Träna med diabetes i värme

Träning diabetes värme (2)

Något bra mitt tidsmässigt usla Möviken runt-lopp förde med sig är en enorm lust att springa. Jag är sugen på att träna korta och långa intervaller, långpass, distanspass, backträning – allt! Något mindre bra är att detta sammanföll med tidernas värmebölja…

Vad gör man då, om man som typ 1-diabetiker dessutom känner av medelhavseffekten på blodsockret? Tja, jag vet visserligen inte vad man gör, men jag vet vad jag gör!

Träning diabetes värme (1)

Och det jag gör är att jag springer antingen riktigt tidigt på morgonen eller riktigt sent på kvällen. (Alternativt tränar lågintensivt och lugnt vid varmare tidpunkter på dygnet.) Jag ställer helt enkelt telefonen på ringning i ottan och kliver upp, eller så väntar jag tills det är lite svalare. Ingetdera är egentligen optimalt; på morgonen är jag ganska seg och det blir inte direkt någon kvalitetsträning, och på kvällen är jag oftast slö efter en varm dag, men det är bra mycket bättre för mig än att inte träna alls, och så får jag utlopp för min iver att springa!

Jag har testat min vätskeblåsa och haft med vatten på långpass, men jag är inte riktigt nöjd med arrangemanget. Ryggsäcken skumpar väldigt mycket, men det är förstås smidigt att kunna dricka direkt ur slangen medan man springer i höga temperaturer. I övrigt försöker jag tänka på att dricka mycket under dagen, och att få i mig salter. Förstås sänker jag insulindoserna mer än vanligt också, eftersom jag är känsligare för insulin i värmen (men observera att det är individuellt!).

Träning diabetes värme (0)

Jag har förresten ett intervallträningstips till er som tycker att det är jobbigt att springa intervaller, oavsett temperatur ute:

Ta en näve små stenar, lika många som intervallerna du ska springa, och så släpper du en sten för varje intervall. Om du ska springa 10 intervaller tar du 10 stenar och räknar ner. En intervall gjord, en sten mindre. 10-9-8-7-6-5-4-3-2-1. På så sätt lurar du hjärnan till ett positivt tänkande, istället för att tänka 1 intervall gjord, hela 9 kvar o.s.v. Lite som att fokusera på att man redan har sprungit 15 minuter av 30, istället för att tänka att man har 15 minuter kvar av ett halvtimmespass. En form av mental träning, helt enkelt.

Jag brukar ofta göra så här och tycker att det fungerar jättebra. Dessutom får man något att fokusera på, vid sidan av hur ansträngande det är att springa intervallerna – speciellt nu i hettan. Testa!

Lyckans ost på paddeltur

Det förefaller synnerligen märkvärdigt att jag inte ger mig ut och paddlar oftare än jag gör, för när jag väl gör det, är det något av det härligaste en människa kan ta sig för en varm sommardag.

Paddling kajak

Skamligt är egentligen ordet för hur sällan jag paddlar, med tanke på att jag bara behöver kolla att kajaken inte är upptagen, skjuta ut den från stranden och äntra den. (Plus givetvis minska på basaldosen i insulinpumpen, se till att jag inte har så mycket aktivt insulin i kroppen och packa en arsenal med diabetesprylar att ha med mig, men det vet ju alla som följer Att vara etta vid det här laget. Det är livet med diabetes typ 1, det.)

Paddeltur svanar

En vacker – och mycket varm – julimorgon plumsade jag så i det våta, för att ta en ordentlig paddeltur. Det första jag möttes av på den spegelblanka sjön var ett svanpar med två ungar, som gled fram i sakta mak. Jag seglade förbi på behörigt avstånd för att inte störa den lilla familjen.

Paddling diabetes mellanmål

Jag hade minskat på basaldosen i pumpen före jag gav mig ut, men mitt blodsocker sjönk ändå snabbare än förväntat, så jag tog mig en paus på böljan den blågröna och mumsade i mig en banan som jag hade tagit med för att höja blodsockret.

Paddling med kajak

Snart var jag beredd att greppa paddeln igen, och färden fortsatte. Jag hade bestämt mig för att den här turen skulle bli en riktig söndagstur, så jag stannade och fotograferade, doppade händerna i vattnet och njöt av utsikten mer än något annat. Om jag tar i allt vad jag orkar har jag paddlat den här rutten på en timme och fyrtiofem minuter (om jag minns rätt), men idag tog det närmare tre timmar. Helt planenligt, här skulle njutas!

Paddling hav

Och det fanns, som vanligt, så mycket att njuta av! Sådana här stunder slås jag av vilken lyckans ost jag ändå är, som kan göra sånt här trots min diabetes. Det är verkligen inte lätt att ha diabetes typ 1 alla gånger och jag tycker att man måste få beklaga sig och förbanna den eländiga sjukdomen ibland, men det finns också stunder när jag är så tacksam över att jag fortfarande får må så bra, och att jag faktiskt kan göra det mesta jag vill (med en del planering).

Paddling Pargas
Paddling är, sanna mina ord, livet på en pinne! En av orsakerna till att jag gillar min hemstad så mycket är just naturen. Den åboländska skärgården är helt fantastisk – och jag får bo här. Typ 1-diabetes eller inte, naturen finns alltid där (även om jag oroar mig väldigt mycket för klimatförändringar och allt som hör till det, men nu ska jag inte förstöra det här inlägget med sådana dystra tankar. Man får försöka dra sitt strå till stacken och bidra till en mer hållbar värld så gott man kan). 

Paddling med diabetes typ 1

Fortare än kvickt (ja, eller efter tre timmar, men allt är ju relativt) var jag vid hemstranden igen. Armarna fick sig en rejäl omgång, fast det var så gott som vindstilla och således inte så tungt att paddla. Jag testar förresten ett nytt ställe för min Dexcom igen. Den här gången har jag placerat klumpen på insidan av armen, och även om den skaver lite mot kroppen är det faktiskt inte alls ett så dumt ställe. Vi får se hur länge sensorn hålls kvar här, jag är inne på dag sex nu. Jag kom förresten tillbaka från paddelturen med en riktig flytvästbränna, underbart. Haha!

Paddling i Pargas

Möviken runt 2018

Jag fascineras över att en kvinna i min – ändå relativt mogna – ålder kan vara så otroligt dum att hon nekar att vara nöjd med sin insats utifrån de förutsättningar hon har. Och ja, självklart talar jag om mig själv. I år hade jag inga prestationsinriktade mål på Möviken runt, jag ville bara genomföra loppet och gå i mål. Delta och ha roligt. Och det hade jag! 

Möviken runt 2018 diabetes

Ändå grämde det mig i efterhand att jag sprang på en bottentid. I år valde jag dessutom att delta som motionär och inte i tävlingsklassen, så min tid registrerades bara i min egen klocka, men tydligen räckte det för att mina tävlingsinstinkter skulle racka ner på min prestation.

Även om min tid var ca två minuter långsammare än min hittills sämsta tid på rutten, borde jag kunna inse att det var mer än bra gjort. Om någon annan berättade att hon har gått igenom det jag har genomlidit under våren skulle jag aldrig vara så hård mot vederbörande, men mot mig själv går det tydligen bra – och jag vet att jag inte är ensam om att känna så här. Fasiken, här finns verkligen mycket att jobba på för mig och alla andra som känner igen sig. Good enough, lagom räcker och så vidare.

Möviken runt 2018 Blodsockerkurva

Blodsockermässigt kan jag verkligen säga att jag vann. Bästa kurvan någonsin, såväl före som under loppet. Jag inledde med ett blodsocker på 7 och avslutade på 7, vilket egentligen är helt fantastiskt när jag tänker efter. Nästan 11 kilometer löpning och inte en topp eller dal på kurvan. (Att blodsockret sjönk lite för mycket några timmar efteråt beror på en lite för sent intagen lunch, men sånt får man leva med.)

Möviken runt 2018

Det roligaste i år var att jag hade en bundsförvant med mig till loppet! En av deltagarna i Motionera med diabetes har blivit så biten av löparflugan att hon valde att ställa sig på startlinjen tillsammans med mig på Möviken runt. Jätteroligt! Förhoppningen är att kunna delta i flera lopp tillsammans framöver.

 

Sommarens träningsmål

Idag springer en massa människor Stockholm marathon, och jag tackar gudarna för att jag inte är en av dem. Vilken värme! Sådan tur att man inte siktade på ett lopp av den kalibern i år. Inte för att jag någonsin har sprungit en mara förresten, men det skulle ju ha varit typiskt om jag hade bestämt mig för att göra det just i år, jag som näst intill dör värmedöden när det är över 20 grader i solen.

För min del har ingenting blivit som jag hade tänkt att det skulle den här våren och sommaren. Jag hade planerat in Kuntovitonen som årets första och sista lopp för min del, men nu blev det inte så. Istället får jag försöka se det som en chans att delta i sommarens roligaste lopp: Möviken runt!

Möviken runt

Jag är inte i någon toppform vad gäller löpningen för tillfället, men det ska inte hindra mig från att kamma hem min sjätte medalj – observera att alla deltagare får en medalj, hihi – i Nagu i juli. Jag får jobba med det mentala bara, så jag inte blir besviken för att jag högst antagligen presterar en bottentid i år. Nu om någonsin måste det få vara okej. Huvudsaken är ju att man är med, eller hur var det…

Mizuno Wave Rider

I augusti väntar något som jag verkligen är glad för att jag inte missar, nämligen SaaristoTrail i Pargas. Det är – mig veterligen – första gången ett terränglopp av den här kalibern ordnas i min hemstad, och jag siktar på att delta i rutten på 11 km. Jag har inte sprungit speciellt mycket i terräng på sistone men ibland känns det som om mina rundor här hemma är mer terränglöpning än något annat ändå. Nej då, jag får nog börja klämma in lite rundor i skogen framöver.

För mig känns det motiverande att ha lopp att se fram emot. Träning är något jag inte skippar annars heller för att jag är så förtjust i motionseffekten på mitt blodsocker, men nog är det ju roligt att ha något att träna för ibland.

Hur tänker du? Tränar du inför några lopp just nu?

Blåsa ur skallen

En del dagar är sådana, vissa mer än andra. Igår var en sån dag. Då ett ”blåsa ur skallen”-träningspass var på sin plats. I mitt fall innebar det ett löppass utan tidtagning, bara på känsla. Ömsom lugnare fart, ömsom fartökningar utan dess like. Bara ut med allt! Spring kroppen, spring! Töm huvudet på alla tankar! Fy farao vad skönt det kan vara med såna pass ibland!

Morgonsol

Är det förresten inte onaturligt varmt för att vara maj, så säg? Visst är det skönt med sommarvärme, men långt över 20 grader i mitten av maj månad, det känns ändå lite överdrivet, tycker jag. Speciellt när man ska springa. Jag är som Hopihopi, som däckas totalt av värmen när jag tränar i höga temperaturer. Jag ser ut som en kokt kräfta i trynet, och känner mig ungefär som jag föreställer mig att en sådan gör när den ligger och dör i kastrullen. Stackarn.

Maskrosor.JPG

Själv ger jag mig ju ut och springer frivilligt, och därför passar jag på att försöka springa på morgonen eller kvällen, när det inte är stekhett ute. Jag märker också av effekten av värmen på mitt blodsocker. Som för så många andra med diabetes typ 1 sjunker mitt blodsocker mer i värmen och det gör allt lite meckigare – speciellt när man ska träna. Det gäller att försöka anpassa insulindoserna igen, och det kan vara lättare sagt än gjort.

Annars är det mest välkommet med sol, sommar och värme. Naturen som vaknar till liv – härligt! Synd bara att det går så fort. Allt för fort går det. Jag vill bara stanna och pausa lite just här, just nu. När jag har blåst ur skallen, då är det ganska skönt att vara hon som är jag just nu. Trots allt.

Drömmarnas motionsdag 2018

I motsats till förra årets motionsdag var årets verkligen en dröm vädermässigt. Helt perfekt med sol, värme och en svag bris medan vi tränade. 

Det var ett duktigt litet gäng i olika åldrar som slöt upp och tränade i utegymmet. Var och en på sin nivå! 

Undertecknad var också på plats och fick lite motionseffekt på blodsockret. Dagen till ära i Unelmien liikuntapäivä-skjortan. Nu ska jag börja strukturera upp min egen träning inför sommarens lopp, men det får bli ett eget inlägg om det. Träningen har för min del varit uteslutande ”lyssna på kroppen”-träning den senaste tiden, men nu är det slut med det! 

Imorgon: Drömmarnas motionsdag

För tredje året i rad deltar Diabetesföreningen i Åboland i Drömmarnas motionsdag/Unelmien liikuntapäivä. I år infaller den 10 maj på Kristi himmelsfärdsdag, och eftersom det är en ledig dag är det väl ett ypperligt tillfälle att komma och träna!

Unelmien liikuntapäivä

I år fick de 100 första anmälda till Drömmarnas motionsdag varsin t-skjorta till den som håller i träningen. Håll alltså utkik efter mig iklädd denna imorgon!

Vi träffas vid cykelställningarna vid busstationen i Pargas centralpark imorgon kl. 18.00. Vem som helst kan delta och evenemanget passar alla åldrar. Kom med och rör på dig och ha roligt tillsammans med oss! Man behöver varken ha diabetes eller vara medlem i föreningen för att få vara med. Här (klick!) hittas lite mer information om evenemanget.

Drömmarnas motionsdag

Vi är med! Är du?