatismos. Jag har väldigt svårt för potatismos med mitt blodsocker, men blomkål är toppen.

Blomkålsmos biff

Moset äts med vilka tillbehör man vill, till exempel maletköttbiff och grönsaker. Jag tycker att det smakar jättebra!

Korvsoppa

En del korvsoppa har det också blivit. Jag brukar skippa potatisen, eller bara lägga i en eller två stycken och istället öka mängden rotsaker, som fungerar bättre för mitt blodsocker. Givetvis äter jag också en hel del vegetariskt, även om just de här rätterna råkar vara väldigt köttbaserade.

Har du några tips på vardagsmat som passar under hösten?

Morgonbesvär

Sedan några dagar tillbaka har jag fått problem med mitt blodsocker på morgonen. Det bara sjunker och sjunker! Eller snarare vill det inte stiga, inte ens efter frukost…

Blodsockerkurva morgon

Imorse tog vi oss en rejäl sovmorgon, och när vi skulle ut på en söndagspromenad i det härliga höstvädret trodde jag att blodsockret skulle hålla sig uppe – men icke!

Gårdshund

Snart nog var det nere på 3 igen, och min trogna lilla kompis fick vänta på sin matte medan vi avvaktade att det dumma blodsockret skulle höjas. Såna här gånger hatar jag min diabetes för att den sinkar mina planer, och jag mår ju inte direkt bra när blodsockret beter sig så här heller.

Oktobersol

Men vem kan vara arg när oktobersolen silar sina värmande strålar på en genom träden? Inte jag i alla fall! Naturens krafter håller mig på benen, så är det verkligen. Och snart nog kunde vi gå vidare, med ett lite – men bara snäppet – högre blodsocker. Det blir till att sänka basalen ytterligare på morgonen, tror jag bestämt. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Diabetes typ 1 lämnar en sannerligen inte sysslolös, det finns alltid något att analysera och förändra!

Oktober

En ny bukspottskörtel?

I dagarna har det varit ganska många artiklar om en kvinna här i trakten som har fått en ny njure och bukspottskörtel. Tea Lindblom insjuknade som 7-åring och fick nya organ efter 44 år med diabetes typ 1, enligt artikeln.

Det här är ju väldigt spännande! Tea verkar utomordentligt nöjd med sitt nya liv, och efter att ha gått på dialys i fyra, fem timmar tre gånger i veckan i över ett år låter det verkligen som en stor förbättring i livskvaliteten, även om konvalescenstiden lär kunna vara upp till ett år efter ett sådant ingrepp.

YLE

Jag förevisar min nuvarande bukspottskörtel – insulinpumpen – för YLE:s reporter.

När jag hade YLE på besök togs frågan om organtransplantation också upp. För min egen del känns det ändå så främmande – och faktiskt också väldigt skrämmande! – och eftersom jag överhuvudtaget inte är i ett sådant stadie (tack och lov!) att jag har några allvarliga följdsjukdomar har jag inte behövt ta ställning till transplantation – ännu. Jag är mycket medveten om att jag en dag kan ställas inför den situationen.

För egen del donerar jag alla organ som någon kan ha nytta av om (eller snarare när) jag avlider, men skulle jag själv vilja ta emot en ny bukspottskörtel och/eller njure? Svaret är antagligen utan tvekan ja, om det kommer en dag då jag mår så dåligt av komplikationer och följdsjukdomar att jag upplever att det inte kan bli sämre.

Hur tänker du kring organtransplantation? Och organdonation – donerar du dina organ när du dör? Har du tänkt på det?

Glass i stora lass

Om det är något jag tycker om så är det glass. Det händer att jag äter en ”vanlig” glass någon gång ibland, men ett problem som uppstår då är att jag tycker att all glass är så himla söt. Jag är ju van vid ganska osötad mat, och då blir det inte alls gott när det är för sött för smaklökarna.

Nick's glass

Men nu! Äntligen har Nick’s sockerfria glass kommit till min lilla stad i Finland. Jag har sett Nick’s glassar när jag har varit i Sverige, men jag har inte smakat eftersom de säljs i 850 ml:s förpackningar. Därför var det nästan ett halleluja-moment när jag upptäckte att Nick’s gräddkola med choklad låg i frysdisken i den lokala S-butiken.

Nick's sockerfri glass

Den här sorten innehåller 15 gram kolhydrater per 100 gram, varav 9,9 gram är polyoler som inte ska påverka blodsockret. Eftersom jag har ätit glassen i samband med annat kan jag inte riktigt avgöra om det stämmer in på mig, men den är i alla fall väldigt blodsockervänlig. Och sjukt god! Den är gjord på riktig grädde, vilket definitivt märks. Många andra ”sockerfria” glassar är så konstgjorda i smaken, men den här känns verkligen som en ordentlig glass, minus den äckligt söta smaken.

Nick's gräddkola och choklad

Nu hoppas jag att lokalbutiken tar in vanilj- och chokladglassarna också. Då blir det verkligen glass i stora lass här! (Fast det har det i och för sig redan blivit…)