Det är mitt fel!

Februarisnö (2)

Jag hoppades på mycket snö i vinter när jag fick reda på att jag var gravid. Perfekt att kunna åka skidor och hålla uppe motionseffekten på blodsockret när det blir för otympligt att springa, tänkte jag.

Februarisnö (4)

Och jo, visst är det härligt med snö, men kanske inte hur mycket som helst på en gång. Varje liten hundpromenad blir som ett motionspass i det här vädret (på oplogade cykelvägar och gångstigar på landet).

Februarisnö (3)

Stålhunden gillar inte heller de här mängderna snö. Den når henne i bästa fall till magen, i värsta fall långt över ryggen. Så mycket snö har vi!

Februarisnö (1)

Å andra sidan får jag en rejäl effekt på blodsockret av att plumsa fram i snön också. För att inte tala om av att skotta snö. Och visst är det ganska mysigt att det verkligen är vinter på vintern. Men om någon undrar varför vi har så mycket snö så är det mitt fel. Man ska vara försiktig med vad man önskar, för ibland slår önskningar in…

Träningsfilosofi med Lofsan

De senaste månaderna har jag reflekterat ganska mycket över min träning. Hur den ser ut, hur den – kanskekommer att se ut och hur jag vill att den ska se ut. Igår var jag på En eftermiddag med Lofsan vid Skärgårdens kombi; en tvåtimmars föreläsning och ett nästan lika långt träningspass.

Och det var så välbehövligt för mig just nu! Jag gillar Lofsans träningsfilosofi så där överlag, och efter föreläsningen är jag om möjligt ännu mer imponerad av henne. Vad jag främst tar med mig från eftermiddagen är nog att träningen inte måste/kan se likadan ut i olika livssituationer, eller att man alltid behöver sträva efter någon form av progression med sin träning. Rörelse är minst lika viktigt som att få till ”rätt” antal pass och ”rätt” träning för en vanlig motionär.

skidspår åker (1)

Just nu är min träning inte alls vad den brukar vara, men det är ju heller inte så konstigt. Jag har strävat efter att få mina fem pass per vecka gjorda (två styrkepass, ett konditionspass och två yoga), men jag försöker inse att det kanske är helt okej att ”bara” gå hundpromenader vissa dagar när man är gravid i slutet av andra/början av tredje trimestern.

Samtidigt som jag verkligen saknar att springa riktigt fort – eller fort och fort, allt är ju relativt – och verkligen, verkligen längtar efter känslan av att få göra det igen, måste jag bli bättre på att tycka att det jag gör just nu räcker. För motionseffektens skull på blodsockret krävs inte så mycket just nu, det kan faktiskt räcka med ett par kilometers skidning på närmaste åker för att jag ska börja flåsa som en blåsbälg och känna att jag har gjort ett ordentligt pass rent kroppsligt. Det är mest huvudet som inte tycker att det räcker till.

vinterpromenad

Träningspassen har jag med andra ord anpassat väldigt mycket rent fysiskt efter mitt nuvarande tillstånd. Likaså gårdagens pass med Lofsan – jag deltog hela tiden, men jag anpassade övningarna och undvek utfall och vissa magövningar. Jag skymtar nog i några klipp på Kombis instagram, men jag är inte den som spurtar snabbast eller gör flest burpees, om vi säger så.

Den lilla i magen verkar också tycka att träning är roligt. Det är som livligast och mest rörelser i magen när jag har tränat. Hittills har jag inte haft några fysiska besvär av träningen, tvärtom, så jag fortsätter så länge det känns bra, men försöker anpassa pannbenet att släppa efter lite. Det låter väl som en bra plan?

Gravidträning med diabetes typ 1

Träning med diabetes typ 1 kan vara – eller ska jag säga är – en utmaning. Träning som gravid typ etta är följaktligen sällan lättare. Det har det åtminstone inte varit för mig.

När jag blev gravid första gången i mars förra året klickade jag hem två böcker: Stora träningsboken för gravida och Stark, glad, gravid – träning för dig som väntar barn. Jag ville nämligen väldigt gärna hålla igång träningen också som gravid, fast graviditeten tyvärr inte pågick så länge den första gången.

Gravidträning

Den här gången har jag som sagt mått förvånansvärt bra rent fysiskt, och jag har kunnat hålla igång träningen rätt så planenligt. Mitt mål (eller kanske snarare min förhoppning) var att kunna träna styrka två gånger i veckan, ”springa” (läs jogga varvat med gång) en gång i veckan, och däremellan yoga. Jag tog hjälp av en PT, som gjorde ett styrketräningsprogram till mig, och det har jag följt sen dess.

Passen är förstås långt ifrån vad jag normalt skulle kalla träning. Det är liksom inte som om jag står och maxar på gymmet eller tar ut mig helt i konditionsträningen, snarare är det någon form av rörlighet och pust och flämt och flås, för att hålla igång motionseffekten åtminstone lite.

Träna med diabetes gravid

Någon gång omkring vecka 15 började det kännas lite obekvämt att jogga, mest för att det tryckte så mycket på urinblåsan. Jag sprang ändå till och med vecka 20. Sen kom vintern och halkan, och jag kunde snöra på mig pjäxor och ställa mig på skidorna en gång innan all snö smälte bort igen. Efter det har jag idkat stavgång, och jag antar att det får bli min nya melodi tills snön kommer igen.

Blodsockermässigt har det varit mer eller mindre utmanande. Just nu är jag nog inne i den hittills värsta perioden. På några få veckor har jag blivit tvungen att nästan fördubbla mina insulindoser (redan!) och det är fruktansvärt tungt. Jag ska nog återkomma till de olika trimestrarna och min upplevelse av dem så här långt, men det får bli i ett annat inlägg.

Skidning

Nu återstår bara att se hur länge jag kan fortsätta ”träna”. Förhoppningsvis kan jag hålla igång i någon form fram till förlossningen, men det är inget jag tar för givet. Så här långt märker jag ändå hur otroligt mycket bättre jag mår när jag tränar. Smärtan jag har känt i ryggen ibland går över efter ett styrkepass på gymmet, så jag hoppas att jag kan hasa mig dit och lyfta lite vikter ett bra tag ännu.

Promenader med Ebba tar jag som vanligt, men i mycket saktare mak. Den stackars hunden förstår inte varför matte plötsligt är så himla långsam där bak i kopplet – min takt är nämligen kanske hälften av vad den en gång har varit. Småningom ska vi nog börja träna lite på barnvagnspromenader också för att vänja det lilla livet (d.v.s. Ebba) vid att gå vackert bredvid en vagn, men så här långt har jag bara tagit en testrunda med Emmaljungan för att provköra den. (Den fick godkänt!)

Emmaljunga duo edge

Och, om nu någon tror att jag är en enormt hurtig typ som kutar omkring och tränar och strålar och är gravidfräsch dagarna i ända, så kan jag berätta att jag mellan varven ligger som en strandad val på sängen och inte orkar lyfta ett finger. Igår släckte jag lampan klockan 22:00 (ja, på självaste nyårsafton!) och sov som en liten gris tills sensorn larmade mitt i natten och väckte mig på grund av blodsockret. Så nej, jag är inte något hyperaktivt preggo – långt ifrån!

Anpassad motion

Idag har jag varit på ett möte om anpassad motion, i egenskap av motionsansvarig i Diabetesföreningen i Åboland. Projektet ”Anpassad motion i svenskfinland” arbetar för att den finska anpassade motionen ska bli mer jämställd, inte minst ur ett språkperspektiv. De svenskspråkigas behov har inte fått tillräckligt med uppmärksamhet, men det ska projektet alltså försöka råda bot på.

I samband med det här funderade jag lite på hur jag själv ser på mitt motionerande, och min sjukdom gör ju definitivt att mitt motionerande hamnar i kategorin ”anpassad”. Min funktionsvariation är inte synlig, men det är väldigt mycket som behöver klaffa för att jag ska kunna träna som typ 1-diabetiker.

Novemberfrost

Jag tränar oftast ensam. Som på gårdagens löppass i helt underbar novemberfrost. 

För mig har tröskeln till att träna i grupp därför alltid varit ganska hög, och jag tränar nästan uteslutande individuellt. Så har det alltid varit för mig, även om jag vet att det finns lagidrottande typ 1:or också. Men nog är det himla knepigt när man vet att man är en del av ett lag och att ens blodsocker riskerar att förstöra inte bara för en själv, utan för hela laget. Därför har jag – oftast –  valt bort det.

Därmed inte sagt att jag aldrig tränar i grupp. Den närmaste gruppträningen jag har inbokad är något jätteroligt! I januari kommer nämligen Lovisa ”Lofsan” Sandström till Pargas, och jag har självklart anmält mig till såväl föreläsningen som träningspasset. Risken finns att mitt blodsocker vägrar samarbeta på först en tvåtimmars föreläsning och sedan ett lika långt pass, men jag ska göra mitt bästa för att få det att funka!

Träningsfokus

Nu är jag igång med mitt nya träningsprogram! Som jag skrev tidigare har jag anlitat en PT som har gjort ett nytt styrketräningsprogram till mig, och sen en tid tillbaka följer jag det. Det är jätteroligt! Efter de första passen hade jag sån träningsvärk att det kändes som om jag aldrig hade tränat tidigare, men det beror förstås på att många av övningarna tränar muskler jag bara har snuddat vid tidigare i styrketräningen. I övrigt är såväl marklyft, benböj som bänkpress fortfarande med i programmet – precis som förut. Jag gillar att träna med fria vikter.

Fokus just nu är alltså på styrketräningen, i en ganska lagom liten dos. Jag tränar två pass i veckan på gymmet, springer/joggar en gång och kompletterar med så mycket yoga jag orkar (vanligen ett eller två pass per vecka).

Yogamatta

Jag yogar bara hemma för tillfället. Lugna, meditativa pass med mycket stretch.

Mitt blodsocker gillar konditionsträning – speciellt löpning – men jag har faktiskt inte upplevt att jag mår sämre utan det jag brukar kalla motionseffekten fast jag tillfälligt har skurit ner på den mer kvalitativa löpningen. Allt hänger förstås ihop med en massa annat (när är kroppen någonsin okomplicerad?), och jag är fortfarande inne i en ganska låg period när det gäller blodsockernivån, så det underlättar naturligtvis också.

Det känns lite konstigt – mest mentalt – att inte springa så mycket, men jag går hundpromenader med Ebba varje dag och det är ju också någon form av lågintensiv konditionsträning.

Hur tränar du just nu?

Träna med diabetes i värme

Träning diabetes värme (2)

Något bra mitt tidsmässigt usla Möviken runt-lopp förde med sig är en enorm lust att springa. Jag är sugen på att träna korta och långa intervaller, långpass, distanspass, backträning – allt! Något mindre bra är att detta sammanföll med tidernas värmebölja…

Vad gör man då, om man som typ 1-diabetiker dessutom känner av medelhavseffekten på blodsockret? Tja, jag vet visserligen inte vad man gör, men jag vet vad jag gör!

Träning diabetes värme (1)

Och det jag gör är att jag springer antingen riktigt tidigt på morgonen eller riktigt sent på kvällen. (Alternativt tränar lågintensivt och lugnt vid varmare tidpunkter på dygnet.) Jag ställer helt enkelt telefonen på ringning i ottan och kliver upp, eller så väntar jag tills det är lite svalare. Ingetdera är egentligen optimalt; på morgonen är jag ganska seg och det blir inte direkt någon kvalitetsträning, och på kvällen är jag oftast slö efter en varm dag, men det är bra mycket bättre för mig än att inte träna alls, och så får jag utlopp för min iver att springa!

Jag har testat min vätskeblåsa och haft med vatten på långpass, men jag är inte riktigt nöjd med arrangemanget. Ryggsäcken skumpar väldigt mycket, men det är förstås smidigt att kunna dricka direkt ur slangen medan man springer i höga temperaturer. I övrigt försöker jag tänka på att dricka mycket under dagen, och att få i mig salter. Förstås sänker jag insulindoserna mer än vanligt också, eftersom jag är känsligare för insulin i värmen (men observera att det är individuellt!).

Träning diabetes värme (0)

Jag har förresten ett intervallträningstips till er som tycker att det är jobbigt att springa intervaller, oavsett temperatur ute:

Ta en näve små stenar, lika många som intervallerna du ska springa, och så släpper du en sten för varje intervall. Om du ska springa 10 intervaller tar du 10 stenar och räknar ner. En intervall gjord, en sten mindre. 10-9-8-7-6-5-4-3-2-1. På så sätt lurar du hjärnan till ett positivt tänkande, istället för att tänka 1 intervall gjord, hela 9 kvar o.s.v. Lite som att fokusera på att man redan har sprungit 15 minuter av 30, istället för att tänka att man har 15 minuter kvar av ett halvtimmespass. En form av mental träning, helt enkelt.

Jag brukar ofta göra så här och tycker att det fungerar jättebra. Dessutom får man något att fokusera på, vid sidan av hur ansträngande det är att springa intervallerna – speciellt nu i hettan. Testa!

Lyckans ost på paddeltur

Det förefaller synnerligen märkvärdigt att jag inte ger mig ut och paddlar oftare än jag gör, för när jag väl gör det, är det något av det härligaste en människa kan ta sig för en varm sommardag.

Paddling kajak

Skamligt är egentligen ordet för hur sällan jag paddlar, med tanke på att jag bara behöver kolla att kajaken inte är upptagen, skjuta ut den från stranden och äntra den. (Plus givetvis minska på basaldosen i insulinpumpen, se till att jag inte har så mycket aktivt insulin i kroppen och packa en arsenal med diabetesprylar att ha med mig, men det vet ju alla som följer Att vara etta vid det här laget. Det är livet med diabetes typ 1, det.)

Paddeltur svanar

En vacker – och mycket varm – julimorgon plumsade jag så i det våta, för att ta en ordentlig paddeltur. Det första jag möttes av på den spegelblanka sjön var ett svanpar med två ungar, som gled fram i sakta mak. Jag seglade förbi på behörigt avstånd för att inte störa den lilla familjen.

Paddling diabetes mellanmål

Jag hade minskat på basaldosen i pumpen före jag gav mig ut, men mitt blodsocker sjönk ändå snabbare än förväntat, så jag tog mig en paus på böljan den blågröna och mumsade i mig en banan som jag hade tagit med för att höja blodsockret.

Paddling med kajak

Snart var jag beredd att greppa paddeln igen, och färden fortsatte. Jag hade bestämt mig för att den här turen skulle bli en riktig söndagstur, så jag stannade och fotograferade, doppade händerna i vattnet och njöt av utsikten mer än något annat. Om jag tar i allt vad jag orkar har jag paddlat den här rutten på en timme och fyrtiofem minuter (om jag minns rätt), men idag tog det närmare tre timmar. Helt planenligt, här skulle njutas!

Paddling hav

Och det fanns, som vanligt, så mycket att njuta av! Sådana här stunder slås jag av vilken lyckans ost jag ändå är, som kan göra sånt här trots min diabetes. Det är verkligen inte lätt att ha diabetes typ 1 alla gånger och jag tycker att man måste få beklaga sig och förbanna den eländiga sjukdomen ibland, men det finns också stunder när jag är så tacksam över att jag fortfarande får må så bra, och att jag faktiskt kan göra det mesta jag vill (med en del planering).

Paddling Pargas
Paddling är, sanna mina ord, livet på en pinne! En av orsakerna till att jag gillar min hemstad så mycket är just naturen. Den åboländska skärgården är helt fantastisk – och jag får bo här. Typ 1-diabetes eller inte, naturen finns alltid där (även om jag oroar mig väldigt mycket för klimatförändringar och allt som hör till det, men nu ska jag inte förstöra det här inlägget med sådana dystra tankar. Man får försöka dra sitt strå till stacken och bidra till en mer hållbar värld så gott man kan). 

Paddling med diabetes typ 1

Fortare än kvickt (ja, eller efter tre timmar, men allt är ju relativt) var jag vid hemstranden igen. Armarna fick sig en rejäl omgång, fast det var så gott som vindstilla och således inte så tungt att paddla. Jag testar förresten ett nytt ställe för min Dexcom igen. Den här gången har jag placerat klumpen på insidan av armen, och även om den skaver lite mot kroppen är det faktiskt inte alls ett så dumt ställe. Vi får se hur länge sensorn hålls kvar här, jag är inne på dag sex nu. Jag kom förresten tillbaka från paddelturen med en riktig flytvästbränna, underbart. Haha!

Paddling i Pargas