Solig söndagspromenad

Igår var det en relativt solig dag här, för första gången på länge. Så skönt, för jösses vad trött man börjar bli på det eviga regnandet och gråvädret vi har haft.

Hundpromenad

Vi promenerar ju i ur och skur, men nog är det bra mycket härligare när det är lite vitt på marken och solen spricker upp.

Solig promenad

Jag har tipsat om ganska många naturstigar och vandringsleder på sistone, men man ska inte underskatta sin egen närmiljö och allemansrätten heller. Allra mest går vi naturligtvis hemma i knutarna, och i de här trakterna är det nästan som att ge sig ut på en vandringsled det med.

Söndag i januari

Att tanka lite D-vitamin från solens strålar i den här miljön är inte helt fel. D-vitamin lär spela en roll i regleringen av blodsockret, och även om jag inte märker någon skillnad på mitt blodsocker äter jag D-vitamintillskott året om. Det kan knappast skada här uppe i Norden, tänker jag.

Söndagspromenad

Vandring på Sattmarksleden

Min favoritrunda när det gäller vandring i Pargas är Sattmarksleden, som startar vid Sattmarks kaffestuga. Man kan välja mellan olika långa rutter, och vi varierar ganska friskt. Ibland blir det en utfärd med picknick, ibland en vanlig söndagspromenad. Idag blev det en förmiddagspromenad i det underbara vädret.

IMGP6084

Sol i december. Det händer inte varje dag. Man riktigt kände hur livsandarna fick ny kraft av solens strålar.

IMGP6092

Utsikten vid gravröset från bronsåldern är magnifik. Det här kan man verkligen kalla en kulturvandring i historisk miljö. När man skalar bort alla dagens prylar är det inte svårt att föreställa sig hur det kan ha tagit sig ut här förr. Åh! (Jag är lite svag för sånt där.)

IMGP6095

Men med en hund som Ebba får man leva i nuet.  – Hallå matte, ska vi inte gå någon gång? Vad står du och glor på? Kom igen!

IMGP6099

Träden hade isdroppar som reflekterades av solen. Nästan som julgransljus, fast vackrare.

IMGP6103

Idag valde vi mellanrundan, alltså den som är 5,5 km lång. Det kändes lagom, fast Ebba skulle nog gärna ha tagit den längre rutten. En gårdshunds energi alltså…

IMGP6111

Inne i skogen skuggades solen av träden, men ute på de öppnare partierna värmde den till och med lite. Det här är livet!

IMGP6114

Jag lyckades bra med blodsockret under vandringen. Jag hade en temporär basalminskning inställd på pumpen, och blodsockret steg bara lite långsamt. 1-0 till mig alltså! Nu ska jag bara försöka lyckas lika bra på löprundan i eftermiddag. Löpning är lite svårare för mig att parera med blodsockret, men jag har ju oändliga möjligheter att öva mig eftersom blodsockerkampen aldrig tar slut.

Fest på slottet

För att riktigt fira jubilaren bestämde vi oss för att åka till Kustö slottsruiner och vandra kultur- och naturstigen där i helgen. Det är program som passar två- och fyrbenta i det här gänget perfekt.

Kustö Landskap

Vädret var sagolikt. Novembersolen är väl ändå den mest efterlängtade av alla.

Kustö naturstig

Gård, slott och naturstig på ett och samma ställe. Vi besökte alla tre.

Kustö ruiner

Slottsruinerna är imponerande. Jag har inget minne av att jag någonsin skulle ha varit här tidigare, fast det ligger i grannkommunen.

Kustö slott

Väl värt ett besök. Att upptäcka i hemknutarna är allt för underskattat. Jag kan tänka mig att det skulle vara ett riktigt spännande utflyktsmål för en barnfamilj.

Matsäck

Den här gången hade vi matsäck med oss. Sockerfri glögg i termos, äggmuffins och blodsockervänliga scones. Allt anpassat så att jag och mitt blodsocker ska må så bra som möjligt, samtidigt som det är gott.

Scones

Med kalkon, tomat och persilja på är de här sconesen något av det godaste man kan äta ute, tycker jag!

Kustö natur- och kulturstig

Det var ett firande som uppskattades av jubilaren. Det är väl inte många hundar som har haft fest på slottet, men det har Ebba (fast hon gillade nog promenerandet bäst – nytt ställe, nya lukter!).

Vandring i Lemlax

Lemlax naturstig

Igår var det dags att upptäcka en ny naturstig igen. Vi bestämde oss för att åka till Lemlax, knappa 15 km från centrum av Pargas, och gå Blåbärsstigen (2,8 km) och Lingonstigen (1,3 km).

Flyttblock

Jag har inte varit i Lemlax speciellt mycket, sist var nog när jag red Hubertusjakt någon gång i tidernas begynnelse (eller si så där tjugo år sen). Man kan fråga sig varför det var så länge sen sist, för det är fina omgivningar.

Utsiktplats Lemlax naturstig

Blåbärsstigen var en positiv bekantskap, jättevacker skog och fina möjligheter till vandring. Till och med ett utsiktstorn att klättra upp i!

Utsikt Blåbärsstigen Lemlax

Från tornet såg man mest skog, men det var en vacker sådan.

Lemlax naturstig spång

Ganska blandad terräng, med några spångar i gott skick. Markerna var blöta men man kunde hålla sig hyfsat torrskodd ändå.

Utsikt Lingonstigen Lemlax

Från utsiktsplatsen på Lingonstigen skymtade vi Pemarn om vi sträckte på oss ordentligt.

Utsiktstorn Lingonstigen Lemlax

Till och med Ebba klättrade upp i tornet. En gårdshund vill ha koll! Hon tog sig självmant upp, men för att komma ner fick hon lite hjälp.

Blodsockerkurva efter vandring

Mitt blodsocker skötte sig exemplariskt under vandringen. Det blev inte så långt, bara drygt 4 km, och jag åt ingenting under tiden. Långsam fysisk aktivitet fungerar oftast relativt bra för mig, och jag behöver inte fylla på med så mycket energi som jag måste göra när jag springer.

Dagens tips från mig till er alla får bli att leta upp närmaste naturstig och välja en lämplig rutt. Det finns ingenting som går upp emot att vara ute i naturen, och man får så mycket alldeles gratis: frisk luft, motion och kanske till och med en motionseffekt på blodsockret. Kom bara ihåg att anpassa insulindoser och energiintag vid rörelse och motion om du är insulinbehandlad!

Ut på tur

Ut på tur

Mitt blodsocker gillar att promenera. Det är nästan den lättaste motionsformen jag kan ta mig för med tanke på min diabetes, och dessutom gillar jag att gå ute i naturen. Eftersom resten av flocken också tycker om det promenerar vi ganska mycket tillsammans.

Parolastigen

Idag tog vi en tur till Nagu och bekantade oss med naturstigarna Parolastigen och Kasbergsstigen. Den första är 2,5 km och den andra 4,4 km, i ganska varierande terräng.

Parolastigen Nagu

Parolastigen ledde oss till den här utsikten. Om det är så här fint en mulen novemberdag kan man bara föreställa sig hur vackert det måste se ut en solig vårdag.

Paus

Vi hade bara dricka med oss den här gången, och kunde snabbt konstatera att det skulle ha suttit fint med lite matsäck också. Man borde alltid ha matsäck med sig när man är ute och vandrar! Visserligen hade jag som vanligt med mig russin och druvsocker, men det räknas knappt eftersom det är nödproviant.

Myrstack

Inne på Kasbergsstigen stötte vi på den här gigantiska myrstacken. Den var ungefär lika hög som jag är lång (vilket är nästan 170 centimeter).

Vandrarens Nagu

Skyltningen var helt ok. Man tappade inte bort sig, även om det förmodligen är ett tag sen vissa av vägvisarna förnyades.

Kasberget Nagu

Jag har fått upp ögonen för traillöpning den sista tiden, och de här två stigarna erbjuder fina – och ställvis ganska utmanande – möjligheter till löpning.

Naturstig Nagu

Efter att vi hade lämnat våra tassmärken i gästboken kunde vi konstatera att vi måste komma tillbaka med bättre tid – och matsäck. Nu tog vi oss inte hela vägen upp till Nagus högsta topp på Kasberget, och det berodde mest på att magarna kurrade. Den här blodsockervänliga matsäcken skulle ha suttit fint, men det får bli nästa gång!

Blodsockervänlig picknick med äggmuffins

Innan jag åkte till Lund, Malmö och Köpenhamn gav vi oss ut på en vandringstur på Sattmarksleden. Det var en fin dag, så vi tog den längsta rutten (11 km).

Sattmarksleden

Vi hade ryggsäckar med mat med oss, eftersom vi hade planerat in en picknick. Ebba slapp bära något, men hon hade fullt upp med att nosa och visa vägen så hon arbetade hon också.

Äggmuffins

Jag hade gjort äggmuffins, något av det godaste och mest blodsockervänliga jag kan äta på en picknick, tror jag bestämt! Jag utgick ifrån Åses recept, men det finns otaliga olika så det är bara att googla. Jag hade skinka istället för bacon och det var också jättegott. Ta det som ett tips!

Picknick

I ryggsäckarna låg dessutom sallad, fröknäckebröd, hummus, melon och lite annat smått och gott som smakade bra efter en bits vandring. Fröknäckebröd och hummus höjer mitt blodsocker alldeles lagom mycket och långsamt för att vara perfekt vandringskost för mig.

Vandring

Bästa sättet att spendera en ledig dag på om ni frågar mig!

Gräv där du står

Som så ofta när jag har varit på resor och sett vackra platser, inser jag att jag själv också bor på en otroligt vacker plats. Det är som om man ser sina hemtrakter med nya ögon när man har varit borta ett litet tag, tycker jag.

I helgen beslöt jag mig för att göra en vandringstur på Sattmarksleden, som ligger ett stenkast hemifrån mig. Varför resa långt för att vandra, när jag kan göra det nästgårds? Gräv där du står, liksom.

NT0

Sattmarksleden består av tre rutter: en på 2,5 km, en på 5,5 km och en på 11,0 km. Vi väljer den längsta för dagens vandringstur.

NT1

Ebba visar vägen, liksom de blå pilarna.

NT2

Blå märkning på träden berättar att vi är på rätt spår.

NT3

Fin terräng, också för löpning (speciellt på de kortare rutterna, den längsta är mer kuperad).

NT4

Höger eller vänster? Idag tar vi höger!

NT5

Otroligt vacker vårdag! Vi knallar över diken med nygjorda spångar.

NTblåsippor

Blåsippan ute i backarna står…

NT6

Dags för lunchpaus!

NT7

Matsäcken består av tonfisksallad med fetaost och ostsmörgåsar. Ebba får frystorkad kyckling (allt annat vore väl orättvist?!).

NT8

Kakao, lite russin och 70%-ig choklad smakar om möjligt ännu bättre utomhus.

IMGP0553

Sen går vi vidare, både genom lite tätare skog…

IMGP0544

…och genom mer kalhuggen sådan. Vackert, på olika sätt.

NT9

Tillbaka vid utgångspunkten. Här skulle vi ha kunnat ta oss en kopp kaffe med dopp, om vi hade velat, för Sattmarks kaffestuga har öppnat för säsongen.

NT10

Väl hemma visade min CGM en synnerligen rak kurva. Blodsockret lågt runt 5 före, efter och under hela vandringen. High five! Hur ofta händer det, liksom? Den här gången ställde jag in en temporär basalminskning ungefär en timme före vi började gå, en annan (lite mindre) medan vi gick, och så tog jag ungefär hälften så mycket insulin till det jag åt som jag annars brukar. Den här gången funkade det toppen. En på alla sätt perfekt vandringstur!