Träning i nionde månaden

Den är närmast obefintlig, träningen just nu. Om man inte betraktar blotta existensen av en gravid kvinna i nionde månaden som träning. Och det kanske man ska, med tanke på vilken belastning det är för kroppen att bära en nästan fullbakad bebis. Vår lilla är visserligen ingen jätte – långt ifrån. Viktuppskattningen var drygt 2500 gram i vecka 36+2, så barnet ligger fortfarande på normalkurvans undre del, men det är ändå en hel del extra att bära på för mig.

Styrketräning gravid.jpg

Styrketräning har det blivit ungefär en gång per vecka den senaste tiden. Det är himla skönt att vara på gymmet och jag känner mig alltid stark där, men allt runt omkring är omständligt. Om jag säger att det jobbigaste med att gymträna är att få på stödstrumporna efteråt så förstår ni säkert. Pust!

Styrketräning Dexcom.jpg

Blodsockerkurvan är mestadels som ett rakt streck. Jag befarar att jag aldrig någonsin kommer att uppleva något liknande, men jag njuter så länge det varar. Lite komiskt med tanke på hur rädd jag var för att bli insulinresistent, och så visar det sig att mitt blodsocker fungerar bättre än någonsin just då. Men det är ju skönt att det inte är tvärtom. 

Promenaderna med Ebba kan jag ta som vanligt, men nu känner jag av benhinnorna ganska rejält, och jag har en del kramper i benen. I övrigt är det mest av allt ett dagsverke att få saker och ting gjorda, men å andra sidan har jag väl egentligen ingen brådska heller.

Träning i tredje trimestern

Ni kan ju säkert gissa hur det går med träningen för mig nu i tredje trimestern, när bara vardagssysslorna och hundpromenaderna känns som träningspass i sig. Följaktligen har jag så gott som skippat all konditionsträning, och försöker nöja mig med att tänka att promenader räcker mer än väl för att täcka den biten nu.

Det går ganska bra för mig att promenera fortfarande, bara jag inte går jättelånga sträckor. Några kilometer i taget går finfint, men bär jag på något samtidigt kommer sammandragningarna som ett brev på posten.

Isgata

Springa skulle heller inte komma på fråga nu, när vägarna är rena isgatorna här. (Ebba bryr sig inte om det, dock. Jag fattar inte att en 11-årig hund fortfarande kan ha så mycket energi! Fullt ös jämt bara.)

Annars försöker jag komma iväg till gymmet två gånger i veckan. Där kör jag mitt gravidträningsprogram, som bland annat inkluderar en del benpress, tåhävningar, höftlyft, lite benböj och olika rodd -och armövningar. Anpassat enligt dagsform, givetvis.

Februarisol

Yoga försöker jag också orka med, för jag vet hur bra kroppen mår av det. Tillsammans med en hel del meditation och andningsövningar visualiserar jag också barnet och förlossningen. Det slutar nästan alltid med att jag bölar, för att jag är så tacksam över att få gå igenom det här. Det har aldrig varit någon självklarhet för mig att få bära ett barn och vara gravid. Att jag nu får göra det, och att vi båda två mår bra, känns faktiskt nästan för otroligt för att vara sant.

Yoga med magen

Nu är det inte länge tills jag är inne i tredje trimestern enligt alla appar och uträkningar som finns. Och det känns! För varje vecka är det som om magen växer märkbart, och det gör den antagligen också eftersom det är under de tre sista månaderna av graviditeten babyn växer som mest.

Hittills följer den lilla alla normalkurvor som finns, och är alltså varken större eller mindre än normen p.g.a. min diabetes (eller något annat). Nu återstår att se hur det går framöver, eftersom det som sagt är ungefär nu de individuella storleksskillnaderna börjar träda fram. (Det skulle ju också kunna vara så att barnet oavsett min diabetes typ 1 blev större eller mindre, men orsaken till det lär vi i så fall aldrig få veta.)

gravidmage yoga

Det mesta börjar i alla fall kännas lite tungt för mig nu. Till och med yogan, som jag har hållit igång nästan som vanligt. Jag har yogat vissa vanliga pass, men nu är det nog slut med det eftersom magen tar emot i en massa positioner. Gravidyoga är med andra ord mitt ledord! Jag har hittat Prenatal Yoga with Sarah Beth, men jag tycker inte att hon är lika bra som min favorit Adriene. Den enda gravidyogan jag har hittat med Adriene är den här med fem positioner, som förvisso är helt ok, men ändå ganska tråkig.

Det finns en uppsjö av gravidyoga där ute, men det är som att leta efter en nål i en höstack att hitta bra pass utan att behöva gå igenom en massa halvdana. Därför undrar jag om någon kan tipsa om bra gravidyoga? Det kan vara både mer meditativt och hatha-inspirerat, eller mer power och vinyasa. Jag är sugen på allt – vid olika tillfällen. Tipsa mig gärna!

Träningsfilosofi med Lofsan

De senaste månaderna har jag reflekterat ganska mycket över min träning. Hur den ser ut, hur den – kanskekommer att se ut och hur jag vill att den ska se ut. Igår var jag på En eftermiddag med Lofsan vid Skärgårdens kombi; en tvåtimmars föreläsning och ett nästan lika långt träningspass.

Och det var så välbehövligt för mig just nu! Jag gillar Lofsans träningsfilosofi så där överlag, och efter föreläsningen är jag om möjligt ännu mer imponerad av henne. Vad jag främst tar med mig från eftermiddagen är nog att träningen inte måste/kan se likadan ut i olika livssituationer, eller att man alltid behöver sträva efter någon form av progression med sin träning. Rörelse är minst lika viktigt som att få till ”rätt” antal pass och ”rätt” träning för en vanlig motionär.

skidspår åker (1)

Just nu är min träning inte alls vad den brukar vara, men det är ju heller inte så konstigt. Jag har strävat efter att få mina fem pass per vecka gjorda (två styrkepass, ett konditionspass och två yoga), men jag försöker inse att det kanske är helt okej att ”bara” gå hundpromenader vissa dagar när man är gravid i slutet av andra/början av tredje trimestern.

Samtidigt som jag verkligen saknar att springa riktigt fort – eller fort och fort, allt är ju relativt – och verkligen, verkligen längtar efter känslan av att få göra det igen, måste jag bli bättre på att tycka att det jag gör just nu räcker. För motionseffektens skull på blodsockret krävs inte så mycket just nu, det kan faktiskt räcka med ett par kilometers skidning på närmaste åker för att jag ska börja flåsa som en blåsbälg och känna att jag har gjort ett ordentligt pass rent kroppsligt. Det är mest huvudet som inte tycker att det räcker till.

vinterpromenad

Träningspassen har jag med andra ord anpassat väldigt mycket rent fysiskt efter mitt nuvarande tillstånd. Likaså gårdagens pass med Lofsan – jag deltog hela tiden, men jag anpassade övningarna och undvek utfall och vissa magövningar. Jag skymtar nog i några klipp på Kombis instagram, men jag är inte den som spurtar snabbast eller gör flest burpees, om vi säger så.

Den lilla i magen verkar också tycka att träning är roligt. Det är som livligast och mest rörelser i magen när jag har tränat. Hittills har jag inte haft några fysiska besvär av träningen, tvärtom, så jag fortsätter så länge det känns bra, men försöker anpassa pannbenet att släppa efter lite. Det låter väl som en bra plan?

Gravidträning med diabetes typ 1

Träning med diabetes typ 1 kan vara – eller ska jag säga är – en utmaning. Träning som gravid typ etta är följaktligen sällan lättare. Det har det åtminstone inte varit för mig.

När jag blev gravid första gången i mars förra året klickade jag hem två böcker: Stora träningsboken för gravida och Stark, glad, gravid – träning för dig som väntar barn. Jag ville nämligen väldigt gärna hålla igång träningen också som gravid, fast graviditeten tyvärr inte pågick så länge den första gången.

Gravidträning

Den här gången har jag som sagt mått förvånansvärt bra rent fysiskt, och jag har kunnat hålla igång träningen rätt så planenligt. Mitt mål (eller kanske snarare min förhoppning) var att kunna träna styrka två gånger i veckan, ”springa” (läs jogga varvat med gång) en gång i veckan, och däremellan yoga. Jag tog hjälp av en PT, som gjorde ett styrketräningsprogram till mig, och det har jag följt sen dess.

Passen är förstås långt ifrån vad jag normalt skulle kalla träning. Det är liksom inte som om jag står och maxar på gymmet eller tar ut mig helt i konditionsträningen, snarare är det någon form av rörlighet och pust och flämt och flås, för att hålla igång motionseffekten åtminstone lite.

Träna med diabetes gravid

Någon gång omkring vecka 15 började det kännas lite obekvämt att jogga, mest för att det tryckte så mycket på urinblåsan. Jag sprang ändå till och med vecka 20. Sen kom vintern och halkan, och jag kunde snöra på mig pjäxor och ställa mig på skidorna en gång innan all snö smälte bort igen. Efter det har jag idkat stavgång, och jag antar att det får bli min nya melodi tills snön kommer igen.

Blodsockermässigt har det varit mer eller mindre utmanande. Just nu är jag nog inne i den hittills värsta perioden. På några få veckor har jag blivit tvungen att nästan fördubbla mina insulindoser (redan!) och det är fruktansvärt tungt. Jag ska nog återkomma till de olika trimestrarna och min upplevelse av dem så här långt, men det får bli i ett annat inlägg.

Skidning

Nu återstår bara att se hur länge jag kan fortsätta ”träna”. Förhoppningsvis kan jag hålla igång i någon form fram till förlossningen, men det är inget jag tar för givet. Så här långt märker jag ändå hur otroligt mycket bättre jag mår när jag tränar. Smärtan jag har känt i ryggen ibland går över efter ett styrkepass på gymmet, så jag hoppas att jag kan hasa mig dit och lyfta lite vikter ett bra tag ännu.

Promenader med Ebba tar jag som vanligt, men i mycket saktare mak. Den stackars hunden förstår inte varför matte plötsligt är så himla långsam där bak i kopplet – min takt är nämligen kanske hälften av vad den en gång har varit. Småningom ska vi nog börja träna lite på barnvagnspromenader också för att vänja det lilla livet (d.v.s. Ebba) vid att gå vackert bredvid en vagn, men så här långt har jag bara tagit en testrunda med Emmaljungan för att provköra den. (Den fick godkänt!)

Emmaljunga duo edge

Och, om nu någon tror att jag är en enormt hurtig typ som kutar omkring och tränar och strålar och är gravidfräsch dagarna i ända, så kan jag berätta att jag mellan varven ligger som en strandad val på sängen och inte orkar lyfta ett finger. Igår släckte jag lampan klockan 22:00 (ja, på självaste nyårsafton!) och sov som en liten gris tills sensorn larmade mitt i natten och väckte mig på grund av blodsockret. Så nej, jag är inte något hyperaktivt preggo – långt ifrån!

Anpassad motion

Idag har jag varit på ett möte om anpassad motion, i egenskap av motionsansvarig i Diabetesföreningen i Åboland. Projektet ”Anpassad motion i svenskfinland” arbetar för att den finska anpassade motionen ska bli mer jämställd, inte minst ur ett språkperspektiv. De svenskspråkigas behov har inte fått tillräckligt med uppmärksamhet, men det ska projektet alltså försöka råda bot på.

I samband med det här funderade jag lite på hur jag själv ser på mitt motionerande, och min sjukdom gör ju definitivt att mitt motionerande hamnar i kategorin ”anpassad”. Min funktionsvariation är inte synlig, men det är väldigt mycket som behöver klaffa för att jag ska kunna träna som typ 1-diabetiker.

Novemberfrost

Jag tränar oftast ensam. Som på gårdagens löppass i helt underbar novemberfrost. 

För mig har tröskeln till att träna i grupp därför alltid varit ganska hög, och jag tränar nästan uteslutande individuellt. Så har det alltid varit för mig, även om jag vet att det finns lagidrottande typ 1:or också. Men nog är det himla knepigt när man vet att man är en del av ett lag och att ens blodsocker riskerar att förstöra inte bara för en själv, utan för hela laget. Därför har jag – oftast –  valt bort det.

Därmed inte sagt att jag aldrig tränar i grupp. Den närmaste gruppträningen jag har inbokad är något jätteroligt! I januari kommer nämligen Lovisa ”Lofsan” Sandström till Pargas, och jag har självklart anmält mig till såväl föreläsningen som träningspasset. Risken finns att mitt blodsocker vägrar samarbeta på först en tvåtimmars föreläsning och sedan ett lika långt pass, men jag ska göra mitt bästa för att få det att funka!

Träningsfokus

Nu är jag igång med mitt nya träningsprogram! Som jag skrev tidigare har jag anlitat en PT som har gjort ett nytt styrketräningsprogram till mig, och sen en tid tillbaka följer jag det. Det är jätteroligt! Efter de första passen hade jag sån träningsvärk att det kändes som om jag aldrig hade tränat tidigare, men det beror förstås på att många av övningarna tränar muskler jag bara har snuddat vid tidigare i styrketräningen. I övrigt är såväl marklyft, benböj som bänkpress fortfarande med i programmet – precis som förut. Jag gillar att träna med fria vikter.

Fokus just nu är alltså på styrketräningen, i en ganska lagom liten dos. Jag tränar två pass i veckan på gymmet, springer/joggar en gång och kompletterar med så mycket yoga jag orkar (vanligen ett eller två pass per vecka).

Yogamatta

Jag yogar bara hemma för tillfället. Lugna, meditativa pass med mycket stretch.

Mitt blodsocker gillar konditionsträning – speciellt löpning – men jag har faktiskt inte upplevt att jag mår sämre utan det jag brukar kalla motionseffekten fast jag tillfälligt har skurit ner på den mer kvalitativa löpningen. Allt hänger förstås ihop med en massa annat (när är kroppen någonsin okomplicerad?), och jag är fortfarande inne i en ganska låg period när det gäller blodsockernivån, så det underlättar naturligtvis också.

Det känns lite konstigt – mest mentalt – att inte springa så mycket, men jag går hundpromenader med Ebba varje dag och det är ju också någon form av lågintensiv konditionsträning.

Hur tränar du just nu?