Ja! 

Ja! Sa vi till varandra.

Ja! Tyckte lårbältet, som hölls uppe finfint med insulinpumpen i (och var helt osynligt under klänningen). 

Ja! Hojtade blodsockret, som utan förvarning steg till 9 under vigseln, medan hjärtat klappade och benen darrade. Men nu är vi man och hustru, och kan konstatera att man aldrig ska säga aldrig. 

När blodsockerkampen är över

Den senaste tiden har varit tung för mig. Det är mycket som aldrig når bloggvärlden (och så ska det få vara, tycker jag) men det betyder inte att det inte pågår en massa i livet utanför sociala medier. På kort tid har två personer som på olika sätt har betytt mycket för mig lämnat jordelivet och blodsockerkampen, den ena allt för tidigt.

Som säkert de flesta med diabetes typ 1 känner igen påverkar sorg blodsockret oerhört mycket. Mitt har flugit som en jojo, än hit än dit, trots att jag har gjort så gott jag har kunnat för att tygla det. Stress, oro, sorg – allt påverkar mitt blodsocker, och de inre känslostämningarna är nästan svårast att hantera, tycker jag. Hur mycket ska man höja insulindosen vid dödsfall? Kan vi beräkna någon kvot på det? Nej, just det.

Maria Johansson Att vara etta

Nu är blodsockerkampen över för dem jag sörjer. Min fortsätter, så länge jag vandrar här. Vad jag bär med mig från dessa starka diabetiker är att försöka att aldrig låta min diabetes hindra mig från att göra vad jag vill i livet. Jag lovar att inte ge upp förrän min egen blodsockerkamp är över. 

Julgott med choklad

Choklad

Julstöket är i full gång, det märks på besökarstatistiken här på Att vara etta. Det är tydligen fler än jag som prioriterar julbestyr just nu. I år ska vi inte ge julklappar inom familjen, men vi är bjudna på middag till mina föräldrar, och då vill man ju inte gärna komma helt tomhänt. Därför har jag tillverkat lite julgott med choklad att ta med (och så hoppas jag att mamma och pappa inte läser det här före jul!).

Choklad 90%

Det är busenkelt att tillverka egna chokladpraliner. Man smälter en god choklad (Lindts 90%-iga i mitt fall), smörjer silikonformar med kokosolja, och så häller man i chokladen och stoppar i en nöt eller två. Sen in i kylskåpet eller ut på verandan för att svalna.

Choklad jul

Så här fina figurer blev det av en platta Lindts! 90%-ig choklad är ganska blodsockervänlig för mig, och det uppskattas även av farsgubben som har diabetes typ 2. Julbordet är nästan 100% blodsockervänligt när vi firar jul tillsammans, och det är så himla skönt. Att veta att man med gott samvete kan ta av allt utan att få en blodsockerbergochdalbana efteråt är verkligen guld värt. Sen krävs givetvis insulin till maten ändå, både för mig och pappa, som är insulinbehandlad sedan flera år tillbaka trots att han äter lågkolhydratskost.

Choklad till jul

Världsdiabetesdagen 2017

I år känns den stor, större än någonsin tidigare. Världsdiabetesdagen. Kanske beror det på Diabetesgalan, som sänds ikväll, kanske på att mitt flöde i sociala medier nästan svämmar över av bilder och texter om diabetes. Underbart! Det finns så många där ute som gör skillnad och det känns så fint.

Det gör att jag vågar tro att ingen i framtiden kommer att behöva stå ut med förutfattade meningar, mobbning och utanförskap p.g.a. diabetes typ 1 (för det har förekommit och förekommer fortfarande, tyvärr).

Siniranne

Själv uppmärksammar jag dagen genom att klä mig i blått, bära mina finaste diabetessmycken och delta i #siniranne med bilden ovan. Ikväll ska jag träffa ett gäng Sockertoppar och tillsammans ska vi fira dagen med att äta tacomiddag och kolla på galan på tv.

Idag vill jag också passa på att rikta ett stort tack till alla er som visar sitt stöd för sjukdomen på olika sätt. Det värmer mitt hjärta så oerhört när någon som inte själv har diabetes väljer att byta profilbild i sociala medier och lägger till ett blått filter eller en blå ring eller använder #diabetesawarenessmonth. Det gör mig tårögd när jag får ett sms med texten ”Glad världsdiabetesdag” av någon som inte själv lever med diabetes. Tack snälla!

Diabetes typ 1 är en svår sjukdom att förstå sig på, men man behöver inte förstå den. Det räcker med att man försöker. Tack snälla ni för att ni gör det.

I ryggmärgen

I helgen har jag haft celebert besök här i Skåne. Så roligt! Vi passade på att se oss omkring lite, och åkte bland annat till Ystad och Kåseberga.

Kåseberga

Ystad har jag varit i tidigare, men Ales stenar i Kåseberga var nya för mig. Definitivt en mäktig syn, även om vädret råkade vara ganska grått just då.

Ales stenar

Det blev samtidigt en liten semester från min diabetes under helgen. Inte så att jag skulle ha slutat kolla blodsockret och ta insulin, absolut inte, utan snarare lite mindre blodsockerfokus än jag vanligtvis tillåter mig att ha. Jag hade riktigt hyfsade blodsockerkurvor ändå, så man kan väl konstatera att det sitter i ryggmärgen, det där med diabetesen. Den hänger med mig, oavsett yttre omständigheter.

En ventil och ett andningshål

Jag började blogga av en anledning. Jag har fortsatt av en annan. På sätt och vis, åtminstone. Jag har fortfarande samma syfte med Att vara etta, men bloggen har också kommit att bli något av en ventil för mig. Ett ställe jag kan dela med mig av mina tankar om min sjukdom på. Någon form av andningshål, kan man kanske också säga.

Jag pratar egentligen ganska lite om min diabetes i vardagen, det vet de som känner mig. Jag är relativt öppen med sjukdomen nuförtiden; jag försöker inte aktivt dölja den och jag svarar gärna på frågor, men jag tar inte självmant upp allt sådant som jag tar upp på Att vara etta med folk i min bekantskapskrets. Dels för att jag vet att det kan vara svårt att förstå sig på hur det verkligen är att leva med diabetes typ 1, och dels för att det – ärligt talat – kan bli lite tråkigt att lyssna på någon som pratar om sjukdomar hela tiden. Det är ju ändå Maria mina nära och kära väljer att umgås med, och inte diabetes typ 1. Att Maria och diabetes typ 1 stundtals går in i varandra är ett faktum man inte kommer ifrån, men jag upplever ändå att jag inte vill älta allt jag möjligen ältar på bloggen med min familj och mina vänner. Vi har så mycket att prata om ändå!

Sommarnatt

Naturen – ett annat andningshål för mig.

Att vara etta har kommit att bli en ventil där jag pyser ut frustration, tankar och funderingar jag får kring min diagnos och livet med en kronisk sjukdom. Jag kan varmt rekommendera alla andra med diabetes typ 1 att skaffa sig en liknande ventil – inte minst för att det är så befriande att ventilera och damma i alla skrymseln och vrår man kanske knappt är medveten om att man har inom sig.

Att välja diabetes

Vi som har diabetes typ 1 har aldrig haft något val. Vi har inte kunnat välja, eller inte välja, vår sjukdom. Men det finns de som kan välja, och som har valt diabetes.

Jag talar om våra anhöriga. De som lever med oss som har diabetes. Våra partners, familjemedlemmar och andra som har nära relationer till oss med diabetes. De som kunde ha valt bort diabetes, och oss, men som inte har gjort det.

Jag har varit rädd för att bli bortvald på grund av min diabetes. Därför talade jag inte mycket om den som ung, därför förminskade jag den och bagatelliserade den. För att jag visste att jag själv skulle ha valt bort sjukdomen, om jag hade kunnat.

imgp5448

Men han gjorde inte det. Han valde mig och min diabetes. Även om det inte var ett schysst val, eftersom jag aldrig gav honom den chansen, tog han ändå i något skede ett beslut som innebar att han valde mig och min diabetes.

Och det älskar jag honom för.